Tidigare publicerad i Ord & Bild nr 3-4 1997

 

 

There is no such thing as  ”society”.

Margaret Thatcher

 

 

1

 

På det enda bevarade fotografiet lyser hans ögon med en oväntad svärta. Det är just blicken som den anfrätta daguerrotypin lyckats rädda åt eftervärlden: avbildningen är dessa ögon, inte mycket mer. Gammelmansansiktet sjunker undan.

Den oro och svarta koncentration som lyser ur bilden återfinns inte på de andra porträtten, som utan undantag är teckningar och målningar. Här möter man hela tiden något annat, en sorts trind förnöjsamhet, en ljus och glad man, belåten med tingens ordning. Konstnärerna har försökt fånga den bild av Geijer som skapades i umgängeslivet, av en sällskapsmänniska som spred inspiration och trivsel omkring sig. Också denna bild är riktig på så sätt att den visar omvärldens uppfattning om honom, vad man ville se.

Men ansiktet på glasplåten från 1844 ser bortom åskådaren. Bilden är inte ljus. Blicken svart och forskande. Den fångar den sida som omvärlden kanske inte ville kännas vid, den kompromisslösa, som med åren blev alltmer framträdande. Att den ändå är porträttlik ser man om man lägger den bredvid en ungdomsbild, tecknad i England under resan på 1810-talet, tänkt att sända hem till fästmön Anna-Lisa Liljebjörn. Den anonyme tecknaren har kanske gjort sitt arbete slarvigt, medaljongen säkert utförd för en billig penning, det är något osymmetriskt över det hela. Men ändå: nästan samma blick, riktad åt samma håll. Ut ur bilden.

Han hade olika färg på ögonen. Det ena var blått, det andra brunt. Sådana detaljer har en tendens att försvinna i takt med att man stelnar till monument.

Johan Börjessons staty i Universitetsparken i Uppsala är just ett sådant. En trind man på en stenpelare, med en mesigt undergiven musa (”Geijers tanke”) invid sina fötter. Klädd i bonjour, med händerna på ryggen, blicken vaksam över staden ser han ut som på Wennerbergs suddiga pennteckning. Anletsdragen svåra att urskilja från marknivå. Han är bokstavligen ställd på piedestal.

En stengäst. Finns det då något ansikte bakom masken?  Någon anledning alls att söka blåsa liv i honom, hundrafemtio år efter hans död?

Det är det där med skridskorna.

När Geijer somnar in, den 23 april 1847, har han och hustrun Anna-Lisa lämnat Uppsala (Geijer sade sig vara rädd för att bli en död auktoritet vid universitetet) och bosatt sig i en lägenhet i Stockholms Operahus. Han är också centrum för en häftig debatt, angreppen haglar, inte minst från historieprofessorn Fryxell, som gett ut en volym om ”Aristokratfördömandet” i svensk historieskrivning. Måltavlan är Geijer, som vid den sista riksdag han bevistade (som universitetets representant, medlem av prästerståndet) utgjort en för omgivningen oberäknelig men dock högst liberal kraft och bland annat verkat för en författningsreform i riktning mot allmän rösträtt. Gubben är en pina.

Han är sextiofyra år, förmår inte längre driva någon polemik, är därtill förbjuden av läkarna. Han känner bokstavligen slutet nalkas, är så väl beredd som mänskligt möjligt, säger sig vilja ”gå i en högre skola”.

Angreppen blir alltmer infama. I mars går han och dottern Agnes på Operan och bevistar några akter ur Don Giovanni. En månad senare är det slut.

Och efter hans död: dessa skridskor. Nyinköpta, aldrig använda, ligger de där. Under den dödes säng. Ingen vet när han skaffade dem.

Till vilken flykt skulle de användas?

Över vilka isar?

 

Den psykologiska förklaringen är naturligtvis lika skenbart enkel som vanligt. Geijer var i ungdomen en duktig idrottsman, utmärkte sig bland annat i simning och skridskoåkning, och var dessutom en duktig dansare. Naturligtvis: han längtade efter ungdomens rörlighet och frihetskänsla, kände sig alltmer snärjd av kroppsliga tillkortakommanden och ett unket polemiskt klimat.

Dock är det här som han blir tydlig. Möjligheten till fri rörelse stod alltid öppen, om inte annat så tankens. Det är på den punkten Geijer berör, ett vaket intellekt som utan inskränkningar tar sig an den egna tidens alla yttringar, politiska, kulturella, filsofiska.

I ett begynnande tjuguförsta århundrade som blir alltmer artonhundratalslikt är de frågor han ställde som relevanta. Det är en isande tanke.

Vilka är då de frågor han ställer?

 

Den 23 april 1947 var det hundra år sedan Geijer dog. Dagen till ära hölls en minneshögtid i Uppsala universitetsaula: bland de närvarande fanns ärkebiskopen, universitetets rektor och till och med statsministern. Professor Anton Blanck höll talet. Han uppehöll sig särskilt vid det faktum att Geijer inte bara var lyriker och historiker - utan fastmer socialpolitiker och liberal förgrundsgestalt.   Men det var alltså femtiofyra år sedan. Samma år utkom ca femtio volymer med Geijeranalyser och kommentarer.

Vid hundrafemtioårsminnet av hans död, 1997, förmärktes inga större skakningar i samhällskroppen. Ett litet seminarium för professorerna vid Uppsala universitet lär ha avhållits.   Två år senare kom Anders Ehnmarks utmärkta monografi över den politiske Geijer, Minnets Hemlighet. Men till 1947 års apoteos-stämning var det långt.

Inte så konstigt, kan man kanske tycka. Geijer - och för den delen Tegnér - förknippas idag mest med den anspända nationalism som följde på förlusten av Finland 1809, ”det götiska”: han diktning betraktas som stendöd och inte ens åttio- och nittiotalets uppsving för den romantiska litteraturen lyckades bringa något liv i hans diktning.

Jag har hans samlade verk i hyllan, Sigurd Ribbings vackra, om än inte exakta utgåva från 1875–77, inköpta för en spottstyver. I skrifterna hittar jag inte alls den vadmalspoet och vikingaidylliker jag mötte i skolan - utan ett kusligt vaket intellekt och en skarp blick på samtiden: en samtid som sträcker sig fram till vårt nu.  Det är snarast därför som Geijer sjunkit ur det allmänna medvetandet. Han är med om att skapa idén om det Sverige som blev - och blir därför osynlig inuti sin egen bild.

Den värld som formade honom kan själv se ut som en ficka i tiden. Geijer kom ur en lång rad av bruksherrar vid Uddeholm. Hans biograf, John Landquist, beskriver hans uppväxt på Ransäter som präglad av ”anspråkslöst välstånd”. Geijer skildrar i Minnen (1834) en miljö genomsyrad av Schillerläsning och Haydnspelande - och utan adel, utan övermakt. Ett Värmland präglat av en underlig blandning av landsbygd och modern industriverksamhet, en om man så vill realiserad borgerlig utopi. Att man utgjorde samhällets toppskikt är självklart;  men det rör sig om en ny klass av borgare.

Man brukar säga att den unge Geijer som nybakad akademiker orienterar sig mot en konservativ världsbild: banan var också snitslad åt det hållet. Men när man talar om Geijers ”konservatism” är det en konservatism med förbehåll. Han är, till att börja med, estetiskt radikal. Och liksom många andra opponerar han sig - i tysthet - mot den sengustavianska diktaturen och dess mer enfaldiga uttryck. Han umgås i Uppsala med den radikale docenten i ”politik”, Gustav Abraham Silfverstolpe, som småningom ska avvisas från universitetet för det otaktiska påhittet att vilja framföra ett musikstycke med några takter av marseljäsen inbakade.

