Tidigare publicerad i Dagens
Nyheter den 6 augusti 2006
Morgonen samma dag han skall resa till Berlin står
han framför spegeln och rakar sig. I bakgrunden spelar radion grammofonmusik. Så
kommer nyheterna: Nils Berglind, direktör för L M Ericssons dotterbolag i Polen,
har arresterats av den tyska ockupationsmakten, misstänkt för spioneri.
Det är den 11 juli 1942. Mannen vid rakspegeln heter Sven Norrman och är chef
för Aseas avdelningskontor i Polen. I Berlin skulle han träffa rustningsminister
Albert Speer, som är intresserad av att köpa svensk gengasteknik. Den polska
motståndsrörelsen känner Norrman under täcknamnet Hjalmar och han är en av dess
viktigaste kurirer på sträckan Warszawa-Stockholm. Han går till telefonen,
ringer sin överordnade Marcus Wallenberg som säger att resan under rådande
omständigheter nog inte kan bli av. Därmed undgick Norrman en trolig dödsdom och
med all säkerhet ett antal år i tysk fångenskap.
Berättelsen om "Warszawasvenskarna" är en av de intressantaste om man vill
förstå den roll Sverige - eller olika svenskar - spelade under andra
världskriget. I juli 1942 gick en arresteringsvåg över Polen, i takt med att
Gestapo avslöjade stora delar av den polska motståndsrörelse som stod under
kommando från den polska exilregeringen i London. Hundratals polacker
arresterades, många av dem avrättades eller dog i koncentrationsläger. Men bland
dem som greps fanns också sju lokala representanter för de svenska storföretagen
Svenska Tändsticks AB och L M Ericsson.
Gestapo hade inte gjort något misstag: samtliga av de gripna, liksom Sven
Norrman som undgick arrestering, var djupt inblandade i kurirtrafiken och
fraktade under sina resor stora summor och dessutom stora mängder information.
Inte minst bidrog man till att sprida information om det
gigantiska folkmord som höll på att ta fart på polsk mark under 1942.
"Warszawasvenskarna" fick ett kapitel i Lennart Lundbergs "Under kriget. Svenska
spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget" och de nämns kanske i andra
sammanhang som har gått mig förbi. Ändå har historien om Warszawasvenskarna
svårt att hitta ett fäste i det allmänna medvetandet. Raoul Wallenbergs och
Folke Bernadottes insatser är välkända och omdebatterade. I den polska
litteraturen lär "The Swedish connection" vara väldokumenterad. Men i svenska
sammanhang dyker historien upp och försvinner utan att lämna några spår vare sig
i det allmänna medvetandet eller i historieskrivningen. Det gäller även en del
andra berättelser om svenskar som aktivt deltog i motståndet mot nazismen eller
som flyktingräddare, som den om "bombprästen" Erik Perwe i Berlin, vars öde dock
nyss skildrades i en tjock biografi (se DN 14/6).
Scenen med Sven Norrman framför rakspegeln är hämtad ur historikern Jozef
Lewandowskis nya bok, som bär den anspråkslösa titeln "Knutpunkt Stockholm". Det
är såvitt jag förstår den första sammanfattningen av den hjälp som svenska
medborgare faktiskt gav den polska motståndsrörelsen under kriget. Lewandowski
själv har tidigare gett ut "Swedish Contribution to the Polish Resistance
Movement during World War Two" (1979) och också skrivit en längre artikel om
Sven Norrman här i DN (15/6 -97).
"Knutpunkt Stockholm" är en minutiös genomgång av den polska motståndsrörelsens
kontakter med Sverige. Lewandowski har forskat i ämnet i trettio år och samlat
på sig enorma mängder fakta. Han har också tidigare redovisat mycket av sina rön
i böcker på polska: jag föreställer mig att "Knutpunkt Stockholm" är tänkt som
en stor inkörsport till hela materialet, allt på en gång, och Lewandowski
skriver också i efterordet att han nu lämnar över stafettpinnen till yngre
forskare.
Under tjugotalet hade svenskt näringsliv på allvar börjat intressera sig för den
polska marknaden: man ville bland annat flytta sina intressen västerut ur ett
Ryssland präglat av inbördeskrig och förstatliganden. Så hade Ivar Kreuger 1923
skaffat sig monopol på tändsticksproduktionen i Polen. Några år senare grundade
L M ett polskt telefonbolag; även Asea fanns på plats vid samma tid. I samband
med det tyska anfallskriget och ockupationen i september 1939 evakuerades de
svenska affärsmännen, men de flesta återvände efter några månader. De som kom
att utgöra kärnan i kurirgruppen var alltså väl förtrogna med Polen och i
hemlighet solidariska med landet mot ockupationsmakten - samtidigt som de gjorde
affärer med de nya makthavarna.
Allt tyder på att det var det snabbt upptrappade våldet mot och förnedringen av
de polska judarna som fick svenskarna att engagera sig. Även motståndsrörelsen
var tidvis präglad av antisemitiska attityder, vilket Lewandowski redovisar. Men
Sven Norrman och flera andra berördes mycket illa av vad de såg: gettoiseringen,
tvånget att bära gula markeringar på kläderna, det "vardagliga" våldet.
En av de ledande i den svenska "kolonin" var Svenska Tändsticks Carl Herslow,
som själv hade militär bakgrund och så småningom blev generalkonsul i Warszawa.
