Ask yourself: are you behaving differently at this very moment
because someone not yet to be born for a century
or more will someday think about you? You cannot prove the
contrary. — What´s the difference anyway
whether it's so?
William T Vollman: The Rifles
Rösterna omkring mig
lät ännu som samtal på andra sidan ett tungt veckat draperi.
Glimtvis klarnade ett sammanhang, ord häktade i varandra som
hyskor i hakar. Sedan gled det hela åter isär. Det var inte
mina språkkunskaper som var problemet: också när de talade sin
franska med varandra kom deras ord singlande som duntussar.
Jag mindes från min tid i Köpenhamn hur ett häftigt snöfall
kunde ha samma inverkan på hörseln. När den tenngrå himlen
ovan kyrktornen äntligen öppnade sig stillnade gatulivet på
ett märkligt sätt. Så även här. De mest avlägsna ljuden trädde
tydligt fram, som ropen från exercisen på flottans skepp,
tvärs över strömmen — medan de närmaste, som röster ur ett
samtal, med ens föreföll lika otydliga som mönstret i en
gobeläng betraktad på alltför nära håll. Ändå var mina öron
utmärkta och välhållna. Jag rensade dem dagligen med
späntstickor för att skärpa min hörsel.
Den första tiden höll jag på min
osynlighet. Jag satt uppkrupen på ett bord eller i en
fönstersmyg och iakttog de kungliga barnen i deras göromål: de
lärde sig snart att inte ta någon notis om mig.
Men i de
ögonblick Drottningen kom in i rummet blev jag genast synlig,
vare sig jag ville eller ej. Hennes mörka blick fann mig mot
alla sorters bakgrunder: den sökte mig, uppfordrande, önskade
sig något av mig, ett oformulerat uppdrag vars natur jag inte
genast kunde utröna. Jag log.
Tidvis sökte jag mig ännu tillbaka till
slottsköket, om inte annat så för dess värme. Prinsarnas gemak
hölls sällan uppvärmda då de inte själva vistades där: någon
timma innan de väntades tillbaka brukade en butter hovman
tassa in och börja det omständliga arbetet med att tända under
askan i någon av de glänsande kakelugnarna.
Nere i köket brann
eldarna ständigt.
Där såg man mig inte heller nu; men var
mer vaksamma. Där jag satt på den stora vedlåren föll jag
ibland ned i en lätt slummer; med öppna ögon tog jag in allt
omkring mig, det svaga återskenet över tegelväggarna från den
skymda bakugnen, lukten av fisk och salt och härsken mjölk, de
sorlande, halvhöga rösternas skimrande trådar genom den
fuktiga luften. Orden kom tillbaka, gång på gång, som nyvakna
vinterflugor, envist kretsande kring min panna. Piss.
Skit. Djävlar helvete fan. De följde mig
genom dagarna.
Väl tillbaka i de övre våningarna
iakttog jag prinsarnas långsamt lågmälda lekar, lärde mig
skilja dem åt. Den äldres ansikte skrämde mig till en början,
och jag vågade icke se in i hans ögon: hans underligt kluvna
anlete. Jag såg nog att han lade märke till min rädsla, vilket
fick den att växa.
Prinsessan var en annan sak. Samma
svarta ögon som sin mor.
En dag var de borta.
Det kungliga gemakets stora dörrar stod låsta; när jag sökte
mig in genom den bakre låg rummen öde och askan i ugnarna var
kall. Jag satt länge i min fönstersmyg, väntande; men ingen
kom. Själv osedd betraktade jag länge isrosornas långsamma
växt över fönsterglasen. Jag föll i sömn.
När jag vaknade hade min kropp
försvunnit ifrån mig och mitt huvud svävade ensamt genom
rummet som en gast. Det var mycket behagligt: allt låg
nedsänkt i dunkel och stillhet. När jag så försökte urskilja
vart min ena hand tagit vägen genomfors min arm och min axel
av en skärande, brännande smärta, värre än något jag förut
känt. Så såg jag bägge handflatorna: de vilade slappa och
ljust uppåtvända i mitt knä. Jag kunde lyfta armen och föra
den till mitt ansikte. Jag kände tydligt att fingrarna brann;
men mot min kind var de som is. Av ansiktet förnam jag
ingenting; fingrarna gled motståndslöst som genom vatten.
Jag försökte resa mig och föll ned på
golvet. Ingen smärta, utom av elden i mina leder. Jag reste
mig, och fötterna kände inte av golvets plankor. Medan jag
rörde mig mot dörren började hela jag brinna; elden rann som
blod genom kroppens håligheter och jag skrek. Hela vägen
nedför trappan skrek jag av och till, växelvis av värk eller
skräck. Delar av min kropp återvände och försvann på nytt; än
rann elden över ryggen, än genom låren.
Först framför den öppna ugnsluckan i
köket fogades jag samman till en kropp av lidande. Denna gång
tog man notis om mig, eller åtminstone till ljudet av min
röst: några betraktade mig med förskräckelse, andra hade svårt
att dölja ett skratt. Småningom började jag att skaka. Någon
gav mig en filt. Den luktade betryggande och välbekant av
häst, vilket fick mig att sansa mig litet.
