Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 04.06.12

FÖRSTA GÅNGEN JAG HÖRDE en dikt av James Wright var på en cd av den litet udda, skotske postpunkaren Jackie Leven. Mitt mellan två musikspår börjar en röst med stark irländsk brytning att läsa Wrights dikt "A Blessing". Dikten är på ytan konstlös och återberättar ett minne av hur Wright och hans vän, poeten Robert Bly, ser två hästar beta i skymningen. Så kommer slutraderna:

Suddenly I realize

That if I stepped out of my body

I would break into blossom.

"Stiga ut": i mångt och mycket är det vad hans lyrik handlar om.

Att stöta på Wrights poesi i muntlig form och i en musikalisk inramning var nog rätt sätt att komma in i hans författarskap. Det som slår en först är nämligen hans känsla för rytmer. Men hade jag läst en notis om honom i någon litterär handbok hade jag förmodligen bläddrat vidare. Modernistisk amerikansk poet som undervisade vid olika universitet, född 1927, död i strupcancer 1980. Mest känd för diktsamlingarna "St Judas" (1959) och "Shall we gather at the river" (1968). Pulitzervinnare 1972: hans namn brukar återfinnas bland generationskamrater som Ashbery, O´Hara, Sexton, Bly. Den exakta, jambiska poesi man finner i hans böcker är just musikalisk, men hör inte till den sorts lyrik man brukar betrakta som nyskapande. Lätt att missa.

Men i hans text finns en hårfin spricka in mot ett djupt mörker. Har man fått syn på den blir den kvar.

Sprickan leder bland annat till Hazel-Atlas glasfabrik i Martins Ferry, Ohio. Det var där Wrights far Dudley arbetade hela sitt liv; och det är den älskade faderns öde som utsliten industriarbetare som den unge James till varje pris försöker undvika. Bildningsgången är klassisk: han hoppar tuva från stipendium till stipendium. På college känner han sig så främmande att han får sitt första nervsammanbrott. Under sina år i militärtjänsten lever han på tio dollar i månaden och spar allt till universitetsstudier.

Det är poesin som blir stegen bort från Martins Ferry. När han gått ut sina universitetsår är han redan etablerad poet och kan snart söka jobb som lärare i litteratur. 1957 debuterar han med "The green wall". Sprickan i glaset finns kvar.

Vännen och poeten Donald Hall berättar, i mitt tycke rätt aningslöst, i en essä om det partynummer Wright brukade underhålla med. En sorts crazysketch där han först stod med hängande armar och med död röst sade "på dagarna en enkel slaktare" och sedan fortsatte med ljusare stämma: "på nätterna en fantastisk steppdansör!" varefter han tog några snygga danssteg. Alla tyckte det var hemskt kul. Ingen tycks ha fäst sig vid att clowneriet iscensatte hans egen, inre klyvnad.

Hall berättar i samma essä, och med betydligt större insikt, om det misslyckade besök som Wright, hans dåvarande fru och små söner gjorde hemma hos honom en vinter under tidigt sextiotal. Wright anländer i ett uppskruvat tillstånd, pratar oupphörligt om poesi, poesi, poesi, inget annat. Allt går fortare och fortare, ingen hinner med i hans tempo. På natten går Wright ut och ställer sig i vinterkylan under ett träd och kedjeröker. Ingen kan få honom att komma in. När Hall går ut till honom säger Wright lugnt, som ett slags förklaring: "Dom försöker få mig tillbaka till fabriken."

Sammanbrott av det slaget ledde snart till skilsmässa. Han drack en hel del. Det syns inte mycket i hans poesi.

Fram till och med "St Judas" (1959) skriver han en renodlat jambisk, ibland rimmad, formmässigt stensäker lyrik. Det är som att betrakta en uppvisning i konståkning. Hans generationskamrater är imponerade över skickligheten; själv kallar han sig "välpolerad fabrikör av New Yorker-verser".

Det är i diktsamlingen "The branch will not break" från 1963 som tonfallet förändras, blir råare, mer påverkat av rent surrealistisk poesi, av poeter som Georg Trakl, César Vallejo och Jorge Guillén, vilka han också tolkar till engelska. De utgör valfrändskaper: han söker en poesi som gör uppror mot språkets tvingande ordningar och som är rotad i en social verklighet, vill det ena utan att släppa det andra. Många av de läsare som vant sig vid det rytmiska vemodet i hans första diktsamlingar upplever nyorienteringen som ett svek - inte olikt det Bob Dylan ungefär samtidigt begick genom att hänga på sig en elgitarr.

Wright släpper aldrig sin hantverkskicklighet. Inte heller försvinner det elegiska tonfallet ur hans diktning: hans näst sista bok heter också "To a blossoming Pear Tree". Men vad man också möter i hans stora, svepande diktsamlingar, som "Shall we gather at the river" är den kör av sjungande amerikanska röster som Whitman egentligen bara talade om. En återkommande stämma tillhör den namnlöse siouxindian som bryter in i Wrights dikter närhelst han vill:

Han är helt enkelt full.

Han vet inte mer än jag gör

Vilka rena vatten han skall sörja

Eller vad slags ord han skall sjunga

När han dör.

(tolkning Tomas Tranströmer)

Förmodligen är det samme enarmade indian som den unge Wright möter på busstationen i Minneapolis en kall femtiotalskväll, ett möte han fångat i den sena dikten "Krok". De byter några ord, det är allt. Sedan dess är han en av många som kan begära ordet i Wrights diktning.

Vad som också är talande i hans senare lyrik är hans förmåga att placera ett ord eller en takt "fel" - just som lyrikmaskinen börjar spinna kastar han ned en träsko bland kuggarna och njuter av gnisslandet.

De av Wrights dikter som jag tycker allra mestom, vid sidan av pärlor (och givna antologinummer) som "A Blessing" är de som handlar om George Doty. Denne var en förmodligen efterbliven taxichaufför i Ohio som gjorde sig skyldig till en våldtäkt och ett mord. I "At the executed Murderers Grave" uppsöker poeten på klassiskt maner kyrkogården för att tala med de döda:

Mitt namn är James A Wright

Och jag är född fem mil från denna ruttna grav

I Martins Ferry, Ohio, där en av Hazel-Atlas slavar

Blev min far. Han ville lära mig att vara god.

Dotys brott och öde är rakt igenom motbjudande. Wright väljer honom till samtalspartner, eller åtminstone till åhörare för en monolog. Han ser honom som en som inte kom undan, som blev ett med den roll lokalsamhället tilldelat honom: som dum och ond. I dikten sker en märklig pendling mellan identifikation och äcklat avståndstagande: "Om Belmont County blev hans död/vad säger det om mig?" Bara dikten törs låtsas om det som är lika mellan människor - hur obehagliga de än är. Wrights dikt rymmer ett stort mod: han vänder sig om, tillbaka mot det ursprung, det hörn av klassamhället som han ansåg var vikt åt honom och prövar det.

Wrights poesi är inte nyskapande i den mening som Celans eller Södergrans var det; men det han har gemensamt med dem är att den dikt de skrev står kvar; i vissa vinklar och vissa ljus ser man förvånansvärt rakt in i ett hålrum av ord som tecknar konturerna av en särskild erfarenhet, inte unik, men särskild. Jag känner inte till många andra sätt att få syn på sådant.

Litteratur

James Wright: Above the river. The complete poems.

Med förord av Donald Hall. Bloodaxe books 1992

James Wright finns på svenska i "USA-poesi", red. Jan Verner-Carlsson (Café Existens 1984) och i Tomas Tranströmer: Tolkningar. (Bonniers 1999).