"Couschi, son av Chuso"

 

 

Få äro som med upperichtighet Berättar Sin Lifstid Händelser, ordsacken är, Högfärd, Egennyttan, Frucketan, Stundom Blÿgsel, Wänners Blott Ställand, dessa fem Pouncter Hindra Somåfftas Sanningen att Sÿnnas der hon Bör; men den som skrifwer dessa Rader, skall söka att icke Falla, I Sanningens Rena wäg, och Läsaren Blifwa Bedragen af Hans Berättelser; Dens färg som skrifwer är icke Licka med det hwar uppå Skrifwer, Men wäll lik hwar med det blivit skrifwit.....


Inledningen ur Fredrik Adolph Ludvig Gustaf Albrecht (Badin) Couschis ”självbiografi”. Det rör sig om ett i avskrift tio sidor långt fragment, vindlande i tanken och stilen, ofta intressant, aldrig tråkigt. Det är ett av de två dokument av hans egen hand som finns bevarade. Just detta förvaras i ordenssällskapet Par Bricoles arkiv; i denna orden var såväl Badin som Bellman medlemmar.

Det är lätt att sätta sig in i sinnesstämningen bakom orden: tvekan inför uppgiften, ett försök att ställa in den bedrägliga skriften i läget ”största möjliga sanning”. I all sin omständlighet rymmer de en insikt om skrivandet som man skulle önska en och annan förgrämd memoarförfattare. Det är ohyggligt svårt att använda skrivandet som avtryck av erfarenheten, det skapar lätt sin egen sanning, men Couschi försöker: han strävar efter att finna rätt stil. Redan på rad tio har han fångats av en metafor om svart och vitt, den fiktion som styrde hans liv.

(Människor är nu inte schackpjäser, det finns inga svarta och vita. Vi är alla färgade av järnet i vårt blod. Och svart och vitt är en gång för alla inte färger, utan extrema nyanser; fråga vilken teckningslärare som helst om den saken.)

Kanske kan man läsa det andra dokument han skrev, den lilla anteckningsbok han bar i fickan från 1780-talet och fram till sin död, som ett försök att krångla sig ur denna fiktion. Här går han tidvis över till röd skrift. Boken finns på Carolina Rediviva i Uppsala, den ligger just nu framför mig på bordet i fotostatkopia, och här har det röda suddats ut. Ett och annat ord låter sig ännu urskiljas - det är allt. Det icke svartvita är bortfrätt.

När jag själv började fundera på en roman om Badin var det just inledningen ovan jag fastnade vid. ”...och Läsaren Blifwa Bedragen af Hans Berättelser”. Badins predikament är den skrivande människans. Han söker skapa en helhet åt sig, en helhet åt ett liv som även ur hans perspektiv sett rymmer stora tomma fält. Vad är det ”meningarnas lassokast”, för att nu låna en formulering av Peter Handke, egentligen söker ringa in?

Det intressanta är att Badin, ”Morianen”, lämnade ett avtryck efter sig. Han är en allmänt anad skuggkändis, närvarande i historien, oberoende av att han figurerar i en pjäs av Strindberg och i en överjäst roman av Magnus Jacob Crusenstolpe – och oberoende av att jag och Ylva Eggehorn skrivit varsin roman om honom. (Även Ivar Lo övervägde honom som ämne för en bok.) Han finns kvar som en skugga. Han spelade ingen eller ringa roll i politik eller kulturliv. Men kvar är han lik förbannat.

Vem han var?

Badin (fr. badin 'lustigkurre'), eg. Coichi eller Couschi, f. ca 1747, d. 1822, lakej, med honorärtitlar som hovsekreterare och assessor. B., som föddes som negerslav på S:t Croix i danska Västindien, var lakej hos drottning Lovisa Ulrika från 1761 och senare även hos prinsessan Sofia Albertina. Han var medlem av flera svenska ordenssällskap och var känd för sina upptåg. B. anses vara förebilden för huvudpersonen i M.J. Crusenstolpes roman "Morianen".