Vidare tillhör han de få som vågar besöka Benjamin Höijers föreläsningar i filosofi. Och det är viktigt.

Höijer (1767–1812) tonar alltmer fram som den ”store glömde” i svensk idéhistoria[1]. Med full inblick i den samtida tyska filosofin, personligen bekant med såväl Schelling som Fichte, sitter han som oavlönad docent i ett Uppsala han själv beskriver som ”en rövarkula”. Tillsammans med Silfverstolpe och Hans Hierta bildar han den så kallade ”juntan”, en filosofiskt och politiskt radikal cell inom universitetet. Men efter ödesåret 1800 är gruppen splittrad. Höijer själv drivs i en tvåårig tysk exil. När han efter utlandsvistelsen återupptar sina föreläsningar törs studenterna inte besöka dem, av rädsla för att bli prickade och få en plump i karriärprotokollet.

En grupp om fem-sex personer vågar sig dock dit. Bland dem Geijer och Atterbom (även om det är tveksamt hurvida den senare begrep något). Geijer skriver i ett brev hem till föräldrarna:

 

Det blir allt sämre med Uppsala. Adjunkten Höijer har ej kunnat läsa av brist på åhörare. Han läser likvisst så intressant. Ett bevis att man blott springer och lyss och läser över för dem som kunna ge ej blott kunskaper utan även - vad bättre är - ett betyg som verkar i en examen - och efter examen ? - en syssla, full mage och goda dagar och så döden och den eviga vilan.[2]

 

Det är här de blivande göticisterna och fosforisterna bestås med kunskaper om Kant, Schelling, Fichte - och småningom, av avgörande betydelse för Geijer - om den unge Hegel och dennes Phänomenologie des Geistes. Farlig materia. Tanken på en riktning i historien etableras - att den går åt ett särskilt håll, har en mening. En tanketråd börjar tvinnas.

Geijer har själv i Minnen skildrat den sinnesstämning som präglade honom under de första studieåren:

 

Ingen har varit så utan självförtroende. Det enda, varav jag hade medvetande, var en oändlig förmåga att emottaga, en receptivitet utan gräns men så utan självbestånd och liksom utan personlighet, att det ofta var mig som om en skugga skulle kunnat undantränga mig och taga min plats. En tysk har skrivit en roman om en, som sökte sin förlorade skugga, jag skulle kunna skriva en verklig historia om en som sökte sitt själv.[3]

 

Det är denna ”receptivitet utan gräns” som är och förblir hans styrka, även om den till en början tycks honom som en plågsam svaghet. ”Menniskan är öga, icke sol.”

Förmodligen är det just samröret med juntan och Höijer som drabbar Geijer när han 1803 söker en tjänst som informator hos friherre von Ramel. Han nekas: från universitetet har han ett rykte om sig att vara mer präglad av ”ungdomens flyktighet än stadga”. Geijer blir förtvivlad och arg. Det är ur detta revanschbehov som han samma sommar hämtar mod och energi att skriva det ”Äreminne över Sten Sture” som vinner första pris i Svenska Akademiens tävling.[4]

Geijers första fas är radikal, riktad mot det gustavianska enväldet. Efter den stillsamma statskuppen 1809 (då en rasande Gustaf IV bärs upp på slottet över axeln på en stark soldat och blir så arg att han kräks) är det just ”1809 års män” som bildar det snart alltmer förstelnade etablissemanget. Ändå är det här som så mycket av det moderna Sverige börjar ta form.

Om Geijers Englandsresa 1810 ska här inte ordas mycket: att han mottar intryck som präglar honom för livet är självklart. Han imponeras av den engelska politiska debatten, han börjar ett livslångt läsande av de båda tidskrifterna Edinburgh Review och Quarterly Review, som förser honom med många impulser. Han ser Shakespeare på scenen.

Låt oss bara stanna vid en enda iakttagelse han gör. Den om havet.

Inlandsbon Geijer har aldrig tidigare mött det: som John Landquist konstaterar är det här fröet sås till den episka dikten ”Vikingen”, publicerad i första numret av Götiska förbundets tidskrift Iduna (1811).

 

Med häftigt sinne på fjället jag språng

och såg i det vida hav.

Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång,

där de gå i det skummande hav.

De komma från fjärran, fjärran land;

dem hålla ej bojor, de känna ej band

uti havet.

 

Uuuh. Nationalromantik? Sturm und Drang? Ja. Frågan är bara: vilket hav?

I sin Geijer - en levnadsteckning (1954) gör John Landquist en intressant iakttagelse. Han påpekar hur likartade ordalagen är i två av de brev Geijer sänder hem från England. Det ena skildrar Londons Börs:

 

Stiger man upp i övre våningen (...) där även Lloyds kaffehus är och ställer sig på en av balkongerna, så har man med en gång hela tavlan under sig och mängden av talande samt resonansen mot byggnaden gör, att det förvirrande ljudet av alla dessa språk och röster slår ens öra nästan som ljudet av ett vattenfall. Här har jag stått hela timmar (...) jag har stått där funderande över den sysselsatta skaran som rört sig för min blick och lärt mig att ej mera undra på deras iver, den uppmärksamhet som spänner deras muskler (...) då jag betänkt att ett ord, ett handslag, några rader skickar seglare, återkallar seglare över alla hav, sätter tusen armar i rörelse för att skaffa en vara, som tusende armar behövts att förfärdiga, och kanske i ödemarkens djup lastar karavanen med skatter, vilka efter gången genom okända länder och en oberäknelig mängd av ägare slutligen ändå nå den världsbehärskande européns hand[5].

 

Jämför med skildringen från Sidmouth på Englands sydkust:

 

Scenen framför mig är för stor för ögat och förståndet. Den påminner mig om de band, som över hela jorden förena människorna från pol till pol och från strand till strand utsträcka släktets gemenskap. Om min själ ej hade ett hem och ett värn, kanske skulle jag med hela ungdomens äventyrliga mod kunna utropa: jag är ingen främling, - Hela jorden är mitt hem, och mitt hopp är så gränslöst som min horizont - vart styra de seglare som jag ser så fjärran? Till Nya världen eller till Indien eller till närmaste kuster?

 

I båda fallen - en oöverskådlighet som fyller honom med inspiration. Och såväl Börsen som havet handlar om sammanhang. Om hur människorna förs närmare varandra av arbetet. Havet binder samman släktets ”gemenskap”. Under ”den världsbehärskande européns hand”.

En oöverskådlighet. Av människor, de förs hit och dit. Finns det en sammanbindande riktning, en mening med det hela? Geijer ser ett ”gränslöst hopp”. Det svär illa mot Vikingens ord: ”dem hålla ej bojor, de känna ej band/ uti havet.”

Havet är människorna. De sociala banden dem emellan vad som slutligen fascinerar honom. De finns där; i oöverskådligheten.

Att Odalbonden, även den publicerad i Iduna 1811, skrivits som en pendang till Vikingen är uppenbart. Och även här finns en undertext som pekar framåt.

Vad Geijer gör är att besjunga bonden - eller snarare den fria bondeklassen - på ett sätt som kan påminna om Werner Aspenströms vänliga ord om Gossen Gråsten etthundrafyrtio år senare. Vad är då dikten, annat än en samling av bon mots av typen ”hälsan tiger still”, ”Vad stort sker, det sker tyst”?

