Tidigare publicerat i Dagens Nyheter den 13 maj 2002

 

 

Bilden på DN:s förstasida får det att svindla till. Tidningens datum är den 22 april 1917. Det går att känna igen platsen, planen framför riksdagshuset i Stockholm, fastän inte mycket av bakgrunden går att urskilja. Planen är nämligen fylld av människor, ty samma eftermiddag hade mellan åtta och tiotusen demonstrerande arbetare omringat Riksdagshuset. Som Anders Isaksson skriver i sin bok ”Per Albin: revolutionären”: ”Om en revolution ägt rum i Sverige, skulle den mycket väl ha kunnat börja där ute på den öppna planen utanför riksdagshuset (...)efter en lång, kall och svår vinter då det – som det hette i en insändare – ’varit brist på allting utom dyr föda’.”

Ordet ”revolution” kan förefalla dramatiskt. Ändå: när man sätter sig in i materialet står det ganska klart att det ligger till just så. Sverige stod våren 1917 på randen till en revolution. Varför den inte blev av kan man nästan läsa sig till mellan raderna i detta åttiofem år gamla nummer av  DN.

Under åren 1916-1919 svepte en våg av revolutioner och inbördeskrig över Europa, från påskupprorets Irland, över mars- och oktoberrevolutionernas Ryssland till rådsrepublikernas Tyskland och inbördeskrigets Finland. I samtliga fall handlade det om gamla hierarkier som satts i gungning av första världskriget, om skeenden som kom att sätta djupa spår i de respektive ländernas självförståelse. Men i historieböckerna kan man få intrycket av att all denna sociala oro tog ett skutt över Sverige; möjligen talar man kort om ”hungerkravaller”. För att få reda på hur dramatiskt läget var får man gå till en mager facklitteratur eller rakt på samtida källor.

 

 

Just det faktum att våren 1917 hamnat i någon sorts ideologisk radarskugga hänger samman med att vi är dåliga på demokratins historia i Sverige. (Fråga: när ägde det första valet rum där män och kvinnor deltog med allmän och lika rösträtt? Rätt svar är 1921. Förra året avstod vi alltså från att fira den svenska demokratins 80-årsjubileum.)

Det är ändå den kalla våren 1917 som det demokratiska genombrottet på allvar äger rum i landet. Och ja: saker och ting hade kunnat utvecklas annorlunda.

Sen vår. På fotografier kan man se hur träden står nakna och isen ligger på havsvikar i hela landet en bra bit in i maj. På grund av den konservativa regeringen Hammarskölds politik var Sverige avskuret från livsmedelstransporter utifrån – samtidigt som stora mängder livsmedel exporterades, främst till Tyskland. I mars, strax efter den första ryska revolutionen, hade ministären Hammarsköld (i folkmun kallad ”Hungersköld”) tvingats avgå. Man ersattes av den mer pragmatiska, men lika konservativa ministären Schwartz, som började med att skapa sig en bild av livsmedelssituationen i landet. Resultatet fick dem att blekna.

Det var just den nakna bristen på bröd och potatis som veckan före demonstrationen framför Riksdagshuset fått det att explodera i Västervik. Mitt på dagen den 16 april utbryter en mer eller mindre improviserad strejk, tusentals arbetare strömmar in till centrala staden och låter sitt missnöje gå ut över misshagliga fiskhandlare och mjölnare som utsätts för viss plundring.

Under tidiga eftermiddagen infinner sig ett svävningens ögonblick, när det kan gå hur som helst: stora människogrupper rör sig genom staden, vandalisering hänger i luften. Här inträffar något man nästan bara ser i filmer eller läser om i romaner. En man ställer sig på en potatislåda på stadens torg och håller ett tal, där han påpekar att alla bär ansvaret för att ha låtit situationen utvecklas så långt. Han uppmanar folk att gå hem, för att senare på kvällen samlas i nykterhetslogens lokaler.

                      Mannens namn var Frans Johan Gustafsson, sliparbetare och ledande profil bland Västerviks syndikalister. Tack vare honom länkas oron över i politik. (Han har ett drygt år kvar att leva: hösten 1918 dör han i spanska sjukan.) I den resolution som mötet på kvällen beslutar anta kräver man långtgående inflytande över livsmedelspolitiken och höjda löner, krav ackompanjerade av vaga hot. Texten sprids som en gräsbrand över landet: under de följande veckorna formuleras liknande resolutioner i nästan varje större stad, hungerkravaller och demonstrationer utbryter i över hundra svenska städer och brukssamhällen, oroligheter som också sprider sig till tjugutalet regementen. Mycket påminner om utvecklingen i Ryssland, vilket bistert noteras av delar av den svenska överklassen. I Stockholm bildas på Östermalm en ”skyddskår”, med centrum förlagt till Krigshögskolan, och kvitterar med polisens goda minne ut vapen för att vara beredda inför första maj. Det är laddat för en politisk katastrof.

 

De tiotusen arbetarna har samlats kring riksdagshuset den 21 april för att kräva att ”Västerviksresolutionen”, eller delar av den, antas som socialdemokratins program. Demonstrationen är otillåten, men möjligen organiserad av de socialdemokratiska fackföreningsrörelserna, som vill återvinna initiativet från syndikalisterna. Ledande sossar som Hjalmar Branting och Per Albin Hansson kallas ut för att tala. Hansson håller sig nära Västerviksresolutionens formuleringar, men leder över kraven mot en författningsreform: hans appell mynnar ut i ett krav på allmän rösträtt.