Nationalencyklopedin

Det kanske kunde räcka så. Men redan här börjar det vackla: uppgifterna skingrar sig insektslikt vid en närmare granskning. Födelseåret osäkert, årtalet då han kom till Sverige osäkert, likaså vems ”tjänst” han stod i - lägg till detta upplysningen att den första bok som skrevs om honom är ”uppdiktad”. Uppgifterna i olika uppslagsverk skiftar också kraftigt. Jag skall inte trötta er med det. Men det läcker. Olika berättelser tränger sig på - som om skriften vill börja fabulera när den närmar sig honom. Anledningen: hans av omgivningen påhängda roll som joker, ”den främmande”, den mot vilken något annat (det ”svenska”, det ljusare hullet, 1700-talets idéer om raffinemang och förfining) börjar skeva. Inte mycket stämmer när man börjar böka runt i historien.

När Badin kommer på tal kan man få höra att han var ”en av de första svarta i Sverige”. Uttalandet säger mer om svensk självsyn och mentalitet än vad den gör om historiska fakta. Han var långt ifrån ”först”. Vid sjuttonhundratalets mitt kan man lätt räkna samman åtminstone ett tjugutal svarta som är kända - Quassi, Zamore, Dafne, Pluto, Vulcain, Peter Watkin Montese, m fl. Många av dem hade tjänst vid hovet, några bodde i Småland, några i de finska ”provinserna”.

Spåret slutar inte där. Karl den XII hade som prins en svart tjänare. Ehrenstrahl avbildade på sextonhundratalet åtminstone två svarta stockholmare, en liten pojke och en djurskötare, bägge bilderna på Nationalmuseum. Och på Erik Oxenstiernas (Axels sons) slott Tidö finns en anteckning från 1654: ”kostnad för begravning av 1 st negeryngling 12 daler.”

Enligt andra uppgifter hade Gustaf Vasa ”blåmän” i sin sold: det kan här röra sig om människor med arabiskt ursprung likväl som afrikanskt. Detsamma gäller för den ”syster Walska” som vistades vid birgittinerklostret i Vadstena vid 1300-talets slut.

Men alla är de människor som sorterats bort ur den svenska historien, de passade inte mot den fiktiva berättelse om landet som upprättades under artonhundratalet, efter stormaktsväldets slutgiltiga sammanbrott: lintottarnas långsmala och fattiga men ack så strävsamma rike. Lars Wikström, som skrivit den bästa och mest utförliga historiska artikeln om Badin, sammanfattar saken så:

”I den nära 200 år omspännande rad av negrer, ofta med sin verksamhet förlagd till hovkretsarna, är det således en enda, Badin, vilken genom Crusenstolpes roman, genom sin alldeles speciella ställning till den kungliga familjen (...) i det allmänna medvetandet kommit att framstå som ”Morianen” framför andra.”[1]

Det mest kända porträttet av Badin är det på Gripsholms slott. Utstyrd i en underlig ”indiankostym” - han kom ju från ”Västindien” - komplett med plymer och pilkoger blickar han över ett schackspel rakt ut mot betraktaren. Som Ylva Eggehorn har påpekat ser han rakt på oss, här finns en blick, han gör en obscen gest med pekfingret. Han lämnar oss inte i fred och har något på hjärtat. Han dyker upp hos Crusenstolpe, den arme lögnaren, han dyker upp hos Strindberg.

För egen del vet jag vad som lockade mig.

Lovisa Ulrika, drottning, gift med den sävlige Adolf Fredrik i ett paradoxalt lyckligt äktenskap, var syster till Fredrik den store och hade intellektuella ambitioner av det större slaget. Hennes brevväxling med Voltaire omtalas ofta. Mindre känt är att hon på Drottningholm försökte skapa ett naturaliekabinett och med Linnés hjälp bedrev ”forskning” i djurens och växternas liv. Linné lär ha fasat inför dessa sejourer och beklagade sig över att han aldrig kom därifrån.