Man kan naturligtvis läsa dikten som ett uttryck för Blut und Boden - här finns både det ena och det andra. Men det intressanta är att det rör sig om en programmatisk lärodikt. Delvis är den präglad av ett fysiokratiskt tänkande, bonden är den som föder hela landet. Men vad Geijer vill göra är att i diktens form lägga fram en iakttagelse om svensk historia - nämligen den om feodalismens svaga ställning i norden. Bonden är sin egen, han står på egen grund, kommer när konungen kallar - men representerar en egen kraft, en egen politisk maktfaktor vid sidan av krona och adel.

 

Må hvem som vill gå kring verldens rund:

Vare herre och dreng den det kan!

Men jag står helst på min egen grund,

Och är helst min egen man.

 

 Sparken mot Hegel är både uppenbar och välriktad. Ingen herre-dräng-dialektik här inte, tack. Banden mellan människor är av ett annat slag. Det är dem han föresätter sig att utforska.

Han deltar med övriga göticister i hyllningarna av kronprins Karl Johan när denne 1814 kapar åt sig Norge från danskarna och Sveriges sönderfallande stormaktsidentitet i ett slag verkar vara restaurerad. Men andra krafter är i gång i landet (kanske tydligast representerade av det väldiga bygge som drar igång just ödesåret 1809: nämligen det av Göta kanal, landets första moderna infrastruktur). Geijer känner av dem, är i sitt sociala ursprung själv en produkt av dem. I en skrift som Europeiska colonial-väldets grundläggning (1819) anar man hans slitande i en kostym som är för trång: bland alla hyllningar till det europeiska snillets kraftfulla utbredande över världen finns det gott om reservationer, invändningar, påpekanden om orättvisor.  Vad han i sin nationalism, rojalism och sitt forskande i historien i hög grad gör är att avtäcka den process som i tysthet håller på att omgestalta landet Sverige. Och världen. Med dagens intellektuella jargong: moderniteten själv.

 

Hur Geijers liv artade sig åren före det berömda ”avfallet” 1838 kan man sluta sig till av t ex den minnesskildring som poeten Carl Wilhelm Böttiger lämnat. Han skriver om sin första tid i Uppsala:

 

Hans gröna handskar föllo mig i ögonen, men ännu mer, att han, bäst det var, tog av sig den högra, för att snyta sig med fingrarna. När vi gått honom förbi, frågade sakta min kamrat: ”Vet du vem den där var?” På mitt nekande svar tillade han: ”Det var professor Geijer.”

Några dagar efteråt hörde jag denne föreläsa. Jag kan icke säga, att jag fann mig rätt tillfredsställd. Av hans stora rykte hade jag väntat något vida mer. Föredraget var stackigt och vårdslöst; många ord sväljde han ner och de viktigaste hostade han bort. (...) Till min förvåning var nu hans auditorium ganska glest (...) Men nu var en mellantid, då han alls icke var populär. Studenterna ansågo honom stolt och frånstötande, man klagade över att han i tentamina var snäsig och tvär. En och annan hade han kört på dörren, efter blott ett par frågor.[6]

 

En mellantid: Böttigers minnesbild är också präglad av ett visst äckel. Ändå hade något viktig skett i Geijers liv. Han hade grundlagt sin (erotiskt färgade) vänskap med Amalia von Hellvig, tysk intellektuell, vän till Johann Wolfgang Goethe, Friedrich von Schiller och Bettina von Arnim - en person som förde honom in i en än djupare kontakt med samtidens tyska filosofi och samhällsdebatt. Hennes inflytande var på många sätt avgörande. Som hon skrev i ett ofta citerat brev:

 

Att Din dämon är obändigare, mera skrämmande och våldsam än min  egen är självklart och så gör han Dig mycken vånda, tills Du är ett med honom.[7]

 

Ord präglade av en svärmisk romantik. Men Geijer brottas verkligen med sig själv, tills han lyckats få sin blick på samtiden att klarna.

Liberalismen framstår vid denna tid ännu, också i hans egna ögon, som ett annat slags tidens Dämon. En ideologi och ett samhällskick som bejakade samhällsupplösningen, uppvisade ett naket profitbegär och en individualism som tycktes vara själva tecknet på upplösningen av den organiska och harmoniska statsidé som många med Geijer såg som själva förutsättningen för ett redligt samhälle.

Han träder i kamp med liberalismens demon. Den visar sig då som nu ha två huvuden: han skär av det ena och ikläder sig det andra. Att det verkligen var en svår kamp och ingen billig opportunism visas bland annat av hur han senare förklarade sitt sinnestillstånd för vännen Sophie Waern:

Ja, ser du Sophie, förr gick jag med en bulnad i själen, som värkte och sprängde och gjorde mig både stum och döf. Men nu har den kreverat med allt sitt etter - och jag mår syperbt.[8] 

 

Som Carl Arvid Hessler visar i sin utredning[9] av Geijers politiska utveckling står han redan från början mycket frågande till Adam Smiths idéer om ”egennyttan” som egentlig drivkraft i samhällets utveckling. Han tror inte alls på den ”osynliga hand” som leder egoismen i allmännyttiga banor.[10] Det är snarare detta som driver honom bort från liberalismen, som han uppenbarligen i grunden varit befryndad med av födsel och ohejdad vana. Varken Hegel eller Adam Smith-liberalism är i grunden intresserade av människors samverkan, av det sociala bandet, individerna är avskilda tulpanknoppar i en välplanerad rabatt, ompysslad av osynliga händer och världsandar och andra sorters gastar.

Han reagerar på denna frånvaro av kollektiva institutioner, vilket får honom att i det längsta hålla fast vid ståndssamhället (eller som han skriver: korporationerna) - som ett uttryck för människors samverkan. Det är den nya tidens industri och dess resultat - nyfattigdomen - som driver Geijer i armarna på liberalismen.

Hessler noterar hur han 1832 märker sig ett stycke ur den Quarterly Review som följer honom livet ut:

 

It is of infinitely greater importance how the wealth of a community is distributed, than what is the absolute amount; that an increase of increase of national wealth may be made at the expense of much national and individual happiness.[11]

 

Geijers egen slutsats är att den nya nationalekonomin endast är ”en vetenskap om rikedom utan avseende på nationell lycka, dygd och nytta”.[12]

I Minnen skriver Geijer om hur han vid en resa mellan Potsdam och Berlin 1825 kommer i samspråk med en resenär som entusiastiskt talar om marknadskrafternas frisläppande och de ”nya näringssystemen”. Geijers kommentar:

 

Dock har jag även hört röster av vikt som påstå, att det på samma gång gjort mer varor och mer fattiga - att yttersta följden av en blott på den individuella konkurrensen ställd industri blir (emot vad man förmodar) rikedomens och fattigdomens hopande i särskilda fientliga massor - det är la force des choses på detta fält, sådan som den i blott laissez faire sig uppenbarar.

