2004 var ett vidrigt år. Texten nedan var tänkt som en

nyårsbetraktelse, komplett med vissa fromma förhoppningar.

   

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 03.01.05

 

Det finns ett ord som ger mig skavsår i huvudet var gång jag hör det. Och det är ordet "särintresse".

   Slår man upp det i Nationalencyklopedins ordbok får man definitionen "vad som är till fördel för viss grupp, särskilt i samhället" samt upplysningen att ordet använts i den betydelsen sedan 1895 men med "ökad anv. sedan början av 1990-talet".  Själv förknippar jag det med den ekonomiska krisen 1992 och Lindbeckkommissionen, om någon kommer ihåg den. Det är alltså vid nittiotalets dimmiga början som ordet börjar bli vanligt, iallafall i massmedierna.
    Efter en vända till biblioteket och till arkiv av olika slag står det klart att ordet idag kan betyda litet vad som helst. Men vid nittiotalets början syftade det på "intresseorganisationer", alltså grupperingar som i debatten betecknades som "kravmaskiner" och genom att bara se till den egna gruppens intressen skadade det "allmänna bästa".
   Nu är jag inte ute efter att påminna om retoriska övertramp i det förflutna. Mitt obehag kring ordet "särintresse" handlar inte om att det främst använts som slagträ i en höger-vänsterdiskussion. Obehaget går djupare än så.
Jag söker i första hand efter begreppets motsats. Vad är då det?

   Att slå i ordböcker och digitala arkiv efter ord som "det gemensamma bästa" eller "samintresse" ger intressant nog nästan inga resultat. Jag blir lite hoppfull när jag får ordentligt med träffar på "allmänintresse" i ett pressarkiv: men det visar sig betyda en enda sak. Tidningars "rätt" att hänga ut misstänkta brottslingar med namn och bild. Bara där tycks man idag tala om ett "allmänintresse".
    Finns det då någon täckning för ett sådant ord idag, "det gemensamma bästa"? Vems gemenskap och vems bästa? När någon börjar använda sådana ord finns det också anledning att vara misstänksam - i forna tider lurade då i bakgrunden en konservativ idé om det "organiska" samhället där var och en skulle veta sin plats, den fattige längst ned, och försök att flytta på sig var egoism och ledde till elände.
    Men i sin utmärkta essäbok "Populisterna" (2000) skriver Per Wirtén om en samhällsidé som föregår såväl socialism som socialliberalism, och som ligger till grund för det flesta rörelser vi brukar kalla folkrörelser eller "NGO:er" - nämligen tanken på att det finns band mellan människor som är av ett annat slag än de ekonomistiska, de hierarkiska, de över- och underordnande.
    För att förklara vad han menar använder Wirtén ett uttryck han lånar från John Steinbeck och romanen "Vredens druvor" - "The whole Shebang", hela rasket. Under socialliberalt, socialdemokratiskt och framförallt under det New Deal-tänkande som var en hel amerikansk rörelse men som vi förknippar med Franklin D Roosevelt hittar man en gemensam idé. Den om att "The whole Shebang" hör ihop. Det finns sätt att ordna samhället som löser upp gamla maktordningar, som på ett rationellt och demokratiskt vis öppnar dörrar för människor som hållits tillbaka av ekonomiskt, etniskt, könsmässigt förtryck. Så förstår jag Wirtén. Just denna tanke på "The whole Shebang" retar också gallfeber på inte minst de mer utrerade marxist-leninisterna och nyliberalerna och andra vars världsbild bygger på att livet är en närstrid, om inte grupp mot grupp så individ mot individ. Egoismen leder oss fram.
   Vad som däremot blivit alltmer rumsrent är den rena rädslan. Det som blev kvar för mig som behållning av "Bowling for Columbine" var hur den annars ofta tvärsäkre Moore mitt i filmen ändrade åsikt helt öppet och ogarderat. Problemet bakom våldsbrotten i USA var inte bara en underlig vapenlagstiftning utan något mer svårgripbart: Rädslan. Inte minst rädslan för de fattiga.
    Rädslan är underbar. Den går att tjäna pengar på. Från löpsedlar ("Mördarbakterien"), till de handeldvapen och larmsystem och pensionsförsäkringar som säljer allt bättre. Behövde vi dem inte nyss så gör vi det alla snart, i takt med att Shebangen blir mindre och mindre. Och ju räddare vi blir desto mindre blir den. Det var väl detta som Roosevelt menade när han sade att "vi intet har att frukta utom själva rädslan". Rädslan krymper oss. Det finns alltid skäl att var rädd för någonting. Det är på sitt sätt en sorts knark. Ju större del av världsbilden som upptas av Rädslan, desto mindre blir Shebangen.
     Jag har ett citat jag aldrig slipper undan. Det är signerat Erik Gustaf Geijer, från 1841, ur boken "Om vår tids inre samhällsförhållanden". Geijer ser klart hur "intelligensens växande andel i arbetet" gör människorna "alltmer beroende av varandra" och konstaterar: "Fram går denna lag som förer människorna allt närmare varandra; fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo". På modern svenska: vi får alltmer med varandra att göra ju modernare vi blir, och kan vi inte hantera den saken går det åt helvete.Bokstavligen.
    Det är där ordet "särintresse" gör ont. Den som använder det utan att definiera dess motsats är helt enkelt en demagog med ljusskygga avsikter. Ingen bör längre få använda det utan att tala om vad man menar med "samintresse". Finge jag önska mig något av 2005 skulle det vara en ordentlig katalog från debattsoffornas djup hur detta Samintresse ser ut - det Sam-hälle som håller oss samman.