"1984" är förmodligen den stora antitotalitära romanen. En del har velat läsa den som Orwells avsked till socialismen, men det är fel.  Och framförallt är den en roman om kärleken och diktaturen.

   

tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 3 augusti 2005 som som en del av serien "Kärleksscenen"

 

"1984" ÄR TRAGISKT NOG en av de där böckerna man förväntas ha läst, vilket gör det svårare att ta den till sig - ett öde den delar med andra djupt gripande romaner som "Glaskupan" eller "Hemsöborna". "1984" presenteras också ibland okunnigt som "politisk satir". Man blandar då ihop den med "Djurens gård" (1945). Minst av allt brukar man tänka på den som en kärleksroman, vilket den faktiskt är: en av de otäckaste sådana som skrivits. "Det var en kall och klar dag i april och klockan slog tretton." Redan första meningen signalerar en annan värld än Orwells egen samtid: i "Airstrip One", som huvudpersonen Winston Smiths England heter i imperiestaten Oceanien, räknar man timmarna i hundra minuter och klockorna slår faktiskt tretton. I sådana detaljer ser man hur till stora delar genomarbetad "1984" är som roman. Men i andra avseenden är den inte helt färdig. Orwell skrev den medan han höll på att gå in i slutfasen av den tbc som 1950 tog hans liv; han orkade bara arbeta korta perioder och ansåg själv att romanen var bitvis ofärdig. Att läsa om den är också som att betrakta ett välbyggt men ännu fläckvis omålat hus. Det spelar inte så stor roll. 1984 är hans bästa roman. Han dör just när hans författarskap befinner sig i sin starkaste fas, språkligt, estetiskt, politiskt. Alla tror sig veta vad boken handlar om: det är den främsta skildringen av den totalitära staten, med siktet inställt på Stalins Sovjet, och en varning för hur det totalitära paraplyet håller på att utsträckas över allt fler länder. Boken kommer ut i kalla krigets inledningsskede och bedöms - felaktigt - av många kritiker som en närmast partipolitisk inlaga; så skrev Orwells förläggare Frederic Warburg i ett första PM att han trodde att boken var värd "en miljon tory-röster". "1984" betraktas som en antikommunistisk roman och är det också. Den sovjettrogna delen av tidens vänster kände sig med rätta träffad. Men den är politiskt intressantare än så. Från sin sjuksäng tog Orwell del av försöken att läsa hans bok. Trots bristande ork ansträngde han sig med att besvara delar av kritiken i ett brev som han sände till LIFE, där han skriver: "Min senaste roman är INTE en attack på socialismen eller det brittiska labourpartiet (som jag är anhängare av)."

För Orwell förelåg en avgrund mellan Stalins totalitära kommunism och den demokratiska socialism han själv bekände sig till. Men som Orwells biograf Gordon Bowker dystert skriver: "den amerikanska högern valde här att bortse från författaren själv". Det är dock värt att notera den grad av politisk komplikation som romanen rymmer. En komplikation som har med kärleken att göra. Orwell var aldrig någon stor kvinnoskildrare - tvärtom finns det i hans romaner ett starkt drag av misogyni. Det är på plats även i "1984", men håller där intressant nog på att brista. I romanens centrala scen läser Winston och Julia, som mot alla odds funnit varandra i en underlig, lätt sadomasochistisk men allt djupare kärleksrelation, högt ur en politisk pamflett av statsfienden Emmanuel Goldstein. De somnar tillsammans och vaknar senare om kvällen. På gården får Winston syn på en sliten kvinna som sjunger en enkel kärleksvisa medan hon hänger sin tvätt. Winston och Julia står omslingrade i fönstret och betraktar henne:

 

"Winston kom plötsligt att tänka på att hon var vacker med sina tjocka armar som sträckte sig upp mot klädstrecket och sina kraftiga hästliknande länder. Han hade aldrig trott att en femtioårig kvinnokropp, uppsvälld till onaturliga dimensioner av barnsbörder och sedan hårdnad av arbete tills den var lika sträv som en övermogen rova, kunde vara vacker, men det var den. Och varför inte? Den solida, konturlösa kroppen som var som ett granitblock, och den sträva röda huden stod i samma förhållande till en flickkropp som nyponet till rosen. Varför skulle frukten vara underlägsen blomman?"