 

Geijer går vidare och uttrycker sin beundran för den engelska kooperationsrörelsen, varefter han uppehåller sig vid det nuvarande ståndssamhällets - korporationernas - dövhet för det nya i tiden:

 

(...) den är sjuk på att endast känna det abstrakta allmänna och enskilda och att misskänna allt, vad som borde förbinda bägge, emedan det blivit missbrukat; och sannolikt kommer sjukdomen att rasa ut i alla riktningar, innan den brytning inträffar, som tillåter läkedom.[13]

 

Brytningen har redan inträffat i hans eget huvud. Det gamla ståndssamhället förmår icke i sig bära det nya som växer fram, varken den modernitet som trasar sönder alla gamla band - men inte heller den nya frihet som tilltalar honom. Geijer följer via sina engelska tidskrifter arbetarbefolkningens villkor i de nya industridistrikten: det är deras livsomständigheter som avgör saken. Om liberalismen - den nya ekonomiska principen - skapar dessa problem bör den också kunna lösa dem.

Så är det dags. Bölden ska trancheras. 1838 kommer första numret av Geijers egen tidskrift Litteratur-bladet, med dess avfallsartikel:

 

Kanalerna, ångbåtarna, järnvägarna, all denna industrins genom världshandeln mångfaldige förkovran, hela denna fredliga, jordens alla släkter snart omfattande gemenskap, är det endast varor de medföra? Mig förefaller det, även ifråga om tankeväxling och tankealstring - liksom såge man här den nästa stora epoken till boktryckarkonstens uppfinning, och en större. Vilken värld av intelligens är ej här i rörelse![14]

 

Ensam i bräcklig farkost vågar

Seglaren sig på det vida haf;

Stjernhvalvet öfver honom lågar,

Nedanför brusar hemskt hans graf.

Framåt! - så är hans ödes bud;

Och i djupet bor som uti himlen Gud.

 

 

Tvenne ting fyller själen med ständigt större förundran och bävan; alltsom tanken alltmer dras till dem: stjärnehimlen över mig och sedelagen inom mig.

Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, 1781

 

 

2

 

Jag märker att jag under den tid jag umgåtts med Geijer och hans tid ändrat åsikt. Eller snarare fått en slumrande hållning väckt. Det hela är ganska enkelt: att det är ohyggligt viktigt vad vi tänker.

Det är lätt att drabbas av tron att formulerandet av idéer, åsikter och allmänt filosoferande pågår i ett rum vid sidan av samhället, där de stora drivhjulen rullar på som en följd av ekonomiska eller andra maktförhållanden. I kammaren utanför sitter författare, akademiker och andra glaspärlespelare och sjunger vackert i takt till dånet, som dikterar vad man kan tänka.

Men faktum kvarstår. Benjamin Höijer föreläser för sina sex eller åtta studenter. Universitetet i övrigt gör sitt bästa för att tiga ihjäl honom. Man ser rummet framför sig: den torre men järnhårt envise mannen läser ur sitt manuskript. Gustavianum luktar källare och gammalt trä. Utanför takfönstren dånar våren. Ändå är det kallt. Studenterna bär rock och hatt. En vilsen humla stöter mot väggarna. Atterbom gäspar.

Hundranittio år senare sitter jag och försöker bringa reda i allt detta. Jag menar att en del av vad som sägs och tänks i detta rum under de följande femtio åren flyter in i en ny bild av Sverige, en ny självförståelse: om man så vill i ett ethos som ännu, på gott och ont, övar sitt inflytande.

Det handlar naturligtvis om Geijers ”personlighetsfilosofi”. Han ger aldrig ut någon bok som heter just så, ”Om min personlighetsfilosofi, av Erik Gustaf Geijer”. Den ligger istället under hela hans tänkande, från den ”konservativa” perioden och framåt, det är den som kommer till ytan i ”avfallet”.

Det handlar redan från början naturligtvis om en djupt känd livskänsla, om man så vill om en ”dialogicitet”. Något som föregår all filosofi och bildning. Men han finner ett språk för att uttrycka detta, märker att det har stark bäring på den samhällsförändring han, bättre än de flesta, förstår att tolka och omfatta.

Redan i Feodalism och republikanism (publicerad i tidskriften Svea, 1818-19) brottas han öppet med Hegel. Den konservative Geijer har stigit fram, men här som i alla sina skrifter strävar han efter en försoning, i detta fall mellan de två olika samhällsprinciper som han uppfattar som evig tes och antites i historien, ”feodalismen” och ”republikanismen”. Här några utsnitt ur brottningen med gamle Georg Wilhelm Friedrich:

 

Den rätta meningen av det gamla ordspråket: alla ytterligheter röra varannan (les extrêmes se touchent) ligger djupt, ja i centrum av alla saker. - Varför röra de varannan, om ej, emedan även ytterligheterna äro bundna av den levande enhetens mått: hit skall du och icke vidare! (...)

Därföre framkalla de ovillkorligt sin egen motsats, störta den själva med blind åtrå till mötes. Det är i sådana brytningar, som sakernas egen kraft (la force des choses) kännbarast låter sig förnimma, - som den nödvändighet, vars dolda kraft eljest avlägse fruktas, stryker så lågt, att man känner sig fattas och föras av dess oemotståndliga fart.[15]

 

Geijer känner av ”nödvändigheten”. Tingen och tiden har en riktning, en inneboende vilja. Så långt är han hegelian. Men en bångstyrig sådan. Ty för honom saknas ett element i Hegels historiefilosofi, en brist som fortplantas in i marxismen. Den må vara dialektisk. Men den är inte dialogisk.

Ur slutet av inledningen till Hegels ”Förnuftet i Historien”:

 

Den nuvarande världens ande är det begrepp, som anden gör om sig själv. Det är det, som uppehåller och regerar världen, och det är resultatet av 6000 års bemödanden, det som anden genom världshistoriens arbete här bragt inför sig, det som genom arbete har måst komma fram. Så måste vi fatta världshistorien,  vilken för oss framställer andens arbete, hurusom den har kommit till kunskap om vad den är och utarbetat det i de olika, därigenom betingade sfärerna. (...) De moment, som anden tycks hava bakom sig, har den också i sitt nuvarande djup. Liksom den i historien har gått igenom sina moment, så måste den också göra det i det närvarande - i begreppet om sig själv.[16]

 

En sådan tanke måste för Geijer framstå som motbjudande, för att inte säga hädisk. Ty Geijer är och förblir from. Och kärnan i hans lutheranska kristendom är mötet mellan Gud och människa. Dialogen. Mellan två självständiga subjekt. För varje jag blir till genom mötet med ett du. (Här blir han sannerligen modern.)

Samtidigt uppehåller sig hans receptiva intelligens vid två av tidens tecken. Den uppenbara samhällsförändringen, moderniteten, som alltmer liknar en naturkraft. Liksom ett av dess resultat: framväxten av den moderna individen. 

I Mozarts (och  Lorenzo da Pontes) opera Don Giovanni är huvudpersonens brott inte i första hand att han ägnar sig åt vad man i dag kallar ”sexmissbruk”. Anledningen till att han förpassas ned i helvetets djup i förtid är inte att han är en horkarl, även om det knappast förbättrar hans sak. Det handlar om något annat.

Don Giovanni är, som dramatik, sysselsatt med en ny typ. Däri ligger den sublima laddningen hos dess huvudperson: han är en representant för den alltmer obundna individen, den ”moderna” människan, som fattar sina beslut och lever sitt liv obunden av Gud och moralen. Han är en Kierkegaardgestalt, en ”estetiker”. Hans problem (och omgivningens, som det visar sig) är att han inte förstår sin nya frihet. Han tror att han, såsom varande individ, också är ensam. Han är en solipsist. Därför blir människorna - kvinnorna - omkring honom i första hand medel för hans egna mål.