När Badin anländer till hovet - kanske 1756, kanske 1760 - har drottningen läst Jean-Jaques Rousseaus Émile, med dess idéer om den ”ursprungliga människan” och fördelen med vad som skulle komma att kallas ”fri uppfostran”. Idén om naturbarnet kletar fast vid den svarta pojken, och på den vägen blir det. Badin, berättas det i ett antal av 1700-talets alla skvallerkrönikor, är hovets fasa - en elak illbatting som bits och slåss och ger majestäterna fula namn. På en lavering av Jan Eric Rehn, föreställande en scen ur hovlivet, tittar han fram och gör fula grimaser bakom ryggen på folk.

Men rollen var lagd på honom. Han förväntades vara just sådan, ”naturlig”, obändig, ”primitiv”. Fredrik Sparre beskriver Badin i sin dagbok från 1764:

(...) en liten dwärg, fast eij oskapelig (...) som nu för tiden wid hofwet är Öfwerheten till särdeles ro, och af alla som äro wäl wid hofwet besynnerligen medfjäsad (...) Dess sinnelag är som alla morianers mycket hastigt, som så mycket mindre underligen wara kan efter uti hans uppfostran den regel följas skall att låta honom gjöra mästa tiden hwad han will och åtminstone aldrig näpsa honom med någon kroppsaga.

Han fyllde rollen till fulländan, så väl att han sprängde dess ramar och blev ohanterlig. Drottningen ger till sist sitt klartecken och han får det kok stryk många längtat efter att ge honom. Därnäst är det dags för hamnskifte: från Rousseau till Locke, skulle man kunna säga. Nu är han en tabula rasa, en omålad duk som skall fyllas med ett innehåll. Återigen idén om naturbarnet - men nu i en mer igenkännelig och kolonial skepnad. Den svarte skall danas, ”europeiseras”. Han döps, sätts i skola, skall läsa astronomi, metrologi, språk - även denna roll klarar han med bravur.
   Det är detta som är så fascinerande.
   Att ständigt vara en roll, att motståndslöst glida ur det ena ansiktet och in i det andra. Ständigt vara den vars existensberättigande ligger i att vara den helt annorlunda - utanför det gives intet.
    Vem är han då? Är han inte, i sitt växlande mellan roller, påfallande ”modern”?
   Badins bakgrund och barndom var för honom själv en gåta: han mindes ingenting av åren som slav. Som han själv skriver: det hela är ”icke af honom med Med Nog granhet I minnet.”

I det danska standardverket Vores gamle Trope-kolonier (tre band) berättas historien om slavhelvetet i Västindien, torrt, sakligt, tämligen trist. Så och så många ton socker, så och så många slavar förda från Elfenbenskusten. Här finns också statistik, t ex den för slavpojkar födda på ön S:t Croix är 1747. De är 216 till antalet.
   Här finns han förmodligen. I den siffran. Inget av detta finns kvar hos honom själv. Vore inte ordet såväl anakronistiskt som slitet skulle man kunna tala om förträngningar - uppväxten som slavpojke, son till förslavade föräldrar: att inte minnas är kanske den bästa lösningen.

I självbiografin hos Par Bricole står några märkliga rader:

Modersmjölken tro han, att han fått, och med densamma In gonget till Mödornas Pröfwowerld, och der insupit allt det hwilda af Människeligheten På Ett Sådat sätt I undommen Licknat Willdjurena, då det Blef Rettat. Sådan har jag varit, allt Ifrån året 1762, tills året 1771:

Idén om att egenskaper överfördes med modersmjölken var spridd. Vad skall han själv tro - insläppt i hovets samhälle på villkor att han tog på sig ”den naturliges”, naturbarnets, grinande mask. Men lägg märke till att han säger sig ”varit sådan” först sedan 1762 - när det pedagogiska experimentet tagit sin början.
Vad finner man i dokumenten? Inte en olycklig människa. Ett medvetande under tryck.
Det första minne han nämner:

Sedan wi passerat Giberalta, I nowember 1758:ta Såg jag för fösta gongen Ise och Snö, Trode Snön hwar Socker; Men Bodde Smacken och wermman öfwertÿgade snarligen om mistaget;

