Under de senaste åren har Uppsalaförorten Gottsunda framställts som hemvist för "kriminella gäng". På nära håll ser man de problem som finns: bland dem en lättköpt mediamyt om "förorten".

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 4 juni 2004, under rubriken "Gottsunda bättre än sitt rykte"

 

UNDER NÅGON VECKA kan man skymta skotthålen i gatuskyltarna när man kör förbi: sedan är de utbytta. Socialkontorets glasrutor är redan lagade. Alla spår är borta.
Eller kanske inte alla. Oron finns kvar. Och tidningsklippen.
Under våren är det någon som åker runt i Uppsala nattetid och avlossar skott med 9 millimeters handeldvapen. Måltavlorna är, förutom gatuskylten vid avfarten till Gottsunda, två socialkontor, arbetsförmedlingen, bilar; och vid ett par tillfällen skjuts det rakt in i lägenheter. Polisen räknar till nio   olika "episoder". Man kopplar också samman skottlossningarna med några grova rån mot systembolag och en handelsträdgård. En bit in juni har polisen gjort en rad gripanden och allt har lugnat ned sig. Ingen har ännu kommit i vägen för någon kula, vilket får betraktas som ren tur.
Och tonfallen i olika medier har under tiden blivit allt gällare. "Ett gängkrig har brutit ut i Uppsala", skriver Expressen i april och tillägger: "nu fruktar både polisen och invånarna i staden nya krig på gatorna". Påfallande ofta återkommer samma stadsdel i rapporteringen: Gottsunda. Det blir som en visa: Uppsala nya Tidning skriver i slutet av maj om "De för polisen kända kriminella gängen i Gottsunda" som ett etablerat faktum.
Gängkrig, således, efter en modell vi känner igen från USA. East LA. "Drive-bys." Segregeringens pris, med ett samhälle som bryts sönder i klaner - så kan man beskriva ett skräckscenario som man allt oftare möter i svensk debatt.
Det finns bara ett problem: att varken polisen eller invånarna i Gottsunda känner igen sig i denna bild. Talar man med polisen direkt vill de inte använda ordet "gäng": vårens brottsvåg har skapats av tillfälliga konstellationer av unga kriminella, av olika etnisk bakgrund, som kommer från helt olika stadsdelar. Flera av dem är nu redan gripna och dömda. Ändå har den bitit sig fast: frasen om de "kriminella gängen i Gottsunda".
 

I BÖRJAN AV JUNI kallar polisen, hyresgästföreningen och moderaterna till ett informationsmöte om läget. Vi samlas i bygdegården Kontakten i Gottsunda. Rummet fylls snabbt till sista plats. Länspolismästaren Göran Lindberg börjar med att vara självkritisk: han är inte nöjd med polisens närvaro i stadsdelen, där man redan vid mitten av nittiotalet drog in alla närpoliser. Överraskande nog förklarar han den åtgärden med Sveriges inträde i EU, då "ekonomin skulle saneras". Han säger att det nu ska bli fler poliser i gatubilden. Men det kanske intressantaste som sägs under kvällen handlar om statistik.
Diagrammen man visar ställer mediebilden av förorten på huvudet. Det beror som vanligt på hur man räknar, men tendensen är att brottsligheten sjunker. Färre inbrott och färre våldsbrott än i flera andra stadsdelar; narkotikabrotten sjunker också, om än från en relativt hög nivå. "Otryggheten", säger Lindberg, "stämmer inte med verkligheten".
På just den punkten får han medhåll av nästan alla Gottsundabor jag talar med. Många av dem är helt enkelt rasande över den stigmatisering som de menar att medierna utsätter dem för. Men hur har då bilden av stadsdelen som problem egentligen vuxit fram?
1970 publicerar arkitektkontoret Wikforss tillsammans med Uppsala kommun boken "Gottsunda centrum", där man förevisar planerna på en ny förort. När man bläddrar i skriften känner man den utopiska fläkt som lyfter ur sidorna: inte bara därför att man kan läsa hur man planerar en "sopsug" i alla höghusområden och därigenom "slipper bullrande sopbilar på gångvägar" - utan också därför att man här verkligen planerar för en fungerande livsmiljö. Allt finns med i beräkningarna, från Svenska kyrkan till Systembolaget. Ungdomsgård med "samlingssal, musiklyssnarrum, hobby- och studieavdelning"; mödravård, bibliotek, allt grupperat under rubriker som "statlig service" "kommersiell service".