Febern satt sedan i mig under några
dagar. Jag tror att jag slumrade in på vedlåren: när jag åter
vaknade upp låg jag i min säng i det rum jag kunde kalla mitt.
Gyllenstolpe stod böjd över mig och i spisen brann en eld. Han
omtalade för mig på långsam franska att den kungliga familjen
avrest för att delta i våröppnandet av Drottningholms slott
och att de väntades tillbaka inom några dagar, då jag borde
vara passlig nog att hälsa dem välkomna åter. Därpå lämnade
han mig.
Dagen för den
beräknade återkomsten närmade sig. Jag var ännu febrig,
genomfors då och då av korta frossbrytningar: mellan dem var
jag matt men redig. Solen hade brutit fram och vattnet
nedanför de kungliga gemakens höga fönster skymtade mörkt
blått mellan de uppbrutna isflaken, som nattetid kunde skava
mot varandra med ett skärande, uppfordrande läte.
Man hade inför de Kungligas återkomst
skänkt mig en uniform, vackert blå med vita spetskrås ditsydda
vid handlederna. Den var begagnad och jag vet inte var den
haft sitt ursprung; byxornas säte var blankt och tunt, och där
sömmarna börjat släppa hade skräddarmästaren dolt det slitna
tyget med tofsknippen i tilltalande kulörer. Över bröstet gick
ett nytt och skinande vitt sidenband; till klädseln hörde en
huvudbonad med vita och blå plymer. Jag provade min nya dräkt
framför en av speglarna i stora hörnsalen; den passade mig
någorlunda och var tämligen varm. Svårigheten hade tydligen
varit att välja ett par passande skodon. Slutligen hade man
funnit fram ett par tämligen nedslitna stövlar i svart, med
grova repor efter vad som måste varit ridsporrar. De var något
stora.
Solen värmde genom de höga fönstren. För
första gången sedan min ankomst var jag fullt klädd för en
vistelse utomhus. Utan att tveka gick jag nedför trapporna
till köket där jag visste att det fanns en sidodörr ut mot
gatan. Dess knarrande handtag svängde lydigt under min hand.
Luften var icke så
varm som jag väntat mig; att träda ut var som att lägga kinden
mot stål. Gränden låg i skugga. Utan tvekan steg jag ned i den
ännu halvfrusna leran; stövlarnas knarrande läder skylde mina
fotsulor. Jag hade dock inte funnit någon halm att stoppa dem
med.
Lukten av smältande snö, av hästar, det
stadiga droppandet från vaktstugans taknock. Jag gick långsamt
under det höga valvet, ut i ljuset.
Jag vet inte vad som föresvävat mig. En
kort promenad, en önskan om att bära min nya klädsel i fullt
ljus och all öppenhet. Jag sökte mig ned mot vattnet och
kajerna, som jag tyckt mig känna så väl — om än såsom en bild
genom glas.
Slottsbacken låg ovanligt öde. I
förstone syntes det mig som om alla människor vore
annorstädes. Jag kände mycket litet till stadens liv.
Sedan varsnade jag dem. De fanns
överallt i blickens utkanter, fullkomligt orörliga. I backen
en kusk på en landå: ekipaget hade stannat till och hästen
stod med hängande huvud och ångande anda. Kuskens ögon stint
riktade åt mitt håll.
I husradens skugga stod de, tysta,
klädda i grått, solen nådde dem inte: deras blickar följde mig
där jag långsamt och försiktigt klev över det för mig ovana
kullerstensunderlaget.
Allt var stilla.
Himlen en vattnigt blå dom över mitt huvud, det enda ljudet
det från en lärka, ovan mig. Från den vilande hästens rygg och
flanker steg ett lätt dis; ett stilla knarrande från seldonen.
Jag frös om fötterna, men svettades i min uniformsjacka. Längs
gatans rännstenar väntade de alla i orörlighet. Stadens
borgare.
Kajens människomur vek åt sidan framför
mig, som om jag omgetts av en skyddsvakt av änglaväsen, vilka
i god tid röjde plats för mina steg. Så befann jag mig ytterst
på kajkanten, såg ut över strömmens långsamt drivande grå och
bruna flak och svartblå vattenyta. Jag stod mycket rak i min
grop av tystnad, andades djupt, med vidgade näsborrar. Ljudet
av måsar, kretsande över mitt huvud, skrin ekande ut över
vattnen: ett snabbt hugg av något ytterst välbekant och
förtroget.
Ljud och rörelse bakom min rygg. Ett
rop: grov mansröst.
Jag såg mig om. En vagt bekant hovman
klädd i grönt kom med osäkra steg rusande ned längs backen.
Han stannade framför mig, med hävande bröstkorg och vass
blick, höll sitt avstånd. Han var rasande, höjde handen som
till slag, lät den långsamt sjunka. Jag rörde inte en min. Så
tog han mig i armen och vi började uppstigningen mot den
enorma byggnadens alla vassglänsande fönsterrader. Hela tiden
en ström av ord, varav somliga välbekanta såsom
Djävul.
