Ingen skapar en genre på egen hand. Men hur hade

SF sett ut utan HG Wells?

   

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 5 juni 2005

 

Alltsammans tar form vid ett köksbord: inte bara de marsianska stridsmaskinerna, utan  kanske grunden till en hel litterär genre.

Medan han skriver sina mest kända romaner, som alla kommer i ett pärlband av kreativitet, bor den nyss omgifte, trettioårige HG Wells och hans fru Jane i ett litet hus i Woking utanför London. Huset är så pass litet att han måste arbeta vid köksbordet. ”Tidsmaskinen” har kommit ut året innan, 1895, och blivit en framgång. Wells, som först tänkt bli lärare, har fått tänka om sedan han drabbats av tuberkolos. Efter att ha skrivit några läroböcker och en hel del populärvetenskap har han nu slagit sig på skönlitteraturen, och den första framgången får honom att fortsätta på det inslagna spåret: genren kommer han att kalla ”Scientific romances”. Vid köksbordet tillkommer i rask takt verk som Dr Moreaus ö (1896), Den osynlige mannen (1897) och, inte minst, Världarnas krig (1898). Romanen om de tentakelförsedda marsianernas attack slår fast genrekonventioner som vi idag betraktar som klichéer – därför att de en gång var så originella att de bildade norm.

En viktig sida av Wells tidiga science fiction är utan tvekan dess realism. Någon påpekade att man kunde använda Världarnas krig som kartbok över de grevskap ost och sydost om London där romanen utspelas. Alla hus fanns där som de beskrevs. Det mest otänkbara projicerades mot en fond som var fullt igenkännelig. Till och med författaren finns med, där han sitter vid sitt köksbord:

”Jag satt hemma och skrev i mitt arbetsrum när detta inträffade, och trots att de franska fönstren i rummet vette mot Ottershaw och rullgardinen var uppdragen – på den tiden tyckte jag nämligen mycket om att betrakta natthimlen – såg jag ingenting. Ändå måste detta det egendomligaste av alla ting som fallit ned på jorden ha susat förbi när jag satt där. Jag skulle ha sett det om jag tittat upp när det for förbi.”

Wells låter nämligen marsianernas första cylinder dunsa ned på heden i Horsell, precis utanför Woking. Och notera hur realismen är inflätad till och med på meningsbyggandnivå: ”på den tiden tyckte jag nämligen mycket om att betrakta natthimlen”. När han sex år senare skriver ned vad han var med om under den marsianska invasionen har hans syn på stjärnhimlen naturligtvis förändrats.

 

Det finns mycket att säga om HG Wells. Många har också gjort det; en hel rad biografier har skrivits om honom, de flesta ohyggligt tråkiga. Bäst är kanske ”Aspects of a Life” av hans son Nathaniel West, född i en utomäktenskaplig relation med författarinnan Rebecca West. Och sådana förhållanden präglade hela Wells liv. I relation till sina många kvinnor var han sällan någon gentleman. En annan, motsägelsefull sida hos honom är hans senare insats som politisk journalist. Själv socialdemokrat av Fabian Society-modell insåg han tidigt att Sovjetbygget skulle gå i terrorns baklås, men uppfattade Lenin som en ”drömmare”. Han lär ha suttit i timlånga samtal med Stalin, som han skulle intervjua, och försökt övertyga denne om det rimliga i yttrandefrihet och om hur Sovjet borde närma sig Roosevelts New Deal. Naivt? Naturligtvis. Han verkar ha haft svårt att se ondskan i människor – samtidigt som han var bra på att klä den i annan form, till exempel som marsianska krigsmaskiner.

                      Ingen uppfinner något själv. De som vill skriva science fiction-genrens historia börjar oftast någon annanstans än hos Wells, kanske hos Mary Shelley eller Jules Verne. Eller också tar man ett skutt fram i tiden till novellmagasinet Amazing Stories, som 1926 började utges i USA som en av många ”pulps”, tidningar på billigt papper.

                      På sätt och vis var även Wells en produkt av pulpen; när man började framställa billigare papper sjönk tidningspriserna och en massmarknad kom till, något som skedde tidigare i England. Det var i billiga tidningar som Wells började publicera sina populärvetenskapliga artiklar och, småningom, noveller och följetänger. Själv kom han, som det heter, ur enkel bakgrund och hade kämpat sig till en främst naturvetenskaplig utbildning. Klassperspektivet syns i allt han skriver, förr som senare. När han börjar skriva fiktion är det, enligt honom själv, som ett försök att popularisera en vetenskaplig världsbild; debuten Tidsmaskinen bygger på den nya idén att betrakta tiden som en ”fjärde dimension”. Samtidigt får han hård kritik av till exempel Jules Verne, som uppfattar hans historier som alltför ovetenskapliga. Men det handlar inte om enkla försök att skriva bildande sagor; böcker som Tidsmaskinen och Världarnas krig är helt enkelt nyskapande litteratur.

                      Den som uttryckt saken bäst är nog sf-kritikern Darko Suvin, som menar att sf i modern mening ändå på sätt och vis uppstår hos Wells – som en verklig fusion av de båda leden science och fiction. Wells utgår från rön i tiden, en världsbild i förändring – men han använder litteraturens alla medel, av mångtydighet, ironi och sublima beskrivningar som är ändamål i sig själva. Som scenerna från ett London övervuxet av rött, marsianskt ogräs med jättelika trebenta krigsmaskiner klivande bland ruinerna av imperiets huvudstad.

Suvin menar att sf som genre alltid tematiserar ögonblick då kunskap brister - eller måste omtolkas radikalt. Det handlar om sublima ögonblick, då man överväldigad måste omkoda sin egen position.