Leonard Cohens ”Story of Isaac” är den bästa text som skrivits om begreppet ”historisk nödvändighet.” Cohen utgår från ett av de svåraste bibelställen som finns, berättelsen i första Mosebok om hur Abraham av Gud sätts på prov: Gud har lovat att Isak skall bli stamfader för ett nytt folk, den senfödde sonen är i sig ett mirakel - och nu säger Gud att han skall offras. Inga förklaringar, inga mer löften, bara makten bakom orden: Jag är Gud, gör så. Situationen är välbekant. Detta är nödvändigt, Gud (historien, nationen, rasen, klassen, könet) fordrar det. (Och inga änglar ingriper längre.)

Men, menar Cohen, det är skillnad på en mytisk berättelse som vill lära oss något om makt - och på pragmatisk, ideologisk grymhet. ”You who build these altars now/ to sacrifice these children/ you must not do it anymore./ A scheme is not a vision/ and you never have been tempted/ by a demon or a God.”

Mot slutet av sången kommer så en lågmäld sammanfattning:

 

When it all comes down to dust

I will kill you if I must

I will help you if I can

 

When it all comes down to dust

I will help you if I must

I will kill you if I can

 

Notera skillnaden mellan stroferna, förflyttningen av två ord. Det handlar inte om cynism eller ordlekar - utan om minsta gemensamma skillnad mellan två grundläggande hållningar. När allt verkligen ställs på sin spets och de sociala kostymspelen är över är det en av de två hållningarna ovan som gäller. Den första kan kallas den samhälleliga. Den andra för den nihilistiska. Denna skillnad mellan två hållningar kan sedan kläs i olika filosofisk dräkt, den första kan kallas för ”det kategoriska imperativet” eller för en ”jag-du-relation” (Buber). Men det är här gränsen går. För samhälleligheten.

Några år efter avfallet kan Geijer låta som en fullfjädrad manchesterliberal. Det onda som tiden väckt - nyfattigdomen, barnarbetet, slitandet av bondesamhällets gamla band, en utveckling som gör ståndssamhällets ”organiska” form till ett fossil - är ont endast därför att man befinner sig i en brytningstid. Den fortsatta frigörelsen av ekonomin, av marknadskrafterna, kommer i sig att leda till en ökad frihet i samhället. Han har anammat den liberala demonen - med dess bägge huvuden.

Men vad man följer under läsningen av hans sena skrifter är en världsbild som är i explosiv utveckling: det går förunderligt snabbt. Som att stoppa den berömda japanska pappersblomman i vatten och se den veckla ut sig. Efter avfallet har Geijer nio år att leva, men hinner knappast bli färdig. Man skulle, om man så ville, ur hans sena skrifter kunna konstruera fram ett andra avfall. Från liberalismen till - vad? Socialismen? Marxismen?

Frågan är, som det heter, fel ställd. Geijer dör året före 1848 och det kommunistiska manifestet. Han är utan tvekan framme och rör vid samma frågor som Marx – Geijer ingår i Marx källor när denne skriver Kapitalet[17] - men han hade inte kunnat ansluta sig till marxismen, då denna bejakar Hegels brist på dialogicitet. Tidiga socialister som Henri de Saint-Simon och Charles Fourier läser han med gillande, utan att anse att de har funnit en fungerande modell. Han läser saint-simonisternas tidning Le Globe och medverkar till och med i den med ett par dikter.[18]

Geijer beskrev hela tiden sitt avfall som ett avfall ”till sig själv”. Han fortsätter att falla; ur fallet kommer något som inte är liberalism, inte socialism, utan vad man i brist på bättre får kalla ”geijerism” - en okänd politisk skola som än idag har många anhängare. Kärnan i hans tänkande är hela tiden personlighetsfilosofin: det är den som efter 1838 briserar i liberalism. Men den är i sig något annat och större.

Vad han sysselsätter sig med åren efter avfallet är att skärskåda liberalismens båda huvuden. De sitter på samma hals, som är tidens och utvecklingens. Men ett av dem kommer att sluka det andra. Återigen studerar han den engelska arbetarbefolkningens livsvillkor. Av frukten känner man trädet.

Efter att 1843 ha läst en artikel i Edinburgh Review kommenterar Geijer saken som så:

 

Författaren anser att orsaken till nöden [i England, 1843] endast är kommersiell - ligger i en ännu för inskränkt handels- och näringsfrihet. Men dessa konvulsioners orsak ligger djupare, nämligen däri att den politiska friheten i allmänhet ej följt med den kommersiella, varigenom kapitalet fått en onaturlig övervikt över den individuella kraften - frihetens expansion i ett avseende har gjort att dess kontraktion åt en annan sida, för mängden, blivit kännbarare... med en förtryckande ojämn politisk legislation exploateras blott mängden, ju obarmhärtigare och häftigare ju mer vetenskap och upplysning ökar den priviligerade klassens krafter.[19]

 

Geijer knyter länge sitt hopp till den nya medelklass, som han ser som ett nytt och ansvarigt politiskt subjekt - och som flera konservativa debattörer menar över huvud inte existerar i Sverige. Geijer menar att dess existens är ett ”nödvändigt postulat”. Men han börjar misströsta om dess förmågor. Som Hessler formulerar saken:

 

Vad han [Geijer] och  hans generation upplevde ansåg han vara ett mera oinskränkt egendomsvälde än världen dittills sett. Det var framför allt ett kapitalets välde över arbetet, en plutokratiens suveränitet över de egendomslösa arbetarna. Resultatet hade blivit att antalet proletärer ökats på ett fruktansvärt sätt.[20]

 

En bok som vid denna tidpunkt kom att bli viktig för Geijer var Lorenz von Steins Der Socialismus und Communismus des heutigen Frankreichs, som han läste våren 1843. Stein menar att liberalismen visserligen kämpar för en ökad frihet - men att det fanns en grupp, nämligen proletariatet, som ”stod långt under sin bestämmelse”. Hessler:

 

Och det fanns ett väsentligt hinder för att proletariatet skulle kunna höja sig till en högre nivå. För att kunna uppnå både bildning och politiska rättigheter krävdes en viss inkomst eller förmögenhet. På det sättet, hävdade Stein, hade den personliga egendomens begrepp kommit att stå i motsättning till civilisationens.[21]

 

Som von Stein själv till sist sammanfattar tidens dilemma:

 

Bör inte utvecklingen inom ett folk först då kallas fullkomlig, när den tillhör hela folket? Och tänker dagens liberaler verkligen på hela folket?[22]

 

Geijer instämmer i analysen. Liksom von Stein - och sedermera Marx - kritiserar han Fouriers utopiska socialism därför att den försöker skapa utopiska enklaver, ”falangstärer” utanför staten - istället för att arbeta på omvandlandet av staten i demokratisk riktning.

Det är här personlighetsprincipen får sin mest vältaliga utformning: först i föreläsningarna om ”Människans historia”[23] - men kanske mer tydligt, och slutgiltigt, i den sena skriften Om vår tids inre samhällsförhållanden från 1844. Det finns anledning att uppehålla sig en stund vid denna bok, som var djupt kontroversiell och som visar Geijers samhällstänkande på dess högsta, mest sammansatta punkt. Ärligt talat: boken känns ofta obehagligt samtida.

Från början rörde det sig om en serie föreläsningar i Uppsala, där kungen och drottningen fanns bland åhörarna. Geijer lägger här fram en historiefilosofi av det djärvare slaget. Utvecklingen har en riktning. Moderniteten går åt ett visst håll, och resultatet kan lika gärna bli gräsligt som gott:[24]

 

Fram går denna lag, som förer människorna allt närmare till varandra; fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo; - källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse, - allt efter som var och en till densamma förhåller sig[25].

