Kapitel 1
Sensommar och ett lätt regn i
luften. Tennishallen ligger ännu kvar: en oansenlig gul
träbyggnad, halvcirkelformad med tjärpappstak, belägen
strax bakom studenternas gymnastiklokal ”Svettis” vid
Svandammen i Uppsala. Den är numera ganska sliten och det
har talats om rivning.
För att komma in behövde
man en kod jag inte hade. Jag stod lite rådvill kvar tills
en spelare kom förbi, fick syn på mig genom glasdörren och
släppte in mig: vi bytte några ord, han var utbytesstudent
från Ungern. Ingen frågade vad jag hade där att göra.
Man kan
knappast tala om några historiens vingslag, om man inte med
det menar att det monotona ljudet av tennisbollarnas studsar
låtit likadant i sextiosju år. Jag satt en stund på
läktaren, rummet låg i halvmörker och var litet unket,
påminde ganska mycket om idrottshallen där jag själv hade
gymnastik på högstadiet. Lukten var densamma. Jag har aldrig
varit särskilt intresserad av tennis.
Jag vet inte om man kan säga att en stad har ett minne. Men
på sätt och vis är städer inget annat än just minnen,
bevarade inte bara i de nu levande invånarnas huvuden utan
även i något mer svårgripbart, som har att göra med
berättelser, stämningar, värderingar: ”Det sitter i
väggarna”, brukar man säga. Vissa platser bär på sin
betydelse, vare sig man vet om det eller ej, vare sig man
bryr sig om det eller inte. Och varje stad har sådana
platser.
Om Uppsala har
minnen är Bollhusmötet 1939 ett känsligt sådant. Det nämns
så fort man talar om studentlivet under trettiotalet, litet
urskuldande, ofta med ord som ”sådana var tiderna”, ”man
visste inte bättre då”.
Lyssna:
“...och
anse, att Sverige ej bör undandra sig sin del i
hjälparbetet”.
Den bisatsen, ryckt ur sitt
längre sammanhang, är kärnan i den politiska dispyt som
utspelade sig i Uppsala våren 1939, och som kommit att gå
till historien som Bollhusmötet. De flesta av dagens
Uppsalabor har hört talas om händelsen, och alla som
intresserat sig för Sveriges historia under andra
världskriget känner till den. Vad bråket handlade om var den
större frågan om Sverige efter kristallnatten skulle släppa
in judiska flyktingar från Tyskland: varken mer eller
mindre. Men i stunden tog sig denna strid formen av en
symbolisk konflikt kring en bisats i ett gemensamt
uttalande.
Det stormiga
kårmötet, som ägde rum här i studenternas tennishall den 17
februari 1939 mellan 19.30 och 00.30, samlade 1500
studenter, vilket var en dryg tredjedel av alla studenter i
staden, gav återklang i riksmedia och, vill jag påstå, i
Sveriges utrikespolitik under några avgörande år. Hallen
rymde under några kvällstimmar en miniatyr, eller snarare
ett slags modell, av vad vi skulle kunna kalla ”den svenska
opinionen, våren 1939”.
På trettiotalet var
universitetet ännu kläckningsanstalt för dem som betraktade
sig som nästa generations samhällselit. Mycket nostalgiskt
krut har i memoarböcker och minnesartiklar spillts på denna
svunna tid, då bildning ännu sattes högt och pappas plånbok
och kontakter ofelbart gav dig en plats i staten. Du och
bror och alma mater. Många av de namn på unga människor man
stöter på i dokument och artiklar från tiden känner man
också igen, längre fram: det är blivande landshövdingar,
chefredaktörer, riksdagsmän och professorer som i ungdomliga
versioner yttrar sig i talarstolen. I en del memoarböcker
förekommer minnen från mötet, många tycks ha varit där,
ingen ville någon något illa. Om någon känsla dominerar
skildringarna så är det en sorts tankspridd sorg över flydda
ungdomsdagars oskuld. Vi visste ju ingenting.
Vi visste ju
ingenting.
Vi visste ju
ingenting.
Vad var då
detta möte? Varför dröjer det i minnet, varför är det ännu
smärtsamt, och varför skulle det vara intressant?
Det var ju en
skamfläck. Så mycket är alla ense om. Erfarenheten säger
också att det är i tystnaderna, särskilt de kollektiva, som
de intressanta berättelserna står att finna.