Där vi gick sida vid
sida lossnade hans grepp: när vi närmade oss portarna föll
hans hand åt sidan. Vi gick tysta, och först nu förstod jag
den fulla innebörden av hans handlande. Det var
omöjligt att bära hand på mig. Jag gick skyddad av
Drottningens allestädes närvarande ord.
Ingenting kunde
längre skada mig.
Ögonblicket var
inne. En ljudlös rastlöshet präglade hallar och trapphus.
Stämningen var redan tyst och vaksam, återklangen av snabba
steg och frasande tyg. Linneskåp fylldes; en ström av vagnar
vid kökets bakdörr. En här rustad med dammvippor och borstar
av allehanda utseende drog genom sal efter sal.
Jag härmade efter bästa förmåga
brådskans alla åtbörder, började i köket där jag beställsamt
lyfte på kokkärlens lock och andades in ångorna från
festmåltidens olika inslag, stack mitt finger i såstrågen och
smakade av. Ingen såg mig. Sedan skyndade jag upp i de övre
våningarna, gick efter städhjonen med uppmärksam min, drog av
mig min fjäderprydda huvudbonad och viftade med den som för
att avlägsna kvarblivna dammkorn. När jag närmade mig blev man
om möjligt än mer upptagen.
Man dukade ett festbord med vita dukar
och kalendabrar. Blomsteruppsättningar där de kulörta
kronbladen bestod av handkolorerade papper i tusende veck.
Tände i takkronorna mitt på ljusa eftermiddagen.
Så föll hela slottet i bidande tystnad.
Hästhovar över förgården. En budbärare i
breda stövlar sprang uppför trappan, bytte några viskande ord
med Gyllenstolpe. Tystnaden lägrade sig åter.
Ljudet av knarrande vagnshjul. Många
steg och det välkomna, otydliga sorlandet av ekande barnröster
i trapphuset.
Efter en alltför
lång tidsrymd följde så det dämpade mumlandet inifrån
festsalen. Jag var redo.
Den sneda kvällssolen bröt fram och föll
in genom de höga fönstren. Jag kastade en tydlig skugga
framför mig. Hovmännen såg bort när jag nalkades. Jag gick
fram till den stora dubbeldörren, vit med gyllene
inläggningar. En fullständig stillhet slöt sig kring mitt
huvud; öronen hettade av förväntan.
Jag öppnade på vid gavel och steg in.
De satt alla bänkade; femtiotalet
personer, var och en lika omsorgsfullt utstyrd som
blomsterdekorationerna invid deras kuvert. Allas ögon var
riktade mot mig; vid bordets huvudände Konungen och
Hennes Majestät. Jag rätade upp mig, sträckte
uniformsjackan, drog bandet rätt över bröstet; sökte Hennes
blick. Hon satt böjd i ett intensivt samtal med Hans Majestät,
vars vänliga ansikte till följd av rummets värme var blossande
rött.
Jag stegade fram till bordets kortände:
svängde först upp det ena benet över dess kant, så det andra.
Stod rak i ryggen på det osäkra underlaget tills jag
återfunnit min tyngdpunkt. Började så sakta och taktfast
vandra framåt och var försiktig för att inte råka trampa på de
utsökta pappersblommorna. De ännu otända kandelabrarna svajade
lätt vid tyngden av mina stövelklädda steg. Intet porslin var
ännu framdukat, vilket gladde mig; jag hade varit orolig för
att råka skada något av det som bar Hennes Majestäts
insignier.
Där jag gick såg jag vänligt ned på de
nu fullkomligt uppmärksamma ansikten som följde min
uppstigning. Man gav akt på min minsta rörelse; de fick alla
ett ord och jag var noga med att inte glömma någon.
Madame Piss. Moniseur Helvete. M’sieu Snus. Mademoiselle Fan.
De skänktes alla nya namn, och tog dem till sig: de slog en
efter en ned sina blickar.
Jag närmade mig nu honnörsplatserna:
även Hans Majestät såg nu upp. Kronprinsens kluvna ansikte
följde mig på ett oroande vis, och jag fann denna gång inte
mod nog att se bort: det nedre ögat såg rakt in i duken, medan
det övre var med mig. Hans mun ryckte, till synes
okontrollerat, och jag drabbades av en plötslig skräck för att
min närvaro skulle utlösa ett anfall. Det förundrade mig: han
aldrig förut reagerat så på min närvaro. Men vad som bröt fram
var ett leende.
Så var jag framme. Jag vågade knappast
se ned, utan gjorde först en konstfull bugning innan jag
dristade mig att vända mig rakt mot Hennes svarta ögon.
Jag stod länge
framåtböjd: reste mig så och rätade åter ut skjorta och jacka,
som kommit i oordning.
Hennes varma leende svävade fram
och omslöt mig, vidgades, fyllde världen.
s
64-70