 

Tankarna ligger i tiden. Här en annan röst, med ett delvis annat perspektiv:

 

Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

 

Så skulle Marx & Engels ett år efter Geijers död i Kommunistiska manifestet formulera kapitalets inflytande på kulturen och de sociala banden. Förvisso, skulle Geijer svara; men tidens utmaning är att finna nya band, skapa nya politiska arenor, nya zoner för politisk konfliktlösning och för mänsklig samvaro överhuvud. Ty allt faller inte bara samman. Allt skapar sig också på nytt - ”i endräkt, om ej i tvedräkt, i ondo om ej i godo”. Vad som sker är i grunden detta: vi tvingas fram inför varandras ansikten. Det är Geijers vision av moderniteten, och något annat, något mer än att se ”sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”.

 

Jag läser en recension av Göran Greider om en bok av fotografen Björn Abelin och PC Jersild. De har skrivit en dokumentär om utvecklingsstördas danskvällar på Münchenbryggeriet i Stockholm, och Greider reflekterar:

 

Handikappade har idag erövrat en sorts sociala rättigheter, som gör att de kan kräva ett fullvärdigt liv, och de flesta medborgare har, i sina hjärtan skrivit under på dessa rättigheter. (1986 stiftades till exempel speciella rättighetslagar för landets utvecklingsstörda.) Ibland brukar jag, nästan som i yrsel, tänka att vi nu, i ett sent stadium av välfärdssamhället, snuddar vid en helt annan historisk epok: Tiden före den store inspärrningen, som Michel Foucault har skrivit om i sin bok om vansinnet.[26]

 

Historien är detta sammanväxande. Vår tid är individualistisk, säger Geijer. Det är dess främsta kännetecken. Just därför fordras starka samhälleliga institutioner, för att låta denna individualism komma till sin rätt. Motsättningen mellan individ och kollektiv är en naivt dualistisk och innehållslös tankekonstruktion: för varje jag blir till genom mötet med ett du.

Geijer var förtrogen med Ludwig Feuerbach, som samtidigt med Geijers föreläsningar formulerade sina teser i debatten mellan vänster- och högerhegelianer:

 

Blott vid den andra (an dem Andern) blir människan klar över sig själv och självmedveten; men först när jag är för mig själv klar, blir världen klar för mig. En helt för sig ensamt existerande människa skulle jaglös och utan åtskillnad förlora sig i naturens ocean. Han skulle varken fatta sig själv som människa, eller naturen som natur. Det första föremålet för människan är människan.[27]

 

Detta är tankar som Geijer helhjärtat kan instämma i; men samtidigt är de inte nya för honom, utan sådant som han tänkt och skrivit under hela sin verksamma gärning.

Men lika förtrogen är han med Alexis de Tocqueville, vars De la démocratie en Amérique (1835-40) var en viktig beståndsdel i hans avfall. Han anammar fullständigt Tocquevilles tes: den tekniska utvecklingen i sig (bland annat framväxten av moderna massmedier) leder med nödvändighet till en ökad jämlikhet människorna emellan. Det är de härskande klassernas stora misstag att inte förstå och anamma detta. Som Geijer skrev om Tocquevilles bok: ”En av de bästa böcker jag läst och någon kan läsa.”[28]

Å ena sidan en ofrånkomlig ömsesidighet, ett människornas tilltagande utelämnande till varandra, allt mer accentuerat ju längre utvecklingen kom. Å andra sidan: detta obestridliga faktum ledde med nödvändighet till ökad jämlikhet, till att samhället i allt högre grad bestod av ömsesidigt likvärdiga politiska subjekt. Att försöka hindra denna utveckling skulle bara leda till att pervertera den. Till våld.

Om vår tids inre samhällsförhållanden är ett försök att lägga fram en sammanhängande teori om det mänskliga samhället och dess pågående utveckling. Den påminner inte så lite om Marx idéer - men syftar vidare.

Han börjar från början. Samhället är förvisso äldre än staten, men den senare växer med nödvändighet ur det förra: ju komplexare samhället blir, desto större behov av stat. Samtidigt följer, ur samma utveckling, en allt större självständighet för de enskilda individerna: i det ”hedniska” samhället är husfadern allsmäktig och äger såväl familjemedlemmar som tjänstefolk. Men i takt med att staten tillväxer minskar den lokale potentatens makt och de enskildas frihet tilltar. I och med slaveriet höjs familjemedlemmarnas status; småningom löser feodalismen slavarnas band; och så vidare. Historien uppvisar en tilltagande frihet och en maktens alltmer abstrakta natur. De sakerna hänger ihop.

Slutligen slungas frågorna om ”mänskliga rättigheter” in i - staten. Lagen är uttrycket för detta. För i och med en abstrakt, juridisk lag inträder också en ömsesidig rätt. ”Ty rätten finns blott, om den är ömsesidig.”

Religionen är en del av denna frigörelse, till alltmer individuell frihet och alltmer abstrakt makt. Geijer ser en klar linje över judendomen till kristendomen, från katolicism till protestantism. Ett alltmer ansvarigt subjekt tar form, det gamla ståndssamhället  hotas av ”den fria konkurrensen”. Mot liberalismen anför de konservativa att det rör sig om en otyglad egoism, som inte kan accepteras, som inte minst av religiösa skäl måste avvisas. Geijers svar:

 

Man kunde erinra den religiösa oppositionen därom, att den egoistiska betydelsen av personlighetsprincipen varken är den enda eller den rätta, att den mänskliga personligheten tvärtom i sin utveckling allt mer måste erkänna, att vart och ett Jag innebär och förutsätter ett Du, att däri rättens nödvändiga ömsesidighet ligger; men att endast kärlekens religion kan förvandla denna nödvändighet till ömsesidig lycka.[29]

 

It is coming through a hole in the air

from those nights in Tiananmen Square.

It is coming from the feel

that this ain’t exactly real,

or it’s real, but it ain’t exactly there.

From the wars against disorder,

from the sirens night and day,

from the fires of the homeless,

from the ashes of the gay:

Democracy is coming to the U.S.A.

 

(Leonard Cohen: Democracy , 1992)

 

Det rör sig om en ”civilisationsprocess”, och man kan komma att tänka på Norbert Elias idéer. Men återigen är skillnaden stor mellan Geijer och tyska historiemetafysiker av olika ull: där Elias tänker sig civilisationens tillväxt som en tilltagande självkontroll och disciplinering, ställer Geijer sitt hopp till mötet mellan människor - och klasser.

Vad man står inför är något sublimt skrämmande:

 

Stridsämnena öka sig således nödvändigt i samhället med upplysningens framsteg. Lägger man till, att med denna stigande upplysning, som överallt är intelligensens växande andel i arbetet, människorna i avseende på tillfredsställandet av sina behov bliva allt mer beroende av varandra, och att detta stigande ömsesidiga beroende är civilisationens oundvikligaste resultat; så har man en nödvändighet för ögonen av en i sanning förskräckande karaktär. - Och likväl är denna nödvändighet ingen annan, än intelligensens egen inneburna lag! Och likväl är detta människornas, nödvändigt stigande, beroende av varandra ett förhållande, som rättvisan alltmer kan ordna, som billigheten allt mer kan förmildra, som kärleken kan göra till ömsesidig vinning! - kan, säger jag - nämligen allt efter som människan ställer sig till denna lag. Ty hon kan, i följe av sitt fria val förneka och håna den: hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller olyckliga.[30]

 

”Fram går denna lag, som förer människorna allt närmare till varandra; fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i kärlek; i ondo om ej i godo...”

