En kortare version publicerad i Dagens Nyheter, 11.02.99

 

Ända sedan boken blev ett populärt massmedium har författarna försök befria sig från den.

Det kan låta som ett befängt eller onödigt tillspetsat påstående, men är inte desto mindre sant. Man kan tänka på tidiga romanverk som Lawrence Sternes närmast sönderanalyserade Tristram Shandy (1767) som redan i den moderna romanens födelseögonblick försöker sabotera sådant som kronologi, personteckning – och inte minst typografi. Eller varför inte på ett svensk exempel som Almqvists Drottningens juvelsmycke – som också den bryter upp formen, försöker få en (mycket spännande) roman att framstå som en blandning av teaterpjäs, essä – och ett parti kortspel.

                      Sådana milda attentat mot formen kan ju ses som lekfullhet, och är det också. Men redan från den moderna romanens dag ett har det funnits en vantrivsel i formatet – och då menar jag det bokstavligen, en ovilja mot att se berättandet inlåst i en fyrkantig låda av cellulosa.

                      Handen på hjärtat: det är faktiskt så att vi oftast blandar ihop begreppen ”bok” och ”litteratur”. Litteraturen har alltid funnits, i fler former än vi egentligen kan föreställa oss – boken är faktiskt ett tekniskt hjälpmedel, eller om man så vill, ett lagringsmedia. Ett förträffligt sådant. Men är det verkligen så att berättelsen ryms i en låda? Finns där inte något som riskerar att gå förlorat? Och är det inte det som en hel rad mer eller mindre seriösa, litterära experiment försöker påminna oss om?

 Få författare har gett upphov till så många anekdoter som Jack Kerouac. Flera av dem, sanna eller ej, handlar om skrivandet av bestsellern På drift (On the road) - försöket att skildra en livskänsla, en upplevelse av att befinna sig i rörelse, av vad Kerouac själv kallade för ”beat”. Romanen skall ha skrivits på tre veckor av en författare stenhög på benzedrin. För att i skrift fånga något av det driv, det sammanhängande flyt han menade att man borde leva skaffade Kerouac en rulle teleprinterpapper som han matade in i skrivmaskinen och skrev sedan på, utan kapitelindelningar eller sidbyten. När rullen var slut var romanen färdig. Utvakad och speedad gick Kerouac upp på sitt förlag och rullade ut romanen i hallen.

Reaktionerna var inte överdrivet entusiastiska. En småsur förlagsman lär ha undrat hur man skulle ge ut ”det här”. En ännu surare Kerouac rullade ihop sin bestseller och gick. Han återvände dock senare med en pärm där han klippt upp texten i ”vanliga” sidor. Det var också den som gavs ut och blev en kultbok.

Något annat var väl inte heller att tänka på. Men man måste ställa sig frågan: vad hände med Kerouacs vision av en oändlig, snabbt framrullande berättelse? Vad gick förlorat när texten spaltades upp och stoppades in i den typ av textbehållare vi kallar för ”bok”?

På ett plan är det naturligtvis självklart att ”litteraturen”, verket, knappast är identisk med ”boken” eller den tryckta texten. Under sjuttonhundratalet, som är den massproducerade romanens födelseögonblick, formas också den läsmodell som ännu är giltig: skönlitteratur är något tyst och linjärt som löper från den första sidan till den sista. En av samtidskritikens blinda fläckar är det faktum att vi gärna identifierar litteraturen med det tekniska medium som bär upp den – i romanens fall en liten låda framställd av kokta tallar. Men trots allt prat om bokens snara död i det s k IT-samhället är den ännu ohotad. Boken är en i sig är så pass smart uppfinning att den blir svår att ersätta: som portabel och lagringsbar informationsbehållare är den oöverträffad. Den är än mer ”random accessible” - bläddringsbar - än vilken hårddisk som helst. Kjartan Fløgstad kastade i en roman också fram ett nytt ord för ”bok”, nämligen ”sitman” ( till skillnad från ”walkman”). Någon har sagt att bokens – och tidningens - ställning blir hotad den dag man uppfunnit den energisnåla, papperstunna och hopvikbara bildskärmen. Så mycket kan man nog slå fast: den tekniska innovation som på sikt tänker ersätta boken som sådan måste nog bli rätt lik en - bok. Bättre än så blir det inte.

Men om boken i sig nog klarar sig ett tag till - vad händer med berättelsen? Den litterära framställningen? Hur påverkas den av nya, tekniska landvinningar? Och vilka begränsningar har boken, som litteraturens främsta medium, egentligen ålagt den litterära texten?

En återkommande kliché i kulturdiskussionen handlar om hur boken (och därmed skönlitteraturen) alltmer marginaliseras: den har framställts som utrotningshotad ända sedan ljudradion gjorde entré. Vid filmens, TV:ns, videons och senare mediers ankomst har denna hotbild förstärkts. Under detta finns en oro som bl a Marshall McLuhan var med om att formulera: att samhället i allt högre grad går mot ett bildtänkande – vilket i sin tur skulle tränga tillbaka skrifttänkandet, som i det sammanhanget betraktas som överordnat som mer kunskapsbärande, mer strukturerat och ”intelligent”. En sådan oro låg bakom femtiotalets kritik av serietidningarna, som ansågs tränga undan de mer skriftorienterade böckerna – och nu får serierna i sin tur se sin terräng minska till förmån för datorspelen.

Diskussionen av bildens eller textens primat rymmer en äkta kulturstrid. Men frågan är om inte premisserna ändras av Internets framväxt som ny, prestigefylld media- och kommunikationskanal. Nätet är och kommer under överskådlig framtid att förbli ett skriftligt medium. Under nittiotalet har förmågan att uttrycka sig snärtigt i skrift genomgått en snabb statushöjning, inte minst genom chat- och nyhetsgruppernas popularitet. Att kunna skriva  snärtigt, rappt och felfritt är ett måste, inte minst bland de yngre användarna.

Redan från början har också ett stort antal författare och litteraturvetare varit fascinerade av de möjligheter ett nytt skriftmedium erbjuder skönlitteraturen. I USA – var annars? – blev fenomenet ”hypertext” tidigt ett hett debatterat begrepp. Pionjärer på området var litteraturvetare som GP Landow och JD Bolter, med böckerna Writing Space (Bolter, 1991) och Hypertext (Landow, 1992), där de argumenterar för att frigörandet av texten ur bokformen (som i dessa sammanhang brukar kallas för ”codex texts”) dels skapar nya uttrycksmöjligheter, dels återskänker berättandet egenskaper som den konventionella bokens linearitet begränsat. En bok börjar längst upp till vänster på den första sidan och slutar längst ned till höger på den sista. Samtidigt vet varje läsare och författare att ett litterärt verk hänger samman på helt andra vis, via korskopplingar, återblickar, spel med symboler och metaforer, och så vidare – berättartekniska grepp som med lätthet flyttats över till filmen. (Det har alltid slagit mig som underligt att samma personer som utan problem hänger med i ett avsnitt av Hill Street Blues eller Cityakuten samtidigt kan tycka att vissa av de berättartekniska friheter som ryms i en ”experimentell” roman skulle vara ”svåra”.)

Den som hittills sammanfattat hela diskussionen av hypertext-fenomenet bäst är den norske litteraturvetaren Espen Aarseth. Hans avhandling Cybertext: perspectives on ergodic literature har snabbt gjort honom till den klarast lysande stjärnan på området. Och det med all rätt. ”Cybertext” är en klar och redig genomgång av sambandet mellan ny teknik och litteratur, och lyckas också styra runt alla de fallgropar där de vanliga IT-profeterna brukar ramla på jakt efter sina tappade hakor. Det intressanta med Aarseths perspektiv är att han helt klart urskiljer kontinuiteten mellan olika medier: hur de tidiga datorspelen som t ex Crowther & Woods ”Adventure” lånar sin form från fantasylitteraturen och för vidare stående litterära typer in i spelgenren. Men framförallt vill Aarseth visa på hur sidor av internetrevolutionen är djupt litterära. Själv använder han hellre begreppet ”cybertext” än ”hypertext”: ”Cybertexten är alltså inte en ”ny” eller ”revolutionär” typ av text, med möjligheter som bara finns att tillgå genom uppfinnandet av datorn. Det rör sig inte heller om något radikalt brott med en gammaldags textualitet, även om det kan se så ut. Cybertext är ett perspektiv på alla sorter av text, en möjlighet att vidga förståelsen och studiet av litteratur till att rymma företeelser som man idag betrakar som utomlitterära –”

Aarseth menar att det som nu ifrågasätts, av på ytan rent tekniska skäl, är den litteraturens linearitet man förknippar med  t ex stenhårt traditionell, realistisk romankonst. Det är i sin tur en form av berättande som fick sitt övertag just genom sjuttonhundratalets massproducerade roman, som gärna såldes i följetongform och där en sammanhängande kronologi var viktigare än i t ex från början muntligt framförda verk som Illiaden. Det hela låter teoretiskt, men klarnar litet om man ser närmare på vad Aarseth menar med ”ergodisk” litteratur. Det är helt enkelt den typ av verk som strävar efter att göra läsaren till medskapande. Här lutar han sig mot Umberto Eco och dennes idéer om texten som labyrint.