Kring honom samlades en kärna av tiotalet personer, som alla kom att spela en
stor roll för möjligheterna att få ut information ur det ockuperade Polen: från
STAB också Einar Gerge, Reinhold Grönberg, Stig Lagerberg och Tore Widén, från L
M Ericsson Sigvard Häggberg och Nils Berglind - och alltså Aseas Sven Norrman
samt svenska handelskammarens Hilding Molander. I början av 1940 börjar "The
Swedish connection" fungera. Under ett drygt år flyter trafiken relativt
smärtfritt mellan Warszawa och Stockholm: dokument och sedelbuntar smugglas ut
med hjälp av dubbelbottnade resväskor eller insydda i tidens rejält tilltagna
axelvaddar.
Vändpunkten kommer sommaren 1942. I januari har Wannseekonferensen ägt rum i
Berlin, där SS-generalen Heydrich beordrat att "slutlösningen" på "judeproblemet"
skulle genomföras. Massmördandet med gaskammare i bland annat Auschwitz har
pågått sedan i mars och information om vad tyskarna håller på med har redan
börjat komma i omlopp.
Flera historiker menar att det tal som den polske exilgeneralen Sikorski höll i
BBC:s utlandssändningar den 9 juni var det ögonblick då tillförlitlig
information om Förintelsen för första gången spreds i massmedierna. Redan den 2
juni har BBC meddelat att det i Polen pågår "ett mördande av den judiska
befolkningen i ofattbar skala". När Sikorski tar till orda är det med ordentligt
detaljerade uppgifter, med siffror på antalet mördade och ortnamn där det har
ägt rum. Sikorski säger också att tyskarna nu har börjat använda sig av gas för
själva dödandet, och nämner bland annat lägret i Chelmno.
Bakom Sikorskis tal ligger ett ofattbart arbete med att i lönndom samla in en
fruktansvärd kunskap. Uppgifterna har han fått via två hemliga dokument,
sammanställda av den socialdemokratisk-judiska motståndsrörelsen Bund. Men hur
det gick till när informationen nådde väst var oklart - tills Lewandowski 1976
kom att intervjua den då pensionerade Sven Norrman om saken. Denne hade
kontaktats av två judiska män, som bett honom förmedla dokumenten via Stockholm.
Och för att han skulle kunna bekräfta vad som skedde smugglade man in honom i
Warszawagettot, där han under några timmar en eftermiddag i slutet av maj 1942
själv kunde se hur judarna behandlades, och även sade sig ha tagit en serie
foton, som dock har förkommit. Lewandowski skildrar levande hur den då
åttiofemårige Norrman under samtalet bad att få slippa berätta mer: det hela var
ännu trettiofyra år senare alltför plågsamt att tänka på. Men den 21 maj 1942
lämnar Norrman Polen för en resa till Stockholm: och allt talar för att
resväskans dubbla botten den här gången rymde vad som i efterhand har blivit
känt som "Bunds andra brev."
Enligt beräkningarna hade hittills 700.000 människor mördats, en siffra som i
efterhand visade sig vara tilltagen i underkant. Som alla vet ledde
publiceringen inte till de ingripanden som delar av motståndsrörelsen hade
hoppats på. Men Lewandowskis tes - som är bestickande - är att tyskarna in i det
längsta försökte hålla kunskapen om förintelselägren hemlig och att räden mot
motståndsrörelsen och i synnerhet mot de kurirer som hade förmedlat
informationen västerut syftade till att täppa igen läckorna. Norrman fick man
inte tag på. De övriga svenska affärsmännen satt häktade ett år och lär ha
behandlats väl: men Herslow fick ett sammanbrott och var rädd för att ha förrått
några av sina kontakter. Herslow, Widén, Häggberg och Berglind dömdes sedan till
döden för spioneri, Gerge fick livstid medan Lagerberg och Grönberg faktiskt
frikändes men hölls internerade.
Men historien om Warszawasvenskarna och omvärldens kunskap om Förintelsen har
ännu ett tragiskt kapitel. I augusti 1942 gör den svenske diplomaten Göran von
Otter en resa mellan Polen och Berlin för de fängslade svenskarnas räkning, och
i tågkorridoren för han en lång och smärtsam konversation med SS-officeren Kurt
Gerstein. Denne betraktar sig som infiltratör i naziapparaten och har nyligen
varit vittne till användningen av gasen Zyklon B mot människor i Belzec. Han
vädjar till von Otter att föra kunskapen vidare. Allt tyder på att von Otter gör
en muntlig rapport till sin överordnade ambassadör Richert - och att
informationen stannar där.
von Otters arbete, och inte minst ingripandet från Himmlers märklige massör
Felix Kersten, en person som ständigt dyker upp i berättelser om krigets
slutskede, ledde till att svenskarna fick dödsdomarna omvandlade till livstid. I
slutet av 1944 hade samtliga släppts.
Varför är det då viktigt att rota i den här sortens historier? Somliga menar nog
att det handlar om att hitta några svenska hjältar att putsa upp och ställa
framför den rätt ömkliga bilden av Sveriges mellanhavanden med nazistregimen.
Det handlar naturligtvis också om att påminna sig om att det fanns andra utvägar
och handlingssätt än den rena opportunismen och pragmatismen. Men en lika
självklar som svårbesvarad fråga är den om hur det gick till när Sverige, liksom
stora delar av omvärlden, lyckades intala sig själva att man ingenting visste om
Förintelsen före 1945.
Jozef Lewandowski
"Knutpunkt Stockholm"
Atlantis, 2006
Jozef Lewandowski
"Swedish Contribution to the Polish Resistance
Movement during World War Two (1939-1942)"
Almqvist & Wiksell
International, 1979
Lennart Lundberg
"Under kriget. Svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget"
Tre böcker, 1997