                      Det är under Per Albins tal som någonting håller på att ske som kunnat få svåra konsekvenser. Polisen, under ledning av Stockholms konservative polismästare Tamm, har med stöd av militär omringat hela riksdagsområdet. Tamm, som också var inblandad i bildandet av Stockholms skyddskår, ämnar avlysa demonstrationen med våld om så krävs och arrestera Per Albin för uppvigling.

                      Några hundra beväpnade soldater och poliser mot tiotusen obeväpnade arbetare. Situationen i centrala Stockholm hade med ens kunnat påminna om den i Petrograd. Närmast bakom den ännu talande Per Albin står Social-Demokratens reporter Nils Horney, som blir ögonvittne till vad som sker, något han inte berättar öppet förrän han 1969 ger ut sina memoarer:

                      ”Bakom mig öppnades riksdagshusets port på glänt. Ut kom polismästare Tamm i guldsmidd uniform. (...) Jag såg att stora polisuppbåd anlänt och tagit ställningar bortom folkmassan. Polismästare Tamm höjde sin högra hand, i vilken han höll sina vita handskar. Det var tydligt att han ämnade ge signal till polisförstärkningarna. Hade dessa gått till angrepp i ryggen på de mellan riksdagshuset och Norrströms båda grenar packade folkmassorna, kunde resultatet ha blivit ohyggligt – och följderna oöverskådliga.”

Men:

”Just då Tamm höjde handen över den intet ont anande Per Albins hjässa, såg jag en annan och kraftigare näve fatta polismästarens arm och pressa den nedåt.”

                      Den som ingripit är ett annat polisbefäl, kommissarie Kempe. Inför Horneys ögon släpar Kempe sin högste chef tillbaka in i riksdagshuset. Därute avslutar Per Albin sitt tal med orden ”Bröd, mera bröd!”

                      Om vad han sett får Horney inte skriva i sin tidning. Ögonblicket var alltför laddat. Men det tycks vara fler som observerat det hela. Dagens Nyheters utsände lägger till en kryptisk mening i sitt reportage: ”Särskilt förtjänar poliskommissarien Kempe en eloge för sitt humana och säkra uppträdande.”

                      Det rör sig inte om en isolerad eller anekdotisk händelse. Gång på gång under våren 1917 hettar det till, från Västervik och Göteborg till Seskarö och Ådalen. Och var gång är det som om ett kyligt politiskt förnuft griper in, från vänster eller höger. Samma sak när riksdagens andra kammare har sin hetaste debatt någonsin, en vecka efter den 21:a april. Det gäller de paramilitära skyddskårerna på Östermalm. Hela den redan splittrade vänstern, från Carl Lindhagen och Fabian Månsson till Branting, Erik Palmstierna och liberalen Nils Edén går till angrepp mot det faktum att högerregeringen sett mellan fingrarna med skyddskårens existens. Flera talare antyder att det även kan bildas röda garden. Och det är bara tre dagar kvar till den första maj.

                      I en paus i den utdragna debatten kommer civilminister von Sydow fram till socialdemokraterna Branting och Pamstierna och säger kort: sluta debattera. Jag lovar att kåren skall upplösas redan i morgon. Samma kväll meddelar DN:s löpsedel:  ”BORGARGARDET UPPLÖST AV REGERINGEN.”

 Det blev ingen revolution 1917. Inte heller något Ådalen 31. Vilken ände av scenen man än försöker ställa sig i, är det uppenbart att ett kyligt, politiskt förnuft dyker upp momentant, som ett ögonblicks eftertanke, närhelst det riskerar att braka loss, gå över i våldsamheter och öppen konfrontation. Så svindlar det åter till en aning när man bläddrar i samma nummer av DN, den 22 april 1917, och finner följande rubrik: ”Ungsocialistisk kravall i Göteborg.” Artikeln inleds med följande ord: ”I Göteborg ha idag ägt rum oroligheter, som säkerligen kunde ha urartat till svåra kravaller, om ej polisen visat en mycket berömvärd självbehärskning och på alla sätt försökt lugna de irriterade folkmassorna.” Ungsocialisternas ledare har även de gjort sitt bästa för att gjuta olja på vågorna.

                      Det finns kanske en förklaring till det jag ovan beskrivit som ”politiskt förnuft”, även om denna förklaring i backspegeln kan te sig aningen dyster. Demokratin är 1917 ännu ett oinfriat löfte i Sverige. Den allmänna rösträtten står för dörren: hösten 1917 bildas den edénska liberal-socialdemokratiska ministären och författningsrevisionen sätts igång. Samma  vår finns ännu en /tilltro/ till politiken och dess möjligheter. Demokratin är löftet; eftertanken, ”besinningen” helt enkelt denna tilltro omsatt i praktiken.

                      Var fanns då denna tilltro till politiken i Göteborg förra våren? Läser man till exempel David Karlssons noggranna genomgång av händelserna kring EU-mötet (”Att kasta första stenen”, Glänta nr 3.01) ser man en sak tydligt: sådana som Kempe och Frans Johan Gustafsson fanns på plats, på bägge sidor om kravallstaketet. Men att läsa hans referat är som att se våren 17 i en av Lisebergs skrattspeglar: överallt där tilltron och samtalet börjar spira hörs plötsligt en megafonröst som manar till något annat än just /politik/. Många av dem som befann sig på gatorna 1917 stod på svältens rand; såväl poliser som demonstranter i Göteborg våren 01 är vid jämförelse påfallande välnärda. Vad som ändå gått förlorat är tilltron till den parlamentariska demokratin som frihetens största möjlighet.