Samhället är denna dialog, liberalismen det i stunden starkaste uttrycket för den nya individualismen. Men liberalismen håller på att krossa sig själv:

 

Att det gamla samhället var alltför mycket byggt på den starkares rätt, är vad vi förebrå detsamma. Men vad vore den fria konkurrensen, om den blott bleve ett medel mera för att förtrycka den svage, och att åter införa i samhället den starkares rätt? - Vad vore det firade arbetets befrielse, om den i sina följder skulle medföra arbetarens ofrihet? Vad upplysningen, om den blott skulle lära den ständigt växande hopen av de, på det närvarande samhällets gränser irrande, försvarslöse och egendomslöse allt, vad de synas dömde att umbära? - Sådana äro de frågor, vid vilkas besvarande även den mest frisinnade, med ögat på tidens tecken, börjar studsa tillbaka och betänka sig.[31]

 

(Och studsar gör de väl än. Dagens liberaler, av olika schattering, för inte gärna denna dialog med Geijer.) Kapitalet är numera fritt och rörligt, det är ett nytt inslag i historien. Men samället har också hunnit förbi medelklassen:

 

(..) och då, såsom vi sett, de mänskliga rättigheternas inträde i det världsliga samhället egentligen visar sig i den fria konkurrensen, så innefattar detta tillika erkännandet av denna princip i alla sina följder. Det är detta erkännande, vid vilket medelklassens liberalism studsa tillbaka.[32]

 

Men nedanför borgaren i samhället är också ett folk - nämligen det så kallade folket - ett folk, vars arbete bereder skördarna och fuktar verkstäderna med sin svett, - ett folk, hos vilket mänsklighetens första enklaste behov avspegla sig (...)[33]

 

Allt fast förflyktigas. Samhällets hierarkier rämnar, fattigdom och rikedom växer fram i hittills oskådad omfattning, allt som resultat av samma historiska drivkrafter. Vad bör göras?

Han har ett förslag. Man skall ”stanna på halva vägen”. Marknadskrafternas totala lössläppande härjar samhället: bättre då att stanna till, mötas. För mötet, dialogen, är hos Geijer inte något sentimentalt. Historiens riktning avgörs av individer i samverkan, mer än i konkurrens. Lösningen är att erkänna allas lika rätt till makt. Alla är ansvariga politiska subjekt.

Den senaste frihetliga tanke som formuleras av hans samtid, innebär även den två steg framåt och ett steg tillbaka. Vid den senaste riksdagen (1840) hade man börjat snickra på en meritokrati: rösträtt skulle införas, men bestämmas av inkomsten. Geijer deltog vid denna riksdag som en för omgivningen oberäknelig liberal, och anslöt sig i stort till detta liberala förslag. Allmän rösträtt skulle enligt honom införas, men med undantag för tre kategorier: präster, mödrar och lärare. Detta eftersom de tre grupperna hade ansvar för det uppväxande släktet och därför borde vara höjda över partitänkandet.

När han håller sina föreläsningar 1844 erkänner han att han hade fel. Frihetens krav är större än så. Han ivrar nu för allmän rösträtt, något som ska införas stegvis.

 

Och nu står vi här och väntar, fastän regnet öser ner

och fast det regnar småspik blir vi bara fler och fler

Och snart skall tåget starta, du har ju sagt du ville med

men om du inte kommer nu, så kommer du för sent

 

(Hoola Bandoola Band: Man måste veta vad man önskar sig)

 

Geijers finförgrenade resonemang har under nittonhundratalets andra hälft kokats ned till ett knappmärke med den på ytan slagordsmässiga devisen ”ökad jämlikhet”. Men Geijer menade just det: ökad jämlikhet. Det var historiens krav, varje försök att stoppa en sådan utveckling skulle leda till sociala katastrofer och inskränka den individuella friheten.

Ty vad Geijer urskiljer är konturerna av det Sverige som blev. Han skissar på det samhällskontrakt som format det svenska nittonhundratalet. Och vad som då var kontroversiellt och djärvt såg med tiden ut som självklarheter.

Geijers tankar är naturligtvis fotade i en tysk artonhundratalsfilosofi. Kanske kretsar hans radikalism åter ut i ljuset i takt med att samhället åter blir mer omodernt? Vi lever i en tid som präglas av nya media och en ny våg av frihandelsentusiasm och nya, paradoxala murar. Åter skapar marknadskrafterna hisnande förmögenheter och avgrundsdjup fattigdom.

Jag känner inte minst behovet av en sammansatt diskurs om modernitet och jämlikhet när jag konfronteras med dagens borgerliga Kalle Anka-filosofi. Egennyttan i högsätet, ”economic man”, människor agerar ”rationellt” när de snor åt sig på andras bekostnad. Den ”osynliga handen” har iklätt sig kleptomanens svarta handske, en Chicago School of Economics-tanke som belönats med ett pärlband av nobelpris. Alla är åter fria att sova under Paris broar, om man nu inte råkar vara algerier eller marockan förstås.

 

 

STENGÄSTEN:

Gör bättring, skurk.

 

DON GIOVANNI:                                                   Nej, din gamle fjant!

 

STENGÄSTEN:

Ångra dig!

 

DON GIOVANNI:                                                 Nej!

 

STENGÄSTEN:

Jo!

 

DON GIOVANNI:                                                 Nej!

 

STENGÄSTEN:

Ah! Din tid är ute!)

 

(EXIT)          

 

 

 

3

 

Om vår tids inre samhällsförhållanden är utan tvekan Geijers mest kontroversiella verk. Samtiden begriper inte boken, men den står inte oemotsagd. Det är nu professor Fryxell träder in med sitt beryktade generalangrepp. Anledningen är att hr prof Geijer smädat ”aristokraterna”. Och situationen är oförsonlig. Mest hatad är han av de gamla konservativa vännerna, som hycklande uttrycker sin respekt men bakom hans rygg har annat att säga.

    Geijer har tre år kvar att leva. Ett av hans sista stora projekt i riksdagen var att verka för slaveriets upphävande på den svenska kolonin S:t Barthelemy - vilket också verkar gå i lås. Men riksdagen tövar med beslutet som dras i långbänk. Geijer skriver en ryktbar debattartikel i Post- och Inrikes Tidningar: ”Om Slafveriet”, införd 1845. ”Kunde orätt genom häfd försvaras, så hade slafveriet den äldsta för sig; ty det är urgammalt.”[34] Samma år han dör friköps slavarna med statliga medel.

I mars 1847 besöker han operan i Stockholm med dottern Agnes. De ser ”Don Giovanni”. En månad senare somnar han in. Han bestås med uppriktiga hyllningar: men grälet kring hans person och hans åsikter rasar länge vidare.

Strax före sin död i april skriver han ett märkligt brev till den liberale skriftställaren J P Theorell, som gjort sig känd som utgivare av tidskriften Vinterbladet. Brevet är varken mer eller mindre än ett överlämnande av en stafettpinne. Geijer vet att han skall dö och anar de strider som skall följa i spåren av hans död.