Jag började
leta bland de dokument som fanns samlade på olika platser,
först litet halvhjärtat, kanske främst av en sorts
bygdehistoriskt intresse för vad som försiggått och lämnat
spår efter sig på den plats som blivit min hemstad. Det
finns också en förvånansvärt stor mängd papper bevarade: på
universitetsbiblioteket Carolina ligger en stor foliant med
blå rygg, som innehåller protokoll från mötet och de
sammanträden som ledde fram till det, tidningsklipp,
affischer och flygblad. Någon har på ett mycket tidigt
stadium bestämt sig för att detta inte skall glömmas bort,
att det i görligaste mån skall gå att i efterhand bedöma och
granska hela skeendet. De som bestämt sig för detta, i
nederlagets stund, är förmodligen den dåvarande
studentkårens ordförande och vice ordförande, Lennart
Hartmann och Eva Wennerström, som själva är aktörer i
dramat.
För ett drama
är det. Det är som med den lilla pappteatern i
inledningsscenerna av Bergmans ”Fanny och Alexander”, där
Alexander, ännu ovetande om hela den tragiska historia vi
snart skall få se, tanklöst leker med figurer inuti den låda
som är teatern, som är världen, sätter dem i spel, ovetande
om att han i själva verket är en av figurerna.
Spelet kring
Bollhusmötet är inte bara en liten skitig intrig bland
goddagspiltar. Snarare formar det sig till en miniatyr av
Sverige. Lyft locket av lådan och se hela spelet mellan
olika opinioner, mellan olika möjliga hållningar. Det är på
gränsen till andra världskriget, efter Kristallnatten, före
invasionen av Polen. Alla delarna till bilden av ”Sveriges
roll under andra världskriget” finns på plats. Trådar löper
in i tennishallen kvällen den 17 februari, trådar löper ut.
En del av dem ända fram till nuet. Inte minst handlar det om
hur en liten grupp av ideologiskt övertygade personer kan
manipulera en hel opinion, hur man skickligt planterar
rasistiska argument i samhällsdebatten och sedan också
tjänar gott på saken. Det hela handlar på ett alldeles
bestämt sätt om vad ”Sverige” är. Ingen ska säga något
annat.
Den försvunna listan
Någonstans i ett arkiv
finns den kanske kvar: en lista på tio-tolv namn, alla tyska
läkare, alla med någon särskild specialitet, alla med judisk
bakgrund. Men allt talar för att den aldrig skrevs ned.
Att en sådan lista
diskuterades vet vi; de som skissade på möjligheten av
en serie erbjudanden till akademiska kolleger under svår
press var professor Göran Liljestrand på Karolinska
institutet och Gunnar Dahlberg, sedan 1936 chef för det
Rasbiologiska institutet i Uppsala, ditsatt för att städa
upp efter den nyligen pensionerade, nazistiske Herman
Lundborg och omvandla institutet till en modern institution
för forskning i genetik. Vem som än är upphovsman så
diskuteras saken någon gång efter Kristallnatten i november
1938 med Axel Höjer, chef för dåvarande Medicinalstyrelsen.
Tanken är att dessa läkare skall få komma till Sverige, som
flyktingar, fastän inte på någon flyktingkvot. Deras
kompetens gör att man kan beskriva det hela som att man
importerar expertis som saknas inom landets
gränser.
Man får förstå
detta som en smart manöver, kanske alltför smart. Hela
försöket misslyckas grovt. Men det fanns anledning att
försöka vara smart: flyktingfrågan, och särskilt frågan om
judiska flyktingar, resulterar i hårda ordväxlingar i
riksdagsdebatterna. Här finns redan en oförsonlighet i
opinionen, och de som över huvud taget bryr sig om sådana
frågor har redan intagit bestämda och motsatta hållningar.
Det intressanta
är att det i trettiotalets Sverige annars tycks saknas
grogrund för någon hätsk och militant antisemitism. Att den
fanns och hade folklig förankring är tveklöst, och har
visats av flera historiker, till exempel av Lars M Andersson
och Håkan Blomqvist. Men den hade svårt att ta det där
steget över till ideologi och slå igenom i breda lager och
konkreta utspel. När ett utbrott av antisemitisk agitation
äger rum är det så gott som alltid bland de ”bildade”, de
”intellektuella”, och då efter tysk förebild. Inom
läkarkåren tycks motståndet mot invandring dessutom ha varit
starkare än på annat håll. När den tyskjudiske gynekologen
Bernard Zondek, som lämnat Nazityskland för ett års
forskning i Sverige år 1934 ansökte om att få stanna och
utöva sitt yrke, samlade en ”protestlista” inte mindre än
tusen namn från svenska kollegor.
