Publicerad i tidskriften Framtider nr 4 2006

 

I sin novell The dead past (1956) skildrar Isaac Asimov en framtid där all information kontrolleras av staten – inte så mycket genom hårdför terror, som i Orwells 1984, som genom en enorm och trög byråkrati. Framförallt gäller det den fantastiska uppfinningen ”kronoskopet” – som kan se tillbaka i det förflutna. En forskare ansöker om att få använda kronoskopet för att studera det gamla Kartago och får bryskt nej. Men så får han kontakt med andra forskare, som försöker bygga ett eget, i hemlighet. Till sist lyckas de, och inser att regeringen på sätt och vis bluffat: kronoskopet kan bara se hundra år tillbaka i tiden. Å andra sidan kan det se exakt vad som händer, precis allt och överallt, och det de senaste hundra åren.

 

Forskarna tror in i det längsta att regeringen monopoliserat uppfinningen för att hindra medborgarna från insyn. Om alla kunde bygga ett kronoskop skulle man ju kunna veta vad som viskas i hemlighet på regeringsmöten och i styrelserum. Det är klart att folket ska få kronoskopet!

 

Det är först när de lyckats sprida kunskapen om hur man bygger det som regeringens tjänsteman får dem att förstå vad de ställt till med. Inte bara maktens hemligheter kommer nu att avslöjas, utan precis allas. Den personliga integriteten har avskaffats, i praktiken. Tjänstemannen slutar med att säga: ”Jag önskar oss alla ett lyckligt liv i guldfiskskålen. Far åt helvete.”

 

Asimovs novell fångar in integritetens och informationskontrollens alla problem i ett knippe. Vad vill vi veta om andra? Vad vill vi att andra ska veta om oss? Och vad måste vi låta andra veta om oss själva?

 

Asimov hade också rätt i att teknikens utveckling tvingar oss att ställa dessa frågor igen och igen. Det vi kallar integritet (privacy på engelska) hänger naturligt ihop med begreppet offentlighet. Vid en viss historisk tidpunkt uppstår en offentlighet – som den tyske sociologen Jürgen Habermas beskrivit det klyvs världen i två, i privat och offentligt… av den moderna demokratins framväxt. Detta sker i spåren av den franska och den amerikanska revolutionen och det nya medium som är pressen och romanerna, pamfletterna och skandalböckernas nya scen, det sker i de nya parlamenten såväl som i kaffehus och på gator och torg. Långsamt växer det fram en gemensam scen, där hela samhället öppet diskuterar gemensamma angelägenheter.

 

…I Sverige får vi till exempel världens mest radikala tryckfrihetsförordning tidigt under upplysningstiden, på den stormiga riksdagen i Gävle 1766.  Redan där slås ”offentlighetsprincipen” fast – den enkla och praktiska ordningen att dokument som upprättas hos myndigheter i princip är offentliga om det inte uttryckligen slås fast att de är hemliga. Intressant nog är det just det senaste decenniet som lagar med rötterna i sjuttonhundratalets radikalism plötsligt blir farliga igen, radioaktiva och störande – ofta när de kommer i kontakt med vad som håller på att bli världens största offentlighet någonsin: den digitala offentligheten. Märk väl: denna handlar inte bara om internet, utan över huvud om den explosivt växande tekniken för att ordna, klassificera, söka.

 

Det kan vara på sin plats att påpeka att teknikskiftet inte ”hotar” oss. Den försätter oss i en liknande position som den där samhället befann sig i under det sjuttonhundratal som Habermas skildrar och som såg tryckfrihetsförordningen skrivas. En lång rad frågor om demokrati, offentlighet och integritet är plötsligt osäkrade, måste ställas på nytt. Vad är privat, vad är gemensamt, vad är offentligt? Och varför?

 

Det finns tre huvudsakliga spår i diskussionen, som är vildvuxen och förs på olika arenor utan kontakt med varandra. Dessa spår är upphovsrätten, behovet av digitala allmänningar och säkerheten.

 

Det upphovsrättsliga spåret är det mest komplicerade, och det som får mest medial uppmärksamhet. Man kan säga att debatten började på allvar när den 18-årige Shawn Fanning 1998 lanserade sitt program Napster på internet. Med hjälp av det nya formatet för lagring av musik, mp3, kunde man nu byta musik med varandra. Mediabolagen var snara kräva förbud, inte bara mot Napster utan även mot mp3-formatet.

