En roman som utspelar sig i svensk underrättelsemiljö 1939-1945. Just det - på den s k "C-byrån". Det handlar om hur alla, var och en, till sist blir förrädare. Och om hur meningslöst det är att tala om ett enda "Sverige" under de åren. I själva verket fanns det många. Här en nedskjuten Heinkelbombare.

 

Bremnäs utanför Kungälv, tisdagen den 28 maj 1940

 

 

 

Planet låg längst bort på andra sidan en vårplöjd och vattensjuk åker. Bilen hade de parkerat vid vägrenen och nu satt de i solskenet i varsin öppen bakdörr och drog på sig sina lånta stövlar. Hans var för stora och slog kring smalbenen när han gick. Leran fäste genast i allt större sjok under sulorna och gjorde gången vaggande.

De hade bara kommit en bit ut i åkerleran när G stannade och såg sig omkring med en min av stark avsmak.

– Jag tror jag tar och börjar i andra änden. Besättningen är inkvarterad på prästgården. Jag går dit och börjar förhöra dem. Westerholm kan ansluta när han är klar här.

Så vände han om och vacklade tillbaka mot bilen, inte olikt en långbent sjöfågel på torra land. Den ljusa rockens skört slog farligt nära åkerleran.

Själv gick han i skjortärmarna, med bara en pullover som ytterplagg, och svettades ändå i försommