Arvid Fredborg sägs ibland ha avslöjat Förintelsen i sin bok "Bakom stålvallen". Han påstod det aldrig själv - och verkligheten ser annorlunda ut.

   

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 11 mars 2006

När journalisten Arvid Fredborg dog i januari 1996 återkom flera av de stora tidningarnas dödsrunor till hur han i sin bok "Bakom Stålvallen" från 1943 varit en av de första att avslöja nazisternas folkmord. SvD skrev: "Genom boken blottlade han förekomsten av en systematisk och omfattande judeutrotning genom formliga dödsläger i Hitlers Tyskland. (...) Efter bokens utgivning kunde ingen i den fria världen åberopa god tro. Arvid Fredborg nämner själv två miljoner likviderade judar." (SvD 8/1 -96)

I sitt förord till nyutgåvan av "Bakom Stålvallen" skriver Jan Myrdal: "Efter hösten 1943 gavs ingen möjlighet för någon i svensk offentlighet att skylla på okunnighet. Men det görs. Inte undra på att Arvid Fredborg och andra misstänkliggörs under det att de faktiskt naziengagerade skyddas."

1999 utses "Bakom Stålvallen" av Expressen till en av seklets 100 viktigaste böcker, då den "avslöjade nazisternas pågående dåd" (30/12). Av Johan Tralau beskrevs Fredborg i SvD som "en av Sveriges mest betydelsefulla antinazister" (26/10.2000).

Efter att ha läst ett antal artiklar på samma tema hade jag själv ingen anledning att betvivla hans insatser. Jag visste också att Fredborg, som medlem av den borgerliga studentföreningen Heimdal, hört till dem som yttrat sig mot en hjälpinsats för judiska flyktingar efter Kristallnatten, vid det famösa "Bollhusmötet" i Uppsala i februari 1939. Men det var också allt.

När jag för något år sedan gick igenom arkiven för att försöka rekonstruera vad som skett vid Bollhusmötet hittade jag dock Fredborg överallt. Den slutsats jag kom fram till var att mötet och dess utfall i allt väsentligt var Fredborgs verk.

Han sitter då i styrelsen för Nationella studentklubben, en underavdelning till Sveriges nationella ungdomsförbund. Den tidens högerparti, Allmänna valmansförbundet, hade redan 1934 tagit avstånd från SNU på grund av dess närmande till nazismen. Hur nazistiskt SNU var är en diskussionsfråga: klart är att man var uttalade antisemiter och antidemokrater.

1937 lyckades Fredborg och hans vänkrets under kuppartade former, tillsammans med två representanter från den så kallade nysvenska rörelsen, ta över styrelsen i konservativa Heimdal, som tidigare brutit med SNU. Det är detta "nya" Heimdal som driver fram Bollhusmötet, i direkt konfrontation med studenter från Laboremus, Verdandi och olika kristna grupper som uppvaktat statsministern med en vädjan om att Sverige ska ta emot judiska studenter som flyr efter Kristallnatten.

Bollhusmötet handlade om att stoppa tio judiska läkare som efter Kristallnatten bjudits in till Sverige, och allt tyder på att man lyckades. Utkastet till protest mot "importen av intellektuell arbetskraft" hade skrivits av Fredborgs nära vän, Åke Leissner, och Fredborg själv var en av de som motionerat om att mötet skulle komma till stånd.

Fredborg är den förste under kvällen som talar om "rasfrågan" och bryter därmed vallen. "Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. (...) Även en mycket måttlig invandring skulle skapa en irritation, som väl av ingen kan betraktas såsom önskvärd." I sin memoarbok säger sig Fredborg "senare ångrat mitt handlingssätt". Och är då inte detta ungdomliga dumheter som han gottgör genom att som "whistle-blower" avslöja Nazi-Tysklands folkmord?

Inte mycket tyder på det. Tendensen är obruten i den skrift som blir ett lyckokast för Fredborg och hans Heimdalkamrater, den extremnationalistiska pamfletten "Den svenska linjen" från 1940. Man slår fast att man med vapen skall försvara sig mot ett expanderande Hitler-Tyskland, men sedan detta väl sagts ser man stora möjligheter till samarbete. Återigen samma tankar om rashygien och den tyska förebilden:

"Det finnes enligt vår uppfattning ingen anledning att på grund av avskräckande exempel utomlands förneka vårt behov av en sund raspolitik. Det gäller för oss till exempel att komma till rätta med frågan om mindervärdiga elements fortplantning, som framförallt gör sig påmint i våra sinnessjukhus och på våra sinnesslöanstalter. (...) Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter. (...) Men kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör? Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja."

Pamfletten blir en framgång och öppnar dörren in i tidens Högerparti. För Fredborg blir den biljetten till korrespondentrollen i Berlin, dit han reser 1941 för SvD:s räkning.

