Jonathan Littells roman om Förintelsen bygger på noggrann research. Men mot slutet går den 900-sidiga berättelsen vilse.

   

Dagens Nyheter  27 augusti 2008

 


Det var 1949 som Theodor Adorno, då ännu landsflyktig i USA, i förbifarten fällde en kommentar som skulle eka genom hela det sena nittonhundratalets litteraturkritik. "Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari."

Adorno fick flera gånger anledning att förklara vad han menade. För honom var konsten, lyriken, förknippad med mänsklig frihet och utveckling, rent av med framtidstro. Auschwitz var förnekandet av allt detta. Men som han själv uttryckte saken några år senare: "lidandet har samma rätt till sitt uttryck som den torterade har rätt att skrika."

Paul Celan hade i fyrtiotalsdikter som "Dödsfuga" också visat att Adorno hade fel. Men "Auschwitz" har i västvärlden blivit bilden av det radikalt onda i hjärtat av den egna kulturen, det som när som helst åter kan blossa upp.

Därmed riskerar "Auschwitz" också hela tiden att bli en abstraktion. Bidrar inte också varje ny fiktiv framställning till att vi fjärmar oss från verklighetens folkmord? Vad gör romaner som "Sophies val" och filmer som "Schindlers list" eller "Hotel Rwanda" med vår bild av verkliga människors verkliga lidande?

Frågan är central för all litteratur som har minsta ambition att säga något om närhistorien. En av dem som protesterat mot fiktiviseringen av "Auschwitz" är Nobelpristagare Elie Wiesel, som i New York Times 1989 gick till rätta med alla försök att göra roman eller teater av koncentrationslägererfarenheten: "Auschwitz är alltid något annat, något helt annat ... det är negationen av alla mänskliga framsteg, det har besegrat all kultur, all konst." För Wiesel betydde filmer som "Nattportieren" (1974) eller tv-serier som "Holocaust" (1978) bara att man åter förnedrade de döda.

En annan Nobelpristagare, Imre Kertész, har skarpt vänt sig mot Wiesels perspektiv. I en lång essä i Die Zeit 1998, "Vem tillhör Auschwitz", går han till rätta med dem som menar att Auschwitz är oberörbart som ämne för fiktion. Han skriver: "Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text - inte som verklighet." Kertész avskyr "Schindlers list" för vad han uppfattar som dess imbecilla humanism, dess kitsch, men försvarar samtidigt Roberto Benignis film "Livet är underbart" (1997) mot oförstående kritiker. För Wiesel går gränsen för hur man får skildra "Auschwitz" vid fiktionens rand. Kertész menar att den gränsen inte gäller: vikten av en skildring avgörs av dess konstnärliga halt, inte av vilka medel som används. Ytterst handlar det om vad man lägger i begreppet "vittneslitteratur": Kan man vittna om erfarenheter man själv inte gjort?

Frågan ställs på sin spets i diskussionen kring Jonathan Littells monsterroman "De välvilliga" (2006). Debatten har varit livlig i både franska och tyska medier. Nu kommer den på svenska i översättning av Cecilia Franklin, som utfört vad som måste betraktas som en närmast idrottslig prestation: Littells roman är på över nio hundra sidor och ges ut på svenska innan den kommer på engelska.

Littell är själv är ursprungligen amerikan men har skrivit "De välvilliga", sin andra roman, på franska. I Frankrike har den sålt i över åtta hundra tusen exemplar och belönats med det finaste av litterära pris, Goncourt. En del av framgången förklaras av att en annan av "lägerlitteraturens" främsta författare, Jorge Semprún (som sitter i Goncourtjuryn), kallat den för "den största litterära händelsen på femtio år".

Littells roman är ett monster inte bara till omfånget, utan också genom sin huvudperson - den fiktive Max Aue, som själv för ordet. I romanens början är han vd för ett textilföretag i Frankrike. Vad varken hans familj eller kolleger vet är att Aue också gjort karriär i Tredje riket, men flytt ur ett brinnande Berlin och med sina språkkunskaper lyckats framställa sig som fransman.

Aue skriver: "Jag är en människa som ni, det är jag faktiskt!" Sedan följer hans eget osminkade referat av kriget. Han har deltagit i allt - från östfrontens "Einsatzkommandons" slakt på judar och slaver (inte minst massakern på 50 000 judar i ukrainska Babi Jar 1941) till nederlaget i Stalingrad, vidare till fascistiska medlöparkretsar i Paris och en karriär inom koncentrationslägrens administration under Eichmann. Fram till det alltför förutsägbara och rätt löjliga mötet med Hitler själv, en sönderfallande man i ett sammanstörtande palats. Efter ett slutgiltigt svek mot en nära vän tar sig Aue till Frankrike på falska papper.

