Tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 05.09.04

Var och en som sett en film av M Night Shyamalan känner till det moraliska dilemma biobesökaren hamnar i. Ska man berätta poängen för sina vänner eller ej? Kritikerna brukar ofta få problem: Hur trovärdigt bedöma filmen utan att berätta om den slutgiltiga twisten fungerar? Får man alls berätta om det predikament barnpsykologen Crowe i "Sjätte sinnet" befinner sig i?

Just användandet av poängen, omkastningen av handlingen i slutet, är Shyamalans styrka och svaghet som regissör. Funkar det blir resultatet djupt originellt. Funkar det inte havererar två timmars bildberättande och en budget på några miljoner dollar.

Riktigt riskabelt blir det i "The Village" som just nu visas på biograferna. Det fina samspelet mellan skådespelare som William Hurt och Sigourney Weaver, liksom en utsökt scenografi, blir antingen ovidkommande staffage eller fungerande delar i en listig och överraskande intrig - allt beroende på vad man anser om den slutliga omkastningen.

En Shyamalanfilms främsta kännetecken, vilket fått flera kritiker att tala om Hitchcock, är det skrivnas återkomst i den moderna (spännings)filmen. Alla andra inslag i filmhantverket är här underordnade en text, en intrig - vilket har blivit allt ovanligare i dagens mammutproduktioner, där manuskriptet bara är en (underordnad) del av helheten. Det är detta som får vissa att uppfatta Shyamalan som "pretentiös". Det är riktigt. I filmer som oftast handlar om det övernaturliga eller utomjordiska har han strävat efter att använda ett minimum av specialeffekter. Blinkande ljus på en skärm och en man i en gummidräkt, som i "Signs" - det är effekter man förväntat sig av en femtiotalsfilm. Texten är kung, inte pixlarna.

Som Helena Lindblad påpekade i sin recension av "The village" i DN betar Shyamalan mycket konsekvent av samtidens mytologier och pressar ur dem all mening han kan. "Sjätte sinnet" var den klassiska spökhistorien; "Unbreakable" serietidningsmytologin; "Signs" var ufokulten. "The village" är först svårare att placera - tills man här urskiljer en mycket stark, samtida myt. Drömmen om att "vara i fred", att det farliga är de Andra - som går att stänga ute. Drömmen bakom såväl "gated communities" som Pia Kjærsgaards Dansk folkeparti. Shyamalan framställer den inifrån, som lockande - men sorglig och steril. Skådespelarnas skicklighet talar sitt tydliga språk. Kroppskontakten är minimal; man uttalar stiliserade, känslostarka repliker på ett avstånd av minst en till två meter. (Denna närmast von Trierska regi retar gallfeber på somliga - recensionsrubriken i webbtidningen Slate löd kort och gott "Village idiot".) Vill man vara i fred, "i säkerhet", kan man inte släppa någon nära. "I tell you, do not get into conversations" - så säger den gestalt i filmen som spelas av regissören själv, i hans typiska cameoroll.

Jag tror dock att Shyamalans besatthet av "poängen" handlar om mer än bara ett enkelt behov av att ruska om publiken. Det rör sig inte bara om effektsökeri. Hans metod att stenhårt skriva in sina personer i en intrig handlar om berättelsen som sådan. Filmerna handlar helt enkelt om vad berättelser är.

Vad menar vi då med "berättelser"?

Den filosof som funderat mest kring detta är förmodligen Paul Ricoeur. Han menar, grovt förenklat, att sättet att få våra egna erfarenheter att hänga samman, både i sig själva och med de "stora" historiska sammanhangen, är att konstruera berättelser, narrativ. De är aldrig oskyldiga. Berättelser kan vara självbekräftande, fördomsfulla, stängda - eller öppna för andras intryck, ifrågasättanden, omkastningar av vad som "egentligen" hänt. Det är först i det senare fallet som de fyller någon annan funktion än den som snuttefiltar.

Han verkar också hävda att olika händelser i berättelser fyller en funktion i sin egen rätt bara om de är "överraskande" - men att de i en större, "öppen" berättelse visar sig vara nödvändiga för helheten. Förmågan att få sådant att hänga ihop handlar just om möjligheten av att se mening över huvud taget.

Ricoeur vore inte fransk filosof om han inte uttryckte sig snårigt. Men intrigen i Shyamalans intressantaste film, "Signs", handlar exakt om detta. Somliga har hävdat att det är en "kristen" film, eftersom huvudpersonen Graham, som spelas av Mel Gibson, är en änkling och före detta präst som tappat sin tro. Jag menar dock att den handlar om det "Ricoeureska" ögonblicket före tron - innan man kan tro på någonting alls.

"Signs" leker med den populärkulturella idén att "crop circles" är tecken från ufon, signalerar ett större sammanhang. Sådana ringar dyker upp i den deprimerade exprästens majsfält, och de bekymrar honom. Småningom får han och hans familj - en bror och två barn - annat att tänka på. Världen verkar anfallas från yttre rymden, tv- och radiosändningar bryts och de sitter isolerade i husets källare. Här, precis som i "Sjätte sinnet" och "The village" lyckas Shyamalan fånga den allra barnsligaste av mörkerrädslor för sådant som dunsar i nattens mörker. Men det är också i "Signs" som hans metod blir allra tydligast. Förmågan att urskilja en berättelse är vad filmen handlar om.

Den deprimerade Graham för ett resonemang med sin bror i soffan om natten. Det finns två sorters människor, säger han, de som förmår att se sammanhang mellan allt som händer och de som inte gör det. De första tror på tur, på ödet, på Gud, de är inte ensamma. De andra ser slumpen i det som sker. De är de ensamma. Graham hör numera till den senare kategorin. Hela filmen är kryddad med sådana symboler för sammanhang och sönderfall, på "tecken" som antingen skall plockas samman eller tillåtas falla isär.

Och i slutet sker just det som somliga uppfattar som "effektsökeri": de under resans gång snyggt utplacerade enskildheterna - vattenglasen, basebollträet, astmamedicinen - faller plötsligt på plats. Som en "berättelse" - som ger Graham möjligheten att rädda sin sons liv. "Mening" uppstår - i hans biografi, men också i filmens handling. Samtidigt.

Det är den sortens ögonblick som Shyamalan ständigt uppsöker. Det är själva idén i hans dramaturgi. Kanske inte att säga att "Gud finns" - utan att peka på hur mening skapas. Den tilltro som, i det här fallet, föregår tron.

"The village" är på så vis "Signs" motsats. Där Grahams värld blir större genom att sammanhang upprättas har byborna bestämt sig för att göra den mindre - bara så kan den bli begriplig. De båda filmerna talar med varandra. Den metod de har gemensamt bygger på att skapa collage med hjälp av allehanda sagor och (popkulturella) myter, där bröderna Grimm så att säga möter Andy Warhol. I "The village" är Rödluvan på väg genom skogen - eller om det nu tvärtom är hon som är vargen, så som människan är människans varg? Och vad är det Graham i "Signs" ser i sitt majsfält, egentligen?

En grön jätte. A Green Giant.