 

 Detta är för honom helt nya tankar, som nästlar sig igenom den mur av skräck och hat som tidigare omgärdat hans liv. Winston och hans älskade Julia håller om varandra, betraktar kvinnan på gården. Strax skall de skiljas åt och föras bort till tortyrkammaren. Han fortsätter tänka:

 

"Där det inte fanns jämlikhet kunde det inte finnas sundhet. Förr eller senare skulle det hända: styrkan skulle förvandlas till medvetande. Proleterna var odödliga, det kunde man inte tvivla på när man såg den tappra gestalten på gården - överallt stod dessa solida, okuvliga figurer, förvridna av arbete och barnsbörder, trälande från vaggan till graven och ändå sjungande."

 

Sedan kommer rösten från spionkameran bakom tavlan på väggen: "Ni är de döda, hördes en järnhård röst bakom dem." Här vänder romanen och skildrar det metodiska krossandet av Julia och Winston, fram till den obevekliga slutmeningen: "Han älskade Storebror." Orwell är tydlig på den punkten: det går visst att förstöra människors själar, och återkom ofta till att det var ett misstag att tro att man i en diktatur kunde hålla sig med en själens inre frihet. Men ögonblicket med Julia vid fönstret rymmer, i stunden, en absolut frihet.

Vad är det då som händer? Vill man förstå Orwells politiska grundsyn måste man läsa hans krigsmemoar från spanska inbördeskriget, "Hyllning till Katalonien" (1937). De första dagarna efter det att han och hans fru Eileen anlänt till regeringssidans Barcelona går han som i ett rus: han tycker sig se ett samhälle där klassgränserna för första gången avskaffats. Alla människor, "hög" som "låg", samlas kring uppgiften att försvara demokratin mot fascismen. Det är trots allt ett ögonblick av lycka, av realiserad utopi. Spanien blir också den plats där en utopi dör: de sekteristiska inbördesstriderna på vänstersidan, hela tiden underblåsta av Sovjet, leder till nederlaget. Sårad i halsen flyr Orwell Spanien - och är nära att tillsammans med Eileen bli arresterad som "trotskistisk spion". Orwell tar med sig båda dessa erfarenheter, som blir grundstenar i hans politiska åskådning. Det måste finnas en utväg ur klassamhällets helvete, och den utvägen heter demokratisk socialism. Och de totalitära staterna är det största hotet mot denna frihet. Efter Hitler-Tysklands fall framför allt det Sovjet som annekterat ord som "jämlikhet" - den jämlikhet som för Orwell var frihetens förutsättning. Där Winston och Julia står vid fönstret utspelar sig ett mycket sammansatt ögonblick. Framför allt rymmer det den märkliga stund då fördomar brister och ett nytt sätt att se blir möjligt. En läsning ser ut så här: i den frihet som förälskelsen skänker dem - den förvridna kärlek som ryms i den totalitära staten, som ändock är kärlek - blir det möjligt att se andra människor. För första gången omfattar Winston, av hjärtat, den grundsyn som Storebrorstaten kört ned i hans hals, under namnet "engsoc": om de fattigaste människornas, "proleternas", värdighet som individer och som grupp. Han ser det, med en kärlekens blick som överskrider den egna rädslan. Och i samma ögonblick måste staten slå till. De värden som den totalitära staten missbrukar som slagord får aldrig tillåtas rymma någon verklighet. Bara skräcken får vara verklig. Den svåra frågan blir: Vart tar då detta ögonblick vägen när de båda som upplever det slutgiltigt har krossats? Har det någon verklighet i sig själv? Det finns där, i romanen.

 

GEORGE ORWELL "1984" övers. Nils Holmberg Atlantis 2004

 GEORGE BOWKER "George Orwell" Little, Brown 2003

 

   

 

 

 

 

 

 

 

Orwell är tydlig på den punkten: det går visst att förstöra människors själar.