Listan
över de läkare som faktiskt skulle bjudas till Sverige är
borta – eller skrevs aldrig ned. Dock avsatte den spår i den
svenska debatten. Den 28 januari 1939 publicerar Svenska
Dagbladet en artikel, stort uppslagen på förstasidan.
Tidningen har följt upp ett tips
från läkarkåren och vänt sig till Axel Höjer, som bekräftar
att man planerat att ”utverka uppehålls- arbets- och
praktiktillstånd för något tiotal läkare, vilka genom
utvecklingen i Tyskland förlorat sina utkomstmöjligheter”.
Ett rykte som enligt artikeln varit i omlopp bland svenska
läkare har talat om ett fyrtiotal läkare, tandläkare och
farmaceuter, Höjer säger till tidningen att det handlar om
”en man inom varje specialitet, d.v.s. inalles ett tiotal
eller ett dussintal”.
Höjer
understryker att det inte finns något beslut i frågan, det
är helt öppet hur det ska gå, men säger: ”Medan många länder
i ganska betydande utsträckning beviljat arbetstillstånd åt
judiska eller andra läkare, som måst lämna Tyskland, har
Sveriges politik hittills varit mycket restriktiv”. Höjer
pekar på att Sverige har färre läkare per person än
jämförliga länder, han medger att yngre läkares
arbetsförhållanden är besvärliga, men att hela
sjukvårdsfrågan är under utredning, då inte minst hur man
skall få fler läkare i arbete.
Höjers tankar
på ”ett dussintal” läkare och specialister stöter genast på
patrull. I samma nummer av SvD kallar läkarförbundets
sekreterare J P Edvardsson Medicinalstyrelsens funderingar
för ”Ett betänkligt projekt”.
I Svenska
läkartidningen den 3 februari avlossas en rejäl salva av
Sten von Stapelmohr, överläkare i Norrköping och medlem i
Svensk-Tyska vänskapsföreningen: ”Gynnandet av våra egna
läkare genom stipendier under en brydsam tid för ernående av
god specialistutbildning synes mig vara ett mer trängande
behov här, där så många gå utan arbete, än att ytterligare
importera arbetskraft, som senare torde vara svår att
placera och som, om de kvarstanna i landet, skulle
ytterligare försvåra existensen för våra egna”.
”...och som, om de kvarstanna
i landet, skulle ytterligare försvåra existensen för våra
egna”.
Man måste påminna sig om att
frågan handlar om tio till tolv personer som flyr för sina
liv.
Det hade kunnat
stanna där. Men tanken på en ”läkarimport” eller en
”judeimport” – uttrycken används växelvis och nästan
synonymt av en del deltagare i debatten – blir den punkt
kring vilken motsättningarna i ett Sverige på tröskeln till
världskriget kommer att fällas ut, kristalliseras, ta tydlig
form. Den nazistiska demonstrationen på Östermalm i
Stockholm den 6 februari utgår från debattartikeln i SvD.
Likaså det stormiga opinionsmötet bland läkarstudenter på
Karolinska institutet i Stockholm den 22 februari. Det är
den formella orsaken till Bollhusmötet liksom till det
motsvarande studentmötet i Lund den 6 mars. Tagna
tillsammans ger mötena en tydlig bild: Sveriges studenter
vill inte släppa in flyktingar i landet, särskilt inte
akademiker, och alldeles särskilt inte judiska sådana.
Det är också
den bild som slår igenom i opinionen, som politikerna tar
till sig och som ekar i flera riksdagsdebatter under våren.
”Den akademiska ungdomen” har sagt ifrån. Och ingen på den
försvunna listan tycks verkligen ha bjudits till landet.
Deras öden förblir okända.
Men bakom
bilden av den där ”eniga opinionen” av akademisk ungdom
skymtar man en mer sammansatt: bilden av ideologisk strid,
där flyktingvänner står mot antisemiter. Under argumentet om
arbetsmarknadssituationen, som förmodligen var vad som
talade till de många och tveksamma, fanns andra
överväganden, av tydligt rasistiskt slag.
Och en bit in
i bilden upplöses massan av studenter i ansikten på ännu
mycket unga människor, på väg att säga just de ord och inta
just de hållningar som kommer att prägla hela deras liv.
Det finns
mönster. Det går att se vad som hände. Man kan, utan att
moralisera, dra slutsatser om vem som gjorde rätt och vem
som gjorde fel. Men för att förstå vad som skedde under en
enda, symboliskt viktig kväll i Uppsalastudenternas
tennishall måste man gå flera år tillbaka i tiden. Till
1933.