 

GOTTSUNDA CENTRUM AV i dag är knappast iögonfallande vackert, men här finns teater, simhall, kyrka och ett mycket välbesökt bibliotek. Planen på ett centrum med annat än affärer syns fortfarande tydligt. Men det är bara ena sidan av saken.
I sin avhandling "Stadens rasifiering" (1997) beskriver kulturgeografen Irene Molina noggrant Gottsundas utveckling. Uppsala var redan vid 1900-talets början en av Sveriges mer segregerade städer, strängt uppdelad efter klassgränser. Efter andra världskriget blir bilden mer sammansatt, men mönstret dröjer kvar.
Molina, själv bosatt i Gottsunda, skriver att området tidigt fick "ghettostämpel" - som många nybyggda förorter hade man sin beskärda del av problem. Men, menar Molina: det som länge var synligt som ett klassmönster kan i dag bara beskrivas med ordet "ras". Sverige har inte några chinatowns eller "little Italys". I Sverige sorteras man efter två kategorier: svenskar och "alla andra".
Även i Molinas bok försvarar gottsundaborna sin förort, inte minst för de natursköna omgivningarnas skull. Men nästan alla med flyktingbakgrund återkommer till att man inte valt att bosätta sig där, utan blivit hänvisade till Gottsunda av sociala myndigheter. Molinas bok innehåller några starka berättelser, som den om Ahmad som nästan blev inbjuden till ett svenskt julfirande en gång. Som hon skriver handlar segregering inte i första hand om geografi - utan om en social hierarki som begränsar människors makt över sina liv.
När jag frågar vilka hinder ungdomar i Gottsunda upplever ritar Hussien en kvadrat. Mitt i rutan finns människan. Vart man går står det en vägg. "Kallar man varann för ´jävla bög´ är det förstås en sorts kommunikation det också", säger han. "Men en kommunikation som stänger dörrar." Vad jag önskar", säger han, "är att svenskar var mer öppna." De andra runt bordet nickar.
Hussien Abowarrad är vaktmästare på Gottsundaskolan. Han är också en av de drivande vuxna i ungdomsföreningen LaSofta. Mohamed Aowad, föreningens kassör, berättar att man samma lördag firat "Gottsundadagen": "Det var fantastiskt, med mat, dans, uppträdanden ... men tidningarna bryr sig nästan bara om problemen."
Eva Soto Roback från socialkontoret håller med: den mörka mediebilden gör något med ungdomarna, säger hon, den skapar en negativ identitet.
Vi sitter i Musicalen, Studiefrämjandets lokal för musikkurser. LaSofta har inte många platser att träffas på - ändå är föreningen uppskattad av alla. Det började för några år sedan som en ungdomsklubb i ett skyddsrum och har i dag en hel rad av aktiviteter: språkkurser, läxläsning, webbdesign, nattvandringar för vuxna och ungdomar tillsammans. Nyligen har man fått projektpengar från statliga Ungdomsstyrelsen. "Men", säger Hussien, "vad som hindrar oss är platsen." Eller bristen på en sådan: Musicalen har andra uppgifter och för en osäker tillvaro baserad på projektbidrag.
- Vad jag skulle vilja, säger han, är att vi fick bygga ett "Världshus" på parkeringsdäcket här ute.
Ett eget hus, alltså, som inte minst skulle syfta till att dra med barnens föräldrar i verksamheten. Här finns en stark arbetslust och knappast någon brist på idéer. Men här som på så många håll har nedskärningar och ständiga omorganiseringar kvävt spirande verksamheter.
Det är svårt att värja sig mot misstanken att detta rymmer ett budskap: här finns ingen långsiktighet alls.
 