I sin bok Semiotics and the philosophy of language (1984) skriver Eco om två skilda labyrinter som han kallar för  den ”unikursala” respektive den ”multikursala”.

Den unikursala är den man finner på barntidningarnas pysselsidor. ”Rita Bamses väg in till krukan med dunderhonung!” I den unikursala labyrinten finns en enda väg in till centrum (eller ut) som är rätt. Alla andra alternativ består av återvändsgränder. Den är en pedagogisk labyrint. Den multikursala labyrinten är den vi möter i en klassisk engelsk slottsträdgård, eller varför inte i ett parti PacMan. Det finns en ingång och ett centrum, men ett antal olika vägar förbinder de båda. Flera rätt, flera fel. Labyrintbesökaren skapar i hög grad sin egen väg, är inte hänvisad till den ”enda” sanningen. Flera vägar till målet föreligger. I en klassisk (och linjär) ”illusionsroman” finns en väg genom handlingen, fram till den förväntade ”insikten” eller ”slutklämmen”.

I den multikursala labyrinten – eller romanen – görs besökaren/läsaren till medskapare och har fler valmöjligheter, låt vara att ingång och centrum är givna. Den multikursala labyrinten är också intressant ur datorforskarens synpunkt:  och det kan vara värt att lägga märke till att kybernetiken och spelteorin blev modevetenskaper vid samma tidpunkt som t ex Torsten Ekbom ger ut Spelöppning (1964), Signalspelet (1965) och Spelmatriser för operation Albatross (1966), romaner Ekbom själv beskriver som ”prosamaskiner”.

Flera av de mer vildsinta experimenten inom nittonhundratalets modernistiska litteratur var försök att ta sig ur linearitetens tvångströja. Man kan som exempel tänka på Joyces idé när han skrev Finnegans Wake: han ville åstadkomma ett verk utan början eller slut, en cyklisk myt som bet sig själv i svansen. Därför börjar inledningsmeningen på sidan 628: ”A way a lone a last a loved a long the”… för att avslutas på sidan ett, längst upp till vänster.

Onekligen krystat, inte sant? I varjefall i codexutgåvan. Går man däremot till webadressen www.2street.com/joyce/etext/fw.html föreligger  ”Finnegans Wake” så som Joyce drömde om att kunna lägga fram sin text: utan början eller slut, och med möjligheten att söka sig fram längs andra axlar genom verket än den som kommer sig av att man vänder sida.

Flera seriösa försök har naturligtvis redan gjorts vad gäller att författa nyskrivna verk som tar till vara cybertextens möjligheter. Det finns till och med ett förlag, Eastgate, som publicerar ”hypertexter” i digital form. En klassiker på området är Michael Joyces (!) Afternoon från 1992; en annan omskriven titel är Mary-Kim Arnolds Lust från 1999.

Men det intressanta är att många av de frågor om den litterära textens natur man ställt under hela nittonhundratalet så uppenbart väcks till liv av en ny teknik. Boken står där den står, relativt ohotad: men förmodligen kommer ett annat förhållande till texten, som skänks oss via nya medier,  att öppna för nya läsningar, nya uttrycksmöjligheter. ”Multikursala” romaner som John Fowles Illusionisten eller Pynchons Gravitationens regnbåge framstår i ett nytt ljus efter läsningen av Aarseths avhandling. Och vad liknar webbens klickbara sida mest av allt, om inte den av intertextualitetens profeter så omhuldade palimpsesten?

 

 


 

Espen Aarseth: Cybertext – perspectives on ergodic literature. Johns Hopkins 1998

Eastgate förlag: www.eastgate.com

Jay David Bolter: Writing space: The computer, hypertext and the history of writing. Lawrence Erlbaum 1991.

Lars Furuland:Ljus över landet och andra litteraturvetenskapliga uppsatser. Gidlunds 1991.

George P Landow: Hypertext: the convergence of contemporary critical theory and technology. Johns Hopkins 1992

George P Landow (red):  Hyper/Text/Theory. Johns Hopkins 1994.

Ian Watt: The Rise of the Novel. Studies in Defoe, Richardson and Fielding. Chatto & Windus 1957