Tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 3 december 2005

I inledningen till Halldór Laxness storverk "Islands klocka" händer det sig att sagda klocka går all världens väg. Den har sedan urminnes tid hängt under taket på Lagrättens hus vid Tingvalla, den plats där tinget samlades i självbestämmandets tid och där ännu domar och straff utfärdas. Själva klockan är så gammal att den en gång förts till Island av de keltiska munkar som fanns där före de norska vikingarnas invandring, men har på senare tid fått en spricka.

"Dock höllo de gamla alltjämt denna klocka kär. I närvaro av landsfogde, lagman och bödel och en man som skulle halshuggas och en kvinna som skulle dränkas, kunde man ofta en lugn dag vid midsommartiden i brisen från Sulur och björkdoften från Blåskogen höra klockans klang blanda sig med bruset från Öxarå."

  

 

En sannskyldig idyll. I detta korta stycke på romanens första sida ryms den speciella stil Laxness här odlar: sammansmältningen av bitande ironi, underdrifter och högstämd epik. I romanens nu är det 1690-tal och på Tingvalla uppenbarar sig den danske konungens bödel och en dömd tjuv för att ta klockan i beslag: Köpenhamn skall byggas upp efter det senaste svenskkriget och ädel metall är en bristvara.
Tjuven, Jón Hreggvidsson, skickas upp på taket, ned åker klockan med en skräll och ses sedan aldrig till, i alla fall inte i den romantrilogi som fått dess namn. Men klangen ekar ändå genom fem hundra sidor.

"Islands klocka" utkom i tre band på fyrtiotalet. Titelromanen utgavs 1943 och följdes av "Den ljusa mön" året efter. Den sista delen, "Branden i Köpenhamn", kom 1946. Redan 1948 var hela sviten översatt till svenska av Peter Hallberg, som inte bara skar till en välsittande svensk språkdräkt - vilket han gjorde med flertalet av Laxness översatta böcker - utan också skrev standardverken om Laxness författarskap, "Den store vävaren" från 1954 och "Skaldens hus" från 1956.

Påfallande litet har annars skrivits om Nobelpristagaren Laxness på svenska; nu väntar vi på Halldór Guðmundssons åttahundrasidiga biografi, som skall vara under översättning. Själva utgivningen av Laxness på svenska har också gått i skov: det senaste var under sent åttiotal, då Rabén & Sjögren gav ut en svit av hans stora romaner.

Nu är det Atlantis som tillsammans med Svenska Akademien ger ut trilogin i en utgåva som nog måste beskrivas med det slitna kritikeromdömet "magnifik": tre band, riktigt trådbundna, i en parallellutgåva där man kan läsa Laxness originaltext till vänster och Peter Hallbergs översättning till höger. Man behöver inte kunna sin isländska helt flytande för att få smak av Laxness säregna stil och hur väl Hallbergs översättning fångar den.

Det var tjugo år sedan jag senast läste "Islands klocka", och när jag började om var jag litet orolig för hur tiden skulle ha farit fram med den. Böckerna skrevs i ett speciellt klimat, under pågående världskrig, i ett Island på väg att vinna sin självständighet, samtidigt som man var under först brittisk, sedan amerikansk ockupation. Jag var rädd för att Laxness nationalism i efterhand skulle visa sig vara av det pinsamma slaget. Sådan brukar härskna fortare än gravlax i solsken.

Jag hade inte behövt oroa mig. "Islands klocka" är en roman om Island som nation, och en hyllning till det egna landets självständighet. Men den blir aldrig pinsam. Just bokens öppna konstruktion gör undertexten till ett stort klangrum. Vad är då "självständighet"? För vem och varför?

De tre delarna har var sin huvudperson, som dock är med i de andra. Del ett fokuserar på Jón Hreggvidsson, den dödsdömde och två gånger piskade tjuven. Del två handlar främst om Snöfrid Eyðalin, lagmansdotter och så mycket av isländsk nobless som man kan vara på gränsen mellan sexton- och sjuttonhundratal, olyckligt gift med en alkoholiserad buse till man. I centrum för del tre står Arnas Arneus, isländsk intellektuell och handskriftssamlare, vars förebild är den
Arní Magnusson som vid samma tid på riktigt samlade in och räddade stora delar av den isländska litteraturskatten. Mellan dessa tre personer uppstår ett sammansatt spel där de går in och ut ur varandras liv.

Den utblottade torparen Jón döms till spöstraff för stöld. När han anklagas för mordet på den bödel som piskat honom är det lagmansdottern Snöfrid som hjälper honom att fly ur fängelsehålan på Tingvalla, ut på en pikareskresa runt norra Europa. Arnas Arneus har redan dykt upp på Jóns lilla gård, på jakt efter gamla dokument, och har mycket riktigt hittat delar av boken "Skalda" (Eddan, får man förmoda) i sängbottnen hos Jóns åldriga mor. Och Arneus och Snöfrid
har inlett en hemlig kärleksförbindelse. Det är hos Arneus som den fredlöse Jón söker skydd när han till sist hamnar i Köpenhamn.