REDAN NÄR JAG för tio år sedan skrev reportage på platsen slogs jag av vad som man måste beskriva som en "demokratisk beredskap": inför de drastiska nedskärningarna i finanskrisens spår uppstod aktionsgrupper litet varstans - inte minst för att skydda det då nedläggningshotade biblioteket. Det finns kvar och har mycket höga besökssiffror.
Kees Guertsen, tidigare ordförande i den nu nedlagda kommundelsnämnden, bekräftar bilden av ett ovanligt starkt föreningsliv:
- Här finns ovanligt många små kulturföreningar: Konstjord, Bibliotekets vänner, Gottsunda konstgille, Gottsundateatern, LaSofta - och de grupper som samlas kring Musicalen, Bygdegården; en stark sportverksamhet med Gottsunda AIF och Gottsunda IF. Det finns en sammanhållning. Och de flesta delar upplevelsen av att andra ser ned på en.
Nedskärningarna i början av nittiotalet slog hårt mot barn- och ungdomsverksamheten. Sådant skedde litet varstans. Men på en punkt skiljde sig Gottsunda från det omgivande samhället. Den stora "babyboomen" i Sverige kom i skiftet åttio-nittiotal. I invandrartäta förorter inföll den fem-sex år tidigare. Det betyder att det just i samband med de drastiska machetehuggen i välfärden kom ut en större grupp av ungdomar i skola och barnomsorg, samtidigt som leden av dagispersonal, speciallärare, närpoliser och socialarbetare glesnade.
De "barnen" är i dag mellan sjutton och tjugo.
Joakim Jansson är i dag polisinspektör, men arbetade vid nittiotalets slut hos närpolisen i Gottsunda. Han minns flera av de yngre män som i dag sitter häktade för grova brott och menar att det kunde gått annorlunda än det gjorde.
- Jag är bekymrad över nedskärningar i det förebyggande arbetet, som jag tycker mig se i Gottsunda just nu. Problemet är att de olika myndigheterna, polisen, socialen och skolan så ofta har gått i otakt. Det är ju en gammal sanning som man egentligen inte ska behöva upprepa: skär man ner det förebyggande arbetet får man betala betydligt mer längre fram. Det är alltid några barn till som man kan "rädda".
Dagen efter det att jag talat med Hussien Abowarrad ser jag honom på UNT:s förstasida, nu i sin roll som skolvaktmästare. Den natten har tolv fönster krossats i Gottsundaskolan. I artikeln påpekar Hussien åter behovet av meningsfull sysselsättning, hur ungdomar förr om åren kunnat få feriejobb hos Uppsalahem för att snygga upp i sina egna områden - en dubbel vinst. De jobben har nu försvunnit. (Uppsalahem gjorde dock en årsvinst på 46 miljoner.)
Allt som står i artikeln är riktigt. Men vad man sällan får läsa någonstans är att Gottsundaskolan saknar problem med klotter. Liksom att många föräldrar aktivt väljer att placera sina barn där. Man har en tredjedel elever med "utländsk bakgrund", men antalet elever som går ut med godkända betyg i svenska ligger över kommungenomsnittet. Visst får man särskild tilldelning av resurser, det hymlar ingen med. Men som biträdande rektorn Louise von Schéele-Lindquist säger: "en del av våra elever kommer direkt från åratal på flykt och har under hela den tiden knappt hållit i en penna".


FÖRORTEN LIGGER NEDSJUNKEN
i tät syrengrönska. Detta är en underlig sommar, det är alla överens om: vädret växlar ständigt mellan regn och rusk och solsken. Man får ingen ordning på det. Inte heller bilden av Gottsunda går ihop.
Folk flyttar dit. Bostadsbrist motverkar segregering, brukar man säga i den amerikanska debatten. Andelen invånare med "svensk bakgrund" har på senare år stigit med några försiktiga procent.
Men den strukturella rasismen syns fortfarande tydligt. Så kan man av SCB:s statistik dra slutsatsen att skillnaden mellan den genomsnittliga Uppsalabons inkomster och inkomsten hos Gottsundabon just nu accelererar - under de senaste fem åren med fyra procent. Här finns en klyfta som fortsätter att vidgas.
Mycket är på väg åt fel håll. Men mycket är på väg åt rätt håll. En sådan sammansatt bild är mer än medierna för det mesta orkar förmedla - och därmed får man sällan syn på vad som egentligen står på spel. Jag kommer att tänka på ett uttryck som en gång myntades av Lars Andersson: att vara "invaggad i otrygghet".
Men de mest slående sammanhangen hittar man dock i de diagram som beskriver ålderspyramiden. Den avmattning som i Sverige i stort följer efter den stora babyboomen verkar inte alls infinna sig i Gottsunda - som har en påfallande ung befolkning och två tydliga "pucklar" av barn som i dag är i åldern runt sex år respektive tre till fyra. Om sju-åtta år är de första i tonåren. Då kommer Gottsunda att ha dubbelt så många tonåringar som under nedskärningsåren vid nittiotalets början.
En sådan siffra rymmer en utmaning. Hur man bemöter denna utmaning avgör vilket sorts samhälle Sverige blir. Jag bläddrar åter i den trosvissa skriften från 1970, vars förord slutar med orden:
"Målet har varit att skapa en stadsdel med ett kommunalt, statligt, landstingsmässigt, kyrkligt och kommunalt serviceutbud som skall vara tillgängligt för alla människor i alla åldrar och i alla inkomstklasser."