Socker - den handelsvara som låg bakom Danmarks relativa välstånd och orsaken till det slaveri som format hans glömda barndom. Snö - emblemet för den nordliga provins som blev hans hem. Det är ett slags dop. Det är en metafor även för honom själv, en tydlig gränspassage, en början.
Han följer 1771 med Drottningen på ett besök till Preussen och brodern Fredrik den stores hov. Lovisa Ulrika är bekymrad huruvida Badin ska hålla måttet, men förvandlingen från illbatting till gentleman börjar nu ge synliga resultat. Hovet förtjusas, han erbjuds att stanna. Men:

I Berlin skulle jag Begÿna att lära Grunderna Till astronomien, Till winnand härtill Ficke jag de Böcker som dertill Behöfwdes, hwaraf jag äger Ennu Trenne Böcker ./. Hwilket det hwar som Rådde Endera, Wänskapen, eller Kärleken, Men säckert är det, att En af dem Dref mig åtter Till Swerje, och mitt Swar blef I Swerje Fines nog dem som kunna full föllja Min Påbegÿnta astronommiska hwettenskap (...)

I dagboken på Carolina finns resultatet av studierna: sida upp och sida ned med väderobservationer, tämligen osystematiska: snöfall, vind, mångårdar observerade den eller den natten. En strävan efter en ordning, ett mönster i tillvaron - fast nedkastade spontant, i stunden, utan ordning. Det är något annat han söker, detta blir bokstavligen marginalanteckningar.

Efter Lovisa Ulrikas död 1782 står han inför en ny makthavare - den Gustaf III han vuxit upp tillsammans med. Men han har tagit drottningens, modersgestaltens, parti i intrigerna mot Gustaf (konflikten gällde vem som var far till kronprinsen, Gustaf eller stallmästare Munck, om den historien känns igen). Badin gör som Drottningen önskat: när hon är död hjälper han till att undanröja de dokument hon samlat på sig rörande Gustafs sexuella natur och hans drottnings eventuella lösaktighet. Han ställs till svars inför sin nye härskare.

Konungens Hotelser werkade icke på mig, Hans ord, woro, att jag skulle mista Lifwet, Men Hans Rättwisa dömde mig; Konungen fant min Stond-acktighet Hwerdig Hans Nåd; ombÿtte derför Sitt Tal; (...) Då Konungen icke Med all sin Wälltalighet werkade på mig, Belönte han mig med 3::nne: Kronno Hemman och Fråggade om jag icke wille Blifwa hoss honom det samma som jag hwarit hoss Hans Moder (då kallade han mig för Gubbe lilla) och hans hjerta kunde icke Länger döllja sig för mig, Gustafs stora Blåa ögon wattnades, af de Tal som woro, Fällda om swenska Histoirjen; Konungens minne sade Påminner du dig då du föll I sjön wild Malwike och som öfwer-Stalmästaren Wattrang Tillika med minna Bröder Fredrek och Karl hjälpte dig uttur sjön, Då Schärbecke tog dig I lill fingert./.

Skvallerkrönikorna talar sitt språk, om den unge Badins popularitet bland damerna vid hovet, om hans förbindelse med Gustafs syster Sophia Albertina, om ett eventuellt barn med henne. Inget av detta syns i hans egna anteckningar. Naturligtvis inte i det självbiografiska fragmentet, som är avsett för en viss offentlighet, nämligen ordenssällskapets. Inte heller i anteckningsboken. Sophia Albertina och Badin behöll dock en nära relation livet ut, och det kända ungdomsporträttet hängde på hennes egen vägg så länge hon levde. Just det faktum att hon aldrig nämns i hans skrifter är på sitt sätt talande.