                      Läst på det viset är Världarnas krig en lång kedja av ständiga, ironiska perspektivomkastningar. Rökmolnen på Mars förstås av jordens astronomer först inte som något annat än vulkanutbrott: sedan inser man att flera rymdskepp är på väg mot jorden. Man väntar sig att finna människor ombord: men vad som kommer ut är slemmiga, tentakelförsedda varelser. Man tror också att de inte kan röra sig i jordens starkare gravitation.... och så vidare, fram till den slutgiltiga ironin: människan kunde inte försvara sig mot de marsianska angriparna - men de fälldes av den jordiska bakterieflora de själva inte räknat med. Läst på det viset blir romanen till ett växelspel av olika hållningar, som alla på något sätt har att göra med vad grekerna kallade en ”apori” – ögonblick då det man trodde sig veta kommer till korta.

                      Det hindrar inte att Världarnas krig också innehåller långa sjok av didaktik, för att inte säga ett par rejäla pekpinnar. Med en av dem smiskar han fingrarna på en självgod kristen världsbild som utsett människan till skapelsens krona, punkt. Wells namnlöse berättare ställer frågor som den om hur kaninen uppfattar saken när byggjobbarna kommer och börjar gräva i hans sluttning. På ett plan handlar boken om just människan som jagat djur, förvandlad till en varelse bland andra. (Samtidigt finns här en ironi som man frestas kalla kristen, och berättaren drar också till med Gud i sammanhanget: de som fäller avgörandet är sannerligen de allra minsta och föraktade: bakterierna.)

                      Här finns också en starkt antikolonial tendens. Wells hade, som andra viktorianska vänstermänniskor, upprörts av brittiska imperiets regelrätta utrotande av urinvånarna på Tasmanien, vars siste medlem dött 1876. I samtiden fanns den belgiske kung Leopold II:s bestialiska plundrande av ”Belgiska Kongo”, där stympningar och tortyr var vardagsmat. En av Wells idéer med boken är att bokstavligen vända på perspektiven: imperiet koloniseras av teknologiskt överlägsna varelser.

                      En annan, allegorisk vridning i romanen är de två män som berättaren stöter på under sin flykt från marsianerna: först den galne präst han sitter inlåst med, som är en omogen känslomänniska; han kan inte ta ansvar, vädjar till och skyller på Gud, tänker bara på sitt eget bästa. Den andra ytterligheten representeras av artilleristen, som drömmer om en fascistisk stat som kan bjuda marsianerna motstånd; bara de ”bästa” skall släppas in i hans underjordiska rike, de ”svaga” skall offras. Han befinner sig på andra sidan moralen; det ”högre” syftet gör honom kall för sina medmänniskor. (Spielbergs film lyckas ganska effektivt ta all udd ur allegorin genom att slå ihop de två extrema männen till en, om än utmärkt spelad av Tim Robbins.) Wells försöker urskilja det sociala bandet, vad som håller människor samman: sam-hället.

                      Bortom sådana uttänkta rebusar finns andra, symboliska inslag, mindre stiliserade och just därför mer gripande: som hur människor både här och i romaner som ”Tidsmaskinen” tvingas leva i underjorden. I den kanske starkaste scenen i ”Världarnas krig” sitter huvudpersonen orörlig och tyst i en kolkällare medan en marsiansk maskintentakel blint trevar efter honom. Jag minns hur skrämmande jag fann den scenen när jag läste boken som tonåring. Men den visar sig ha ännu en sida: Wells tillbringade många av sina barn- och ungdomsår just i källarlägenheter, de osunda, utkylda bostäder som många fattiga stadsbor var hänvisade till – och där han drog på sig tuberkolos. Så ser det politiska undermedvetna ut: skräcken och fasan i halvmörkrets underjord. Wells styrka är att han lyckas aktivera även sådana sidor av berättandet.

Vad som gör det till ”sf”, och inte till fantastik över huvud, är konsekvensen i den värld som byggs upp. När marsianerna besegrats återgår //inte// allt till det normala, som i sagan: berättaren lever i en värld där forskningen tagit stora steg framåt som en följd av invasionen och där man kan beskåda ett ”nästan intakt exemplar” av marsian i sprit på British Museum.

                      Under några år lyckas Wells förena sina olika sidor i lysande och ofta korta romaner. Fantasi och engagemang, undermedvetet och allegoriskt ingår i en levande och spännande syntes. Senare under hans karriär glider det hela åter isär. Under sitt berömda litterära gräl med Henry James runt 1915 pläderar Wells för romanen som pedagogiskt, politiskt instrument, snarare än som ett mål i sig själv. James intog envist den motsatta hållningen, att form och konstruktion var allt. Wells debattinlägg var oftast roligast, men frågan är om inte James avgick med någon sorts seger, sin långtråkighet till trots.

Det spelar inte så stor roll. Det är inte för kalkonböcker som ”The shape of things to come” (1933) som Wells är ihågkommen. Utan för sviten från köksbordet i Woking, där han genom att aktivera det fantastiska frigör ett annat sätt att se: att med litteraturens hjälp försätta sig i det omöjliga perspektivet av att beskåda den egna världen vänd ut och in. Det är det ögonblick då en världsbild brister. Där ryms en möjlig frihet.

 


 

 

H G Wells: Världarnas krig. Övers Gertrud Hallvig, efterord Kristoffer Leanoder. Albert Bonniers 2005

Michael Foot: HG. The history of mr Wells.  Doubleday 1995.

David C Smith: HG Welles: desperately mortal. Yale University press 1986

                      Darko Suvin (red): HG Wells and modern science fiction. Bucknell University press 1977.

Anthony West: Aspects of a life. Hutchinson 1984

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 "Wells försöker urskilja det sociala bandet, vad som håller människor samman: sam-hället."