"Bakom Stålvallen" är en utomordentligt välskriven, mycket Tysklandskritisk bok, som även vid en kritisk läsning har stora kvaliteter som reportage. Här avhandlas hur pressen manipuleras liksom olika nazipampars skiftande konjunkturer, och Fredborg följer med glödande intresse minsta förskjutning av östfronten. Men en sak nämns bara i förbifarten: judarnas öden. Fredborg noterar att den judiska grannen försvunnit. Han följer en lastbil med judiska fångar några kvarter med sin bil. Han nämner hur Berlin tömts på judar. Men detta är hela tiden sidoblickar. "Bakom Stålvallens" rykte som Förintelseavslöjande dokument vilar egentligen på en enda sida, 340 i originalutgåvan, i kapitlet "Partiet, polisen och SS". Där kommer siffran: två miljoner döda. "Masslakten har utförts under former som det bjuder en emot att beskriva. Ibland har man samlat män, kvinnor och barn, låtit de olyckliga gräva gravar och därefter riktat kulsprutorna mot dem. Vid andra tillfällen har man använt gas i särskilda kamrar eller i speciella tåg, och ibland åter ha de personer, som skulle avrättas, fått passera en lucka i väggen i gåsmarsch, varvid en soldat skjutit ett skott mot varje huvud."

En korrekt, osminkad beskrivning. Därför är det obegripligt att man bara några sidor längre fram hittar följande betyg: "Nationalsocialisternas politik i en rad praktiska frågor, t ex befolkningsfrågan, kommer också att vinna erkännande, när lidelserna lagt sig. Nazisternas annars med rätta så diskrediterade raspolitik har åtminstone haft en viss nytta med sig genom att fästa uppmärksamheten på viktiga rashygieniska problem" (s 345).

"Bakom Stålvallen" utkommer hösten 1943 och blir en enorm framgång. Då har Fredborg sedan i maj varit hemförlovad från Berlin där han uppfattat sin situation som alltmer ohållbar. Men den stora omsvängningen i svensk opinion hade redan ägt rum.

Under hösten och vintern 42/43 trycks allt fler upprörda artiklar i ämnet. För en sentida läsare är det inte så lite omskakande att se hur snart - och i stort sett korrekt - svenska tidningar rapporterade om Förintelsen. I september 1942 börjar nyheter om det industriella massmordet läcka ut i svensk press. Dagens Nyheter tar upp saken den 12 och 13 september. Hugo Valentins stora artikel "Utrotningskriget mot judarna" i GHT i oktober får ses som en verklig tröskel i tiden. Historiker som studerat perioden, som Mattias Tydén, Ingvar Svanberg eller Paul Levine, förlägger det verkliga uppvaknandet inför Förintelsen till december 1942-januari 1943, i samband med deportationen av de norska judarna till Auschwitz.

Siffran två miljoner döda dyker upp i Fredborgs egen tidning redan den 4 december 1942. Att en miljon judar mördats bara i Polen står i SvD den 12 december, ironiskt nog i ett TT-telegram precis efter en artikel av Fredborg själv. Och i konservativa Svensk Tidskrift nämner i januari 1943 Elis Håstad uppgiften om två miljoner mördade. Detta är stickprov.

När Fredborg återvänder hem i maj -43 är kunskaperna om vad som sker i Europa redan spridda. Om man över huvud läste dagstidningar gick det inte att undvika uppgifter om massmorden på judar. Det hade snarast varit iögonfallande om en rapportbok om läget i Tyskland inte berört frågan alls. Gunnar Pihl, Sydsvenskans korrespondent, räknar i sin rapportbok "Tyskland går sista ronden" fram siffran 4,5 miljoner mördade judar. Hans bok ges ut en månad efter Fredborgs.

Det handlar nu inte om tävlingar i sifferexercis. Men det är märkligt hur Fredborg, som förvisso gjort en journalistisk insats med sin bok, långsamt omvandlas till Förintelseavslöjare. Det skall tilläggas att han aldrig själv försöker ståta i den utstyrseln. Andra placerar honom där.

Man kan undra varför. Kanske därför att andras insatser i efterhand blandats ihop med det starka intryck Fredborgs bok gjorde i sin skildring av Nazi-Tyskland som en stat på fallrepet. Men det är också så att ett kontroversiellt "avslöjande" av det nazistiska folkmordet hade satt aktörerna kring Bollhusmötet och deras senare agitation i en större berättelse. En om omsvängningar, något som klarnar, om insikter. Men någon sådan berättelse går inte att finna.

Flera ur Fredborgs Heimdalkrets går med "Den svenska linjen" som entrébiljett in i politiska karriärer. De återfinns åren efter kriget på förtroendeposter och får inflytande över högerns utveckling. "Den svenska linjen" är också en skrift i den svenska högerns historia som man ännu nämner med stolthet, förmodligen utan att riktigt veta vad som står där. Är det hela detta arv som man medvetet eller omedvetet i efterhand sökt ställa i en demokratisk och antifascistisk dager?

Fredborg fortsätter sin skriftställarbana fram till sin död, med långa avbrott för arbete som "konsult åt svenskt näringsliv". Han hymlar sällan om var han står, och tvekar inte att försvara olika totalitära regimer - så som han gör med grekjuntan efter kuppen 1967 (Svensk Tidskrift 1/68) eller för all del Pinochets Chile. I det senare fallet avlossar han också en rejäl salva mot Harald Edelstam för att denne brutit mot diplomatiskt protokoll och ägnat sig åt att rädda flyktingar från dödspatrullerna (Svensk Tidskrift 2/74) - på samma sätt som Edelstam räddat norska motståndsmän ur ockupationens Norge. Den sista intervju han ger (DN 24/5.1995) slutar också med stolta ord om den orden han fått av Franco. Han är konsekvent. Trots alla Fredborgs stilistiska företräden vore det nog ändå bra för den svenska högern att hitta en annan galjonsfigur för avståndstagandet från nazismens folkmord.