 

Den upphovsrättsliga frågan bottnar i att digitala varor (filmer, böcker, musik, information över huvud) är 100 procent kopierbara. På det sättet spränger man de ekonomiska teoriernas grundläggande antagande: att prismekanismer styrs av tillgång och efterfrågan, av varors ändlighet. Nå, här finns en vara som kan dupliceras oändligt antal gånger. Ger jag dig en kopia har jag fortfarande mitt eget exemplar kvar. Därför klingar makthavares anklagelser om stöld ihåligt. Samtidigt faller försäljningen av CD-skivor drastiskt.

 

I detta finns upphovsrättsfrågan i ett nötskal: vem ska få betalt för informationen, vem äger den – och vad kostar den egentligen? Alla dessa frågor får vi plötsligt tillbaka i knät. En sak är säker: olika typer av ”inlåsningar” verkar motverka sina syften.

 

En av de som tänkt mest på saken är Stanfordjuristen Lawrence Lessig, författare till boken The future of ideas. Lessig har myntat begreppet kreativa allmänningar (creative commons, CC) tanken att man måste slå fast vissa hinder för patentering. Inte minst måste delar av programkod för datorers operativsystem och för internets grundläggande funktioner vara fria och i lag skyddas mot enskilt ägande. De licenser som Lessigs CC-projekt utformat är bindande, skyddar upphovspersonens intressen – men säger samtidigt att en viss typ av publikt användande ingår i licensen.

 

Lessig är inte ute efter att upphäva upphovsrätten, men menar att dess ursprungliga syften måste skyddas mot affärsintressen som blockerar utvecklingen. Konst görs av konst, datorprogram görs av datorprogram – det finns skillnader mellan patent på mjukvara …och upphovsrätt för konstverk – men det finns också likheter. Som detta att en viss användning av andras arbete måste tillåtas – om inte det mänskliga samhället ska sluta utvecklas.

 

I en värld där man försöker patentera delar av det mänskliga genomet och där formen på Musse Piggs öron skyddas av arméer av Disney-jurister är det inte svårt att förstå vad han menar. Och vem äger ettan och nollan?

 

Det var ganska precis vid sekelskiftet som media och allmänhet fick upp ögonen för Echelon, NATO:s världsomspännande avlyssningssystem för elektronisk trafik. Många fann det oroväckande att det nya seklet inleddes i avlyssningens och kontrollsamhällets tecken.

Men bara ett år senare tystnade mycket av kritiken. Den 11 september ställde oron för integritetskränkande övervakning i ett nytt ljus. Särskilt som det antyddes att Echelon uppfattat tecken på en terroristattack mot USA under planering.

 

Men det kan inte hjälpas – efter ”9/11” befinner vi oss på ett sluttande plan, där vi ständigt går med på mer och mer övervakning. Argumenten är alltid goda: naturligtvis månar vi om taxichaufförernas säkerhet, och personligen har jag inget emot ett litet kameraöga inne i kupén. I tidningarna har vi också kunnat läsa hur svåra brott och mord klarats upp ”tack vare att polisen avlyssnade de misstänktas mobiltelefoner”. Försvunna människor hittas, levande eller döda, därför att man kunnat triangulera fram var deras mobiler befann sig. Är inte allt detta bra, och väl innanför rättsamhällets ramar?

 

Utan att genast svara ja eller nej vill jag upprepa: vi befinner oss på ett sluttande plan. Varje ny förändring av regelverket måste föregås av ordentlig, offentlig diskussion. Det är vanhedrande för svensk politisk tradition när avgörande beslut smygs igenom utan debatt eller ens en ordentlig utredning av dess konsekvenser. Vilket hände förra året, när EU:s nya trafikdatadirektiv sjösattes efter förslag av Sverige och Storbritannien. I den svenska debatten framställdes det som att det handlade om övervakning av kända brottslingars telefoner. I verkligheten slog direktivet fast att alla telekom- och internetoperatörer skulle spara trafikdata i ett år – alltså uppgifter om vem som besökt vilken hemsida när och vem som skickat e-post till vem.

 

Är det nödvändigt för att bekämpa ”terrorismen”? Är det nödvändigt med hårdare lagar för att skydda konstnärer och programvaruföretag från utblottning? Vill du att din sjukjournal skall vara offentlig handling – inte det? Men utrikesministerns deklaration då?

 

Detta är upplysningens frågor, ställda på nytt, elektrifierade och digitaliserade. Vi förväntas svara med samma skärpa, lidelse och intelligens som sjuttonhundratalets radikala filosofer.