Han gifter sig, inte bara en utan två gånger. Hans första hustru Elisabet Svart dör 1798, hans andra, Magdalena Eleonora Norell som han äktar året efter, överlever honom med många år. Inom äktenskapen inga barn; två missfall och en dödfödd dotter. Själv dör han 1822 och begravs på Katarina Kyrkogård. På ytan ett stillsamt och bildat liv i den gustavianska epokens slutskede.
   Men här finns ett annat spår att följa.
  På ytan är hans förvandling fullbordad. Han är ordensbrodern, den bildade upplysningsmannen, han är mer from och gudfruktig än konvenansen kräver. Han bedriver studier, skriver i det självbiografiska utkastet:

Så Läss, och Läs med sammanhang. Så har jag djort med öfwer 800:ra: Böker som jag äger, de äro icke af den Beskaffenhet att de kunna Schilljas, Tÿ mister jag 3:ne: författar, så äro alla 800:dra: defaicket, Eller om jag mister Ovidjus och Bibelen, så äro alla 800:ra: förstörda; och så vidare./.

Ovidius och Bibeln. Förvandlingar och sammanhang: och i det bibliotek han byggt upp får ingen del försvinna. Detta lär till större delen ha bestått av just teologi, historia - och reseskildringar, tidens populäraste genre.
   Var det något särskilt han var på spåren? Vad är det han bygger på? Hade det maniska läsandet något särskilt mål? Jag tror det.
   I anteckningsboken finner man, i marginalerna, spåren av en undersökning.
   Han skriver:

Då jag kände, att jag hwart Ett Emne; wille jag wetta hwart jag hwar ämnad; jag Fant, att det hwar icke för mig Sjelft, jag wille wetta, För wem jag hwar ämnad? Då Kändes i mitt inner, att jag hwar För min Gud, För min Konung, för min nästa, för minna owenners Hjelp; och såsom Människa, Tÿcket jag att den Sista ordsacken till min Warelse på Jorden, Blef Någet mottbjudande; detta wechet hos mig en strid, och den striden wär kar ännu

Ur ansikte i ansikte. Vem är han då? Spåren är lätta att missa. De finns där, skäligen korthuggna, anvisningar till olika böcker han äger eller lånat, till Bibeln och olika psalmverser. Han bygger något, i tysthet, för sig själv. Somt är oklart, omöjligt att tyda, annat går att förstå:
I:M:15.
   Första Mosebok, femtonde kapitlet. Abrahams kallelse. I trettonde versen och framåt står följande:

Och han sade till Abraham: ”Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så skall ske i fyra hundra år. Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan skola de draga ut med stora ägodelar.

På en annan sida i häftet står den kryptiska raden 8: ap: M: M: M:
   Apostlagärningarnas 8 kapitel? Jag går dit och finner - berättelsen om den etiopiske hovmannen, en svart man som träffar aposteln Filippus. Han får hjälp att förstå Skriften och den nya tron, döps till kristen och fortsätter hem. En viktig text för den koptiska kyrkan i Afrika - liksom för den Swedenborg som i sin drömbok hävdade att ”Then Sanna Christendomen” stod att finna endast i Afrika, bland de svarta som bevarat den intakt. Swedenborgs korta anmärkning fick de med Badin samtida Swedenborgarna att svärma för Afrika, där de ville upprätta en utopisk-kristen koloni.[2]

Uppgifterna finns insmugna här och där, bland mycket annat: pantsatt en silverkaffekanna, fick fjorton riksdaler. Komma ihåg att köpa spik. Julafton föll ymnigt med snö.
   En del referenser kan jag inte spåra - som anvisningen till ”L’Histoire des Femme: Troisieme Tom, L´Histoire de Henri de Vandalle.” Han förlorar sig i apokryfiska skrifter, i den tidens historiegrafi som vill skriva samman de fragment som är kända ur olika mytologier till en ”Världshistoria” - egyptiska, grekiska, bibliska referenser. ”Histoire universelle depuis le fondation du Monde, jusqu’a Present Nouvelle Edition, 1785”.
   Så fortsätter det. De spår som låter sig följas leder till samma ämnen: Bibelns urhistoria, omnämnanden av svarta i den europeiska historiens marginaler, likheter och sammanfall mellan olika mytologier, av tiden halvt förstådda och illa kända.