I februari 1847 har nämligen uppsalaprofessorn  V F Palmblad, gammal aurorist, kastat sig in i striden mellan Geijer och Fryxell. I sin tidskrift Läsning för bildning och nöje raljerar han med den sjuke gamle radikalen, som han vet är oförmögen att svara. Geijer skriver till Theorell:

 

Så länge jag där fanns [i Uppsala] verkade min auktoritet något till nedhållande av eländets pretentioner. Nu samka de sig så mycket flitigare och F. Palmblads lubrukationer tolka till mångas beundran deras förträfflighet. - Hav dem under ögonen, bäste Vinterblad! - Slå hårt, använd både udden och skaftet; ty vilken seg hud det gäller, kan man knappt föreställa sig. Ursäkta min framfusighet! Halvsjuk, innestängd, är mitt sinne alltför mycket stämt för mörka föreställningar - själv får och kan jag ej skriva - men jag önskade den bitterhet, som stundom hos mig uppträder, ett ädelt mål.[35]

 

Geijer fick rätt. Han bestås vid båren med stora hyllningar. Men sparkarna på liket låter inte vänta på sig. Inte minst den forne vännen Atterbom är framme och prövar tåspetsen på den fallne. I sitt program som nytillträdd rektor vid universitetet, i juni samma år,  passar han på att pinka litet på Geijers radikalism. Han ansluter sig till den i tiden populära tanken att liberalismen över huvud är en följd av en hjärnskada: Uppsalaprofessorn Israel Hwasser hade i sitt ”psykologiska system” lagt fram tanken att liberalismen berodde på ”en förslappning i hjärnan”[36], och Atterbom anspelar på detta i sin diagnos av den döde vännen:

 

Hans fysiska krafter voro bräckta; de hade till och med länge, fastän hemligen varit det; och till äventyrs kan mången av hans senare levnadsföreteelser endast patologiskt förklaras.[37]

 

Som Landquist formulerar saken: ”Den blide skalden överskrider här det gemenas gräns”. Det skulle han inte ha gjort. Theorell tar nu upp stafettpinnen. I fyra snabba artiklar i Dagligt Allenhanda, som hör till det vassaste i svensk debatt någonsin, gör han mos av Atterbom, som avfärdas som ”en kolibrisjäl”, ”i vars huvud aldrig uppstått en redig och klar tanke om samhällsfrågor”. Och:

 

Finns det då ingen barmhärtig människa som vill och kan säga professoren Per Daniel Amadeus Atterbom huru en offentlig funktionär skall bära sig åt, då han ex officio skall yttra sig?[38]

 

Striden rasar på. Det reaktionära skummet förflyktigas av tiden, medan den för sin samtid alltför tungt vägande Geijer kanske kan vara på väg upp mot ytan igen.

Jag har en bekännelse till att göra: sedan är jag färdig. Geijers förtröstan på de möjligheter ”historien” bjuder oss, bjuder jämlikheten, tycks mig nästan skrämmande i sin förtröstan. Det är en lycklig filosofi, kanske alltför lycklig. Men ändå: den är inte deterministisk. Den lämnar ett stort utrymme för såväl den personliga insatsen som det politiska handlandet: inget är avgjort. Utan att köpa hans tankevärld rakt av märker jag att umgänget med den gjort mig mer optimistisk.

 

Och dom försöker att lura i er att historien har tatt slut

så att man inte ska bekymra sig om hur det kommer att se ut

Ja som om allting  som hänt förut skulle leda fram till nu

och inte vidare, långt långt vidare

 

Men har vi tur så tar historien inte slut på länge än

och det är vi som är legenderna för dom som kommer sen

Men chanserna idag kommer kanske aldrig mer igen

om vi inte tar dom

 

(Hoola Bandoola Band: Rocksamba)

 

Varm försommarkväll i Uppsala. Jag har varit ute på ett ärende, åker sakta hem genom en stad där lövträden är på väg att slå ut. Det är lördag och dags för vårbalen: inhyrda limousiner med svenska flaggor fladdrande i fartvinden kör sakta upp till studentnationernas entréer. Herremän i frack vacklar nedför slottsbacken med uppkorkade champagneflaskor i händerna.

Jag kör uppför Carolinabacken, kastar en blick mot Geijersgården där den ligger bakom sin syrenhäck. Fönstren står mörka. Men med ens slår kvällsolen fram, genom ett fönster på den andra sidan, rakt igenom de tomma rummen: en stund av genomskinlighet och oväntat siktdjup i något annars fördolt. En kort glimt bara av vad som faktiskt finns kvar därinne, väntande. Sedan är den borta.

 



Noter

 

[1] Dock ägnas han fem sidor i Den svenska litteraturen, bd II, signerade Horace Engdahl.

[2] November 1804. Landquist, s 30-31

 

[3]  Minnen, s 33-34.  Minervas årtalslösa nyutgåva....[Stockholm 1990]

 

[4] Ödet ville att Geijer som medlem av Svenska Akademien skulle ersätta - von Ramel.

 

[5] Citerat efter Landquist, s. 56. Även i Minnen, s. 47-48.

 

[6]  Citerat efter Den svenska litteraturen III, s. 37

 

[7]  Den svenska litteraturen II, s 277.

 

[8] 44 Ur Erik Gustaf Geijers liv, del II, s. 133. Sammanställt av  W Gordon Stiernstedt. Stockholm 1964.

 

[9] Carl Arvid Hessler: Geijer som politiker, bd II, s. 13-15. Uppsala 1947.

 

[10] Han gör dock ett försök att ta tanken till sig under Englandsresan. Se Minnen s. 45-46.

[11] Hessler, bd II, s. 78

 

[12]  Ibid.

 

[13] Minnen, s. 211-213

 

[14]  Samlade skrifter, Landquists utgåva, Bd XII

 

[15]  Här citerad ur Elsa Norberg:  E G Geijers tankar om människan och historien (1941).

 

[16]  Vorlesungen über die Philosophie der Geschichte. 1822-31, utgivna i bokform 1837. Här citerad efter O. Möllers översättning från 1919.

 

[17] Per Meurling: Geijer och Marx. Studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi. Jönköping 1983.

 

[18] Se William Fovets artikel ”Le Professeur Geyer” i Ord & Bild  3-4 97

[19] 54 Hessler, bd II, s 327.

 

[20]  Ibid, s 333.

 

[21]  Ibid, s. 332

 

[22]  Hessler, s. 332

 

[23] Föreläsningarna är knepiga ur källkritisk synpunkt. Geijer skrev dem aldrig för trycket, utan de sammanställdes och utgavs av Sigvard Ribbing, som satt med vid föreläsningarna. Geijer skall dock ha läst igenom hans manuskript.

 

[24]  Tanken påminner inte så litet om den Zygmunt Baumann lägger fram i Auschwitz och det moderna samhället (Daidalos 1991).

 

[25] 60  E G Geijer: Om vår tids inre samhällsförhållanden. Historiska skrifter i urval och med kommentar av Thorsten Nybom. Borås 1980.

 

[26] BLM 4/92

 

[27] 63 Das Wesen Christentums, 1849. Här citerad efter Landquist, s. 332-33. Eat that, John Rawls.

 

[28] Hessler, bd II, s. 143.

 

[29] Om vår tids... s 61

 

[30]  Ibid, s. 64-65

[31]   Ibid, s. 66

 

[32]  Ibid, s. 72

 

[33]  Ibid s. 70

 

[34]  Samlade Skrifter, Ribbings utgåva: bd 7 s. 465

 

[35]  Landquist s. 371-372

 

[36]  Ibid s. 375

 

[37] Ibid s. 374

 

[38] Ibid s 376

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Erik Gustaf Geijer.

Porträtt av CW Nordgren