Aue har likheter med flera överlevande krigsförbrytare, men är framför allt en sorts ond Indiana Jones, som varit överallt och bevittnat det mesta. Till hans psykologiska utrustning hör en incestuös passion för tvillingsystern Una, liksom att han är bisexuell, med ett antal homoerotiska förbindelser bakom sig som ständigt riskerar att avslöjas. Det är på grund av sitt tvivelaktiga rykte han sänds till Stalingrad och en säker död: han lyckas dock undkomma, om än med en kula genom hjärnan.

Aue är naturligtvis fullkomligt osannolik. De vidriga historiska ögonblick vi ser genom hans ögon har däremot ägt rum. Hur fungerar det litterärt?

Som jag ser det faller "De välvilliga" sönder i två romaner: före och efter kulan genom Aues huvud. Det kan vara ett medvetet grepp, men boken går sönder. När han träffas av skottet far Aue ut i hallucinatoriska upplevelser och vaknar sedan i en sjukhussäng i Berlin. Fram till dess har "De välvilliga" haft en uttalat dokumentär ambition - som sedan grumlas alltmer.

Första halvan av "De välvilliga" håller sig mycket nära en historia som låter sig rekonstrueras. Det är svårt att slå Littell på fingrarna när han skildrar uppbyggnaden av Förintelsens maskineri. De historiska gestalter han placerar på östfronten var där, platser och siffror går att kontrollera. Littell lyckas också skildra terrorns och massmordets rutin, rent av dess tristess. Sida upp och sida ned återges truppförflyttningar, matbrist, de praktiska problemen med att döda civila i industriell skala. Som han skriver var få tvingade att delta i massmorden, men man anpassade sig till sin plats i hierarkin.

Aue är en känslig och "bildad" person som får ont i magen av massmord. Småningom hamnar han i det Kaukasus som plötsligt blivit dagsaktuellt i nyhetsrapporteringen och deltar i sammanträden om huruvida regionens "bergsjudar" är judar och alltså bör utrotas - varefter man besöker poeten Lermontovs hem. ( Littell skall själv ha varit på plats i bland annat Tjetjenien som hjälparbetare.) En igenkännlig Ernst Jünger passerar genom texten, en scen med välriktad udd: om Jünger som officer var där han var vid den tidpunkten måste han också känt till massmorden på judar.

Så långt fungerar "De välvilliga". Littell skriver en encyklopedisk roman av samma slag som till exempel Jeffrey Eugenides eller Jonathan Franzen, där en insprängd essä om minoritetsspråk plötsligt kan fylla flera sidor. Men efter skottet genom Aues huvud blir romanen plötsligt intrigbunden på ett annat sätt än tidigare. Aue upplever psykotiska episoder (då han kanske mördar sin mor), det incestuösa stråket i handlingen fördjupas, inte minst för att ge romanen drag av grekisk tragedi. Det handlar allt mindre om en dokumentär ambition, och allt mer om att förse huvudpersonen med en psykologi. Aue är konstruerad för att vara just den människa som kan utföra just dessa handlingar: narcissistisk, intelligent, beläst, sociopat och sentimental. Och det är romanens problem: att den utrustar Förintelsens hantlangare med en psykologi anpassad för att göra dem begripliga. Aue är tillskuren för att passa i sin SS-uniform, inte tvärtom. Det hade inte behövt vara så: romanens första hälft rymmer andra möjligheter.

Om Littells roman är en påminnelse om det nödvändiga i att i litterär form vittna även om andras lidande är det också skrämmande tydligt vilka krav det ställer på sin författare att vara helt konsekvent, att inte söka sin tillflykt i konventionen. Problemet är inte moraliskt, på det sätt som Wiesel menade, utan litterärt, som Kertész menar, när han säger att det betänkliga ligger i att skildra människors lidande som anpassat efter det lättbegripligas krav - som "kitsch". Den senare delen av "De välvilliga" överskrider den gränsen.

 

 

Jonathan Littell: "De välvilliga" (Les Bienveillantes)

Översättning Cecilia Franklin. Brombergs 2008