Det är uppenbart att Laxness gett sina huvudpersoner allegoriska funktioner, i det att de skall representera olika delar av "Island": den förtryckta allmogen, den landägande överklassen och den intellektuelle språkmannen. Men som Peter Hallberg visar i "Skaldens hus" finns det historiska förebilder inte bara för Arneus utan även för de bägge andra. I fallet Jón Hreggvidsson bygger Laxness på bevarade rättegångsprotokoll; det fanns verkligen en Jón som 1683
piskades för något så simpelt som snörstöld, som dömdes till döden för att ha mördat bödeln och som rymde till Europa och Danmark. Även den olyckliga men okuvliga Snöfrid har en förebild i en existerande lagmansdotter. Laxness har alltså gått grundligt till väga när han tecknat bilden av det isländska sextonhundratalet, och vad vi möter är ett land i stort förfall. Kolonialmakten Danmark härskar oinskränkt och förbjuder islänningarna att handla med andra nationer och till andra priser än dem av kungen fastlagda, vilket leder till stagnation och armod. Arnas Arneus skildrar situationen så: "Den som
vill strypa ett litet djur i sitt grepp kommer till sist att tröttna.
Han håller det en armlängd ifrån sig, klämmer till så hårt han kan, men det dör inte; det ser på honom; det visar klorna."

Romanen har också udden riktad mot de inhemska lagmännen, som är satta att förvalta rätten i landet, enligt den gamla devisen "Land skall med lag byggas". Jón Hreggvidssons öde visar hur det är ställt med den saken.

På så vis är "Islands klocka" en roman som i allt väsentligt handlar om en plats, nämligen just Tingvalla och lagrättens hus. Platsen är underbart vacker, den är landets hjärta och den är en scen för ständiga övergrepp mot allmoge och trashankar. Som Laxness formulerar saken i ett tal han håller 1939:

 

"Den har inte förstått Þingvellir, som inte för sitt inre öga har sett de tunga orättvisor som en hård och hjärtlös överklass från begynnelsen lät utgå härifrån, alla de band som här drogs åt kring folket, de fjättrar som lades på dess utvecklingsmöjligheter. Här, på dessa lavaklippor, har oskyldiga män bränts för trolldom, i Dränkgölen, strax här bortom, har stackars hjälplösa kvinnor dränkts för att de fött barn till världen, och här höggs händerna av fattiga män emedan de stulit ur de rikas skjul för att mätta sig och de sina."

1944, samma år som band två av "Islands klocka" trycks, utropar den nygamla nationen Island sin självständighet just på Tingvalla. Och romantrilogin återvänder ständigt dit. Det är där motsättningarna i den isländska erfarenheten går i dagen. Laxness är vid denna tid, som troende katolik och öppen socialist, inkopplad på två stora internationalistiska nätverk - och han tänker inte gå ned sig i någon sumpig nationalism av det exkluderande slag som just ödelägger Europa. "Nationalismen" handlar här knappt ens om uppror mot dansk
överhöghet. Den handlar om självbestämmande, vilket i sin tur är detsamma som lag och rätt. Ingen isländsk rättsstat är möjlig så länge makten finns på andra sidan havet. Och lagen hänger sedan urminnes tid samman med språket. Den "Islands klocka" som romanerna handlar om är inte av guld eller mässing, utan av ord. Den är det isländska språket och berättartraditionen - och det är för att bevara denna tradition som Arnas Arneus offrar allt, såväl kärlek och lojalitet som makt. Och det är samma klocka av ord som nästan skattar åt lågorna i bokens sista del där Köpenhamn brinner. Det mesta räddas - därför att minsta tjuv och mördare av isländskt påbrå som finns i närheten skyndar till.
   Orden dödar inte, de upprättar. Hela denna poetik blir synlig i det avsnitt i romanen jag främst fastnat för, både vid den förra och den senare läsningen: när Jóns gamla mor bestämmer sig för att gå till fots till Snöfrid lagmansdotter och vädja för sin dödsdömde sons liv.
Det hela är ett hopplöst företag, och hon vet inte ens hur hon skall ta sig fram genom väglöst land. Till sist kommer hon fram till färjeläget vid floden:

"I en flock tärnor på en sandbank väntade sex landstrykare, däribland ett lik. Färjkarlen sade nej. En strykare talade om att han försökt be om mjölk på den närmaste gården, men avvisats med beskedet att laxarna diade korna. Denne man sade att han erbjudit sig att berätta historier, ty han var skald och kunde mer än tusen historier, men ingen hade ansett sig kunna avstå från en skål skummjölk i detta nödår, vilket vederlag som än bjöds. Skalden sade: Du är nybörjare som landstrykare, min goda kvinna, om du tror att Guds misskund lever än. Guds misskund är det första som dör i hårda år. Om något kunde uppnås med tårar på Island, då skulle tiggarna icke blott bäras över älvarna på åror men sväva över vattnen på vingar.

Den gamla svarade inte. Hon gav sig iväg med sin stav och sin påse uppåt floden. Någonstans måste den plats finnas där den brusande strömmen blott är en liten bäck och ett barn kan ta sig över torrskott. Kvar blevo skalden och liket."

Hur hon kommer över vet vi inte. Men över kommer hon. 

 

 

Halldór Kiljan Laxness
"Islands klocka"
"Den ljusa mön"
"Branden i Köpenhamn"
(isländsk-svensk parallellutgåva)
Övers. Peter Hallberg
Atlantis/Svenska Akademien, 2005.

Peter Hallberg
"Skaldens hus"
Rabén & Sjögren, 1956