Tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 14 december 2002

UNDER TIDIGT SEXTIOTAL exploderar konsten av kommentarer och experiment som alla inspirerats av tidig datorteknik. Runt 1966 tar det slut. Sedan glömmer alla vad de höll på med. Ingen minns denna första och häftiga förälskelse mellan dator och konst, mellan programmering och litteratur. Få spår av den syns i handböcker eller uppslagsverk. Denna glömska är djupt gåtfull och ganska skrämmande.

Varför då detta intresse från konstnärernas sida för en datorteknik som när det begav sig var ganska primitiv? Med datorer är det nu så att de bara kan säga ja eller nej. Så har det varit sedan transistorn uppfanns och gjorde datorer till en realitet och inte bara ett djärvt tankeexperiment; etta eller nolla, ström eller ingen ström, ja eller nej. Men ur alla dessa ja och nej kan all information i världen byggas upp. Det är principen bakom digital teknik.

Häri ligger också en subversiv insikt. Jag ska försöka förklara.

1948 utgav Norbert Wiener sin bok "Cybernetics" och satte därmed en ny vetenskap på banan. Ordet "kybernetik" hade han bildat av det grekiska ordet för styrman, "kybernos". Wiener, en neurotisk och briljant före detta barnstjärna inom matematiken som doktorerat 19 år gammal, hade gjort iakttagelser om likheter mellan maskiner och levande organismer. Det var nu inget nytt: men han anlade ett informationsperspektiv på det han såg.

Maskiner och organismer hade till exempel det gemensamt att de fungerade genom att man förmedlade information via olika system till den plats där den behövdes. En fabrik, en byråkratisk organisation eller nervbanor lät sig ur detta perspektiv förstås som "maskiner".

Vad som bidrog till bokens framgång var också det faktum att Wiener främst var humanist - han hade bland annat studerat för Bertrand Russell - och därmed resonerade han också om risker, möjligheter och konsekvenser för samhället som helhet när det gällde de snabba vetenskapliga genombrott som nu följde slag i slag. Boken utkom ju bara tre år efter Hiroshima.

Under det följande decenniet arbetade sig Wieners tankar in i det intellektuella samtalet: han nämndes ofta tillsammans med en annan matematiker, Johann von Neumann.

(Bägge lämnade också teoretiska bidrag till kvantfysiken.) von Neumann förknippades speciellt med en sak: "spelteori", länge modeordet för dagen, vare sig man diskuterade ekonomi, trafikplanering eller de jätteklumpar av radiorör, sladdar och skjutreglage som ännu gick under namn som "elektronhjärnor" eller "matematikmaskiner". Redan 1945 hade von Neumann lagt fram skissen till en modern datorarkitektur - en central "processor" som behandlade "lagrade program" som dessutom lät sig modifieras och kopieras.

Han föreslog också att man skulle måla polarisen svart så att Island fick samma klimat som Hawaii. En av von Neumanns mer suggestiva idéer var att framställa dataprogram överskådligt som "flödesdiagram". Plötsligt var kunskap, hårda fakta och siffror, inte bara linjalrätta rader på ett pappersark: för att förstå Wieners cybernetiska system eller von Neumanns tidiga programutkast var man tvungen att tänka flerdimensionellt: vad som växte fram på papperet var något labyrintiskt, som kunde påminna om en karta över en engelsk slottsträdgård.

Detta var "hard science". Men samtidigt starka och mångtydiga bilder: ett "flödesdiagram" var på samma gång klaustrofobiskt och befriande. Livet, samhället och världen lät sig ur ett spelteoretiskt perspektiv ses som något mekaniskt, programmerat och styrt av opersonliga krafter - en tanke som passade utmärkt in på kalla krigets politiska klimat. Vad flödesdiagrammen samtidigt visade var hur det här fanns ett element av ... fritt val.

Det finns ännu en anledning för konstnärer, musiker och författare att fascineras av modevetenskapen kybernetik. Vad är det egentligen den beskriver? Slutna flöden av ljud och mening. Människan som "information". Är det inte en bra definition av konsten? I DN den 23/9 1966 hittar jag en intressant notis med rubriken "Poetiska datamaskiner", som handlar om en festival hos experimentgruppen Fylkingen.

Matematikern Gunnar Hellström har låtit en maskin producera ett stort antal " visioner av nuet" ("Alla olika varandra") liksom hur "datamaskinen TRASK" arbetar med att få fram "en serie transformationer av texter som författats av Bengt Emil Johnson." Jag ringer upp Johnson för att be någon förklara den där glömskan. Han är lika konfunderad som jag, han minns mycket väl hur han själv läste Wiener på femtiotalet, därtill uppmanad av den legendariske elektronmusikpionjären Knut Wiggen. Såväl Wiener som von Neumann var kodord som nämndes under det tidiga sextiotalets explosion av happenings och konkret poesi. Varför det försvunnit ur historieskrivningen kan varken han eller jag svara på.