Tills jag hittar noten:

“2:dra: tom: af Reflexions Sur L’origine par: m: Fourmont Lécine Pag: 501 Ling. 3: á 4: Not 2:0:”

Boken finns i Carolinas hyllor. En stor, anfrätt lunta, tryckt i Paris 1735. På den angivna sidan står följande:

Nemrod ne regnoit-il pas à Babylone? N’é-toit-il pas Couschi, ou fils de Chuso, pere des Ethiopiens? Abraham sorti de là avoit donc le Charactere Couschi ou Babylonien d’alors: c’est donc le Charactere qu’Eliezer ou Athotes fils de Menes apprit de lui.

(”Styrde icke Nimrod över Babylon? Var han inte en Couschi, eller son av Chuso, etiopiernas konung? När Abraham bröt upp hade han en babylonisk karaktär, densamma som Couschi, det vill säga: de drag och den läggning som Eliezer eller Athotes, Menes’ son, lärde sig av honom.”)

Första Mosebok, 10 kapitlet, verserna 8-9: ”Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden. Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man säga: ’En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.’”

Nimrod är i tidens teologi den förste stadsbyggaren efter syndafloden, Nineves grundläggare. Han är också sonson till Ham, Noas son. Ham är de svartas anfader. Den felande länken mellan Noa och Abraham heter Couschi och är av kungligt blod: han har Lécines ord på det.

Jag läser det. Jag slutar leta. Jag föreställer mig att han är färdig med något. Linjen bakåt är nu hel och obruten. Hans eget ursprung är blankt - de enda vrakrester ur minnet, ur barndomen, han räddat med sig var två ord, hans namn: Fredric och Couschi. Det är allt han vet. Couschi, Etiopiens kung, Abrahams förebild, Nimrods ättling, kanske rent av identisk med honom. Träldom och slaveri: det finns ett slut på sådant, han har skriftens ord på det, på släktskapen med Abraham. Han är inte längre ett ämne.

”Sant”? Han följde tidens forskning i spåren, han läser allt han kommer över av historia och reseskildringar. Han hittar något. Möjligen är han någon, något annat, bortom illbattingens flin och ordensbroderns förbindliga leende. Man skulle kunna fortsätta, tala om ”black consciousness” innan ordet var uppfunnet, man skulle kunna dra linjen framåt, till nutida rastafaris eller postkoloniala forskares inventering av historiens alla fiktioner.
   Men det där är inte han. Det är ännu sent sjuttonhundratal. Han är ensam om saken. Han skriver ingenting om det hela, lämnar inget spår av sina studier eller fynd - annat än i denna lilla anteckningsbok han ständigt bar i fickan och som inte var tänkt att hamna på något universitetsbibliotek.

November 1996. Jag sitter en sista gång på Carolina i Uppsala, bläddrar åter i hans Anteckningsbok. Min roman är klar och har kommit ut, jag blir ändå inte färdig med honom, kanske därför att jag på sätt och vis parasiterat på hans liv, det skaver litet, inte dåligt samvete, men iallafall. Jag bläddrar. Det är nån sorts avsked.
   Carolina har nu spärrat tillgången till häftet. För många har vid det här laget varit där och tummat, det är fler än jag och Eggehorn som visar intresse. Han skaver. Istället har man gjort en mycket vacker färgkopia, på rena, nya ark. Och något har skett: färgkopieringen har framkallat den bleknade röda skriften, den är delvis läslig. Det irriterar mig faktiskt, nya sidor kommer fram, jag läser och undrar vad jag kan ha missat. Egentligen ingenting som förändrar helheten, säger jag mig.

På en av de sista sidorna finner jag så en anteckning som tidigare varit otydbar. Nu lyser den skarpt och tydligt på papperet, svårbegriplig, hämtad djupt ur en personlig föreställningsvärld. Det är ändock en sammanfattning, ett slags försoning, ett slut:

Chronos

Christus


Tack till Par Bricoles nutida medlemmar för tillgång till Badins självbiografiska fragment

Tack också till Anders Florén för hjälp med spårandet av bröderna Lecines böcker i originalutgåva.

Noter
[1] Släkt och Hävd 1/1971
[2] Ronny Ambjörnssons Det okända landet (Gidlunds 1981)