Om Vincent van Gogh har det berättats att han åt färg. Om Göteborgskoloristen Åke Göransson kan man säga det motsatta: färgen åt honom.

En av de märkligare sidorna av Göranssons (1902-1942) konstnärskap är att det ständigt är nyupptäckt. Mellan varven påminner man sig hans stora begåvning. Så var det 1978, då Riksutställningar visade hans konst, liksom 1992, då han togs fram i ljuset av Millesgården. I fjol var det hundra år sedan han föddes och sextio sedan han dog. Göteborgs konstmuseum har sammanställt en fin utställning, som i dagarna har öppnats på Waldemarsudde. Nu utkommer också två böcker om hans verk, dels konstnären Olle Baumans lilla essä "En blomforms möte med sin blå bakgrund", dels Björn Axlunds stora monografi "Färgformen" - den andra större boken om Göransson efter Arne Stubelius "Åke Göransson" (1952). Det var Stubelius som höll minnet av Göransson vid liv och drog ut hans konst i offentligheten.

Axlunds bok följer Stubelius i spåren och fortsätter där denne slutade - också på så sätt att han lyckats spåra upp flera "nya" Göranssonverk, som ingår i den förteckning boken rymmer. Det är hela tiden mycket kunnigt, exakt i detaljen: Axlund frammanar hela dramat, konstnärskapets framväxt och människan Åke Göranssons försvinnande.

Göranssons öde är och förblir mycket svårt att skilja från hans konst, som i sig eftersträvar en sorts glömska: därav de ständiga nyupptäckterna. Det finns gott om anekdoter kring Göransson och hans väg in i tystnaden. Till en början liknar han andra av det tidiga nittonhundratalets arbetarklassintellektuella, frenetiskt besatt av tecknandet från tidig ålder, strävanden att skaffa sig en bildning som ständigt konkurreras ut av hårt arbete, i hans fall som frisörlärling.

Under tjugotalet kommer han in på Valands konstskola där han vistas några år, tar intryck av Tor Bjurström som i sin tur förmedlade impulser från Matisse.

Göransson är en tid en av de klart lysande i kretsen av unga konstnärer. Redan då levde han nästan uteslutande på kaffe och cigarretter.

Sedan följer tendenserna till allvarlig mentalsjukdom. Från 1932 går han knappast ut, tar skydd i moderns etta i Landala - och målar här några av sina märkligaste verk. 1937 tas han in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus, där han lever de sista fem åren innan tuberkolosen tar honom. Då har Stubelius redan inlett sin räddningsaktion. Göransson kan under en permission från sjukhuset våren 1942 besöka den enda separatutställning han fick uppleva. Det är också här som han fäller ett av sina ofta citerade yttranden: "Den där Göransson var rätt bra. Vart tog han vägen?" Ett halvår senare är han död.

Den dag jag besöker Waldemars-udde råkar det råda ett mjukt vinterljus. I den genomtänkta hängningen, där man följer såväl kronologi som färgskala, är det just det vita ljuset, Göranssons egenart, som strålar fram. Det handlar inte om stämningsmåleri; det handlar om en drift att ta sig igenom, måla sig förbi alla former och färger till något som i brist på annat får kallas konstens idé. Jag går och jämför med litterära släktskaper: Ekelöf, Ahlin. Är detta "andligt" är det andlighet med blodsmak och tyst raseri.

Genom hela Göranssons verk syns en tydlig drift att måla fram den "rena" färgen, hur just färgeffekterna strävar efter att frigöra sig ur formernas tyranni. Han målar om, målar över, målar om igen. Att han så ofta använde samma duk hade naturligtvis ekonomiska skäl, men blev snart en metod.

Resultatet var en märklig ljusmörk lyster, som i kända verk som "Kristusmålaren söker färg" eller i bildsviten av samma Göteborgsgata i snö som han målar i sin mors kök, på väg in i sjukdomen.

"Ett nästan ingenting." Så försöker Olle Bauman ringa in Göranssons egenart. I sin lilla bok på knappt sjuttio sidor påminner han om det inflytande Göransson haft, och vittnar om hur viktig han var för unga konstnärer redan vid femtiotalets början. Baumans betraktelse mynnar ut i en litet väl lättköpt misströstan om att någon längre skulle vara berörd av den sorts avancerade måleri som Göransson odlade - men innan dess har han också tecknat konturerna av Göranssons mycket speciella konst- (och verklighets-)syn.

Göransson kom alltmer att dela upp världen i färg och form. "Formen" var något förtryckande, lät sig identifieras med omständigheterna, med alltmer kvävande villkor. "Färgerna" blev ordet för hans egen personlighet, för jaget. "Ett nästan ingenting" är också en bra beskrivning av vad Göransson strävade mot: själva "Färgformen", där färgen betvingade formerna, verkligheten.

1923 hade Göransson träffat Inga Andersson i Ed. Fyra år senare väntar de sitt första och enda barn. Göransson mönstrar på en Amerikabåt som frisör, i ett försök att tjäna pengar. När han går i land i New York rasar han ihop: intrycken blir honom övermäktiga. Sjukdomen har tagit sin början. När Inga, fullt begripligt, säger att hon hellre är gift med en frisörmästare här och nu än med erkänd konstnär om tjugo år rasar hans värld samman. Han klarar inte samtidigt av det sociala ansvaret för en familj och färgformens krav. Långsamt brister han.

Under 1930-32 målar han sviten av Göteborgsgator. Steg för steg försvinner husens fönster, den lilla lekplatsen redigeras bort. Allt blir till rämnande, glidande och samtidigt perfekt balanserade färgblock, översköljda och inifrån genomstrålade av det ljus som bara Göransson kunde frammana.

Det är alldeles tyst. Färgformen har segrat.

Björn Axlund: Färgformen

Olle Bauman: En blomforms möte med sin blå bakgrund

Båda Raster förlag, 2003

Läs mer om Åke Göransson här.