En av de få som ändå nämner saken i efterhand är Leif Nylén som i sin stora bok om det tidiga sextiotalet, "Den öppna konsten", åtminstone ägnar tre sidor åt ämnet "konst och teknologi". Här finns också ett omslag av kulttidskriften "Gorilla" - med ett typiskt von Neumanndiagram. Och har man väl börjat läsa av tidens konst på det viset går det inte att sluta.

Naturligtvis kommer man att tänka på Torsten Ekboms "spelteoretiska" romaner från tidigt sextiotal, med "Spelmatriser för operation albatross" som det allra mest typiska exemplet, även den från "slutåret" 1966. Eller P O Enquists märkliga roman "Hess" (1966!), denna "språkmobil" som i sig är en labyrint. Eller en rangerbangård. Eller ett flödesschema över alternativa vägar genom verket.

Men de konstnärer och författare - typiskt nog både och - som hamnar i hjärtat av vad man skulle behöva kalla för en svensk cybernetisk konst är ändå Öyvind Fahlström och Åke Hodell.

Fahlströms jättedukar från femtio- eller sextiotalet hade en speciell egenskap. Vare sig de är Pollockinspirerade eller småningom leker med serietidningsestetik finns det ett sätt att läsa dem: med alternativa vägar genom "berättelsen". Vad vi här ser är just flödesdiagram. Det spelteoretiska elementet växer sig hela tiden starkare hos Fahlström, för att kulminera i "Minneslista till Dr Schweitzers sista uppdrag", utgivet som "mapp" 1964 . Mappen innehöll fyra olikfärgade "maktblock" samt ett antal ord som skulle klippas ut.

Därnäst skulle läsarna "spela" in ord på motståndarens färgfält, "så att den mest tilltalande nya frasen erhålles". Över huvud laborerade Fahlström med flyttbara element i sina installationer. (De små plastaskar man i dag kan köpa med magnetiska ord, "kylskåpspoesin", är en avlägsen kusin till hans formsprängande sextiotal.) Men tanken är klar. Det finns en ordning som låser oss, i ett antingen/eller, ett "ja" eller ett "nej" - och denna ordning är en ond fiktion.

Det är i samma anda som Hodell publicerar sin "Orderbuch" 1965. Året innan har han gett ut en bruksanvisning till symaskinen Singer som "roman". Men i "Orderbuch" är allvaret påtagligt. Här räknas olika sifferkombinationer upp i maskinskrift, följda av bokstaven "J" och ett ord på tyska ("Lampenschirm", "Motoröl"). Samtidens kritik förstod direkt vad det handlade om: en skildring av, eller utskrift från, Auschwitz rullor, där varje siffra dolde ett mänskligt namn. Björn Nilsson, som recenserade boken i Expressen, påpekade att detta kunde vara en avskrift ur koncentrationslägrets "Sterbebuch", dödsbok. Vad han inte visste då var att Auschwitz hade sin egen dator, en hålkortsdriven sak av fabrikatet Hollerith/IBM, som höll ordning på levande och döda. Det visste förmodligen Hodell.

Konsten skapar nya ordningar. Ju fler ja och ju fler nej på samma gång, desto mer information.

Desto mångtydigare och friare. Listan över kybernetiskt inspirerad sextiotalskonst och litteratur kan bli milslång. Frågan är hur man ska förstå den. Utan tvekan såg man i teknologin inte bara ett hot utan en frihet - inte en antihumanistisk sådan, som futuristerna, utan en human. Det rätlinjiga framåtskridandet ("Den enda vägens politik"), kalla krigets spegeldelning av världen komplicerades, krossades, i ett labyrintiskt språkspel där någon av gångarna möjligen ledde ut i det fria. Bara några år senare var teknologi liktydigt med napalm och B 52:or. Man såg det "militärindustriella komplexet" som motor bakom Vietnamkriget - men paradoxalt nog var det just i dess laboratorier som det som en dag skulle bli Internet höll på att växa fram.

Tiden går dock. Åter möts konsten och datorn på operationsbordet, inte som en symaskin och ett paraply utan som gamla bekanta. Inte minst i USA är diskussionen om "hypertext" som litterär metod i dag livskraftig - och man kan påminna sig att ordet myntades 1964. De kanske allra mest spännande samtida tankarna kring kybernetiken och litteraturen återfinner man i N. Katherine Sayles lysande bok "How we became posthuman" (1999), där Sayles klart och redigt pekar på det självklara - jag höll på att skriva "organiska" - sambandet mellan konst och teknologi. Som hennes tanke sammanfattades i ett nummer av Ord & bild (2-3 2000): "Konsten skapar det rum för fantasin som tekniken försöker ockupera, samtidigt som teknikens nya fenomen måste tolkas av konsten."

Läs mer om Åke Hodell, datorerna och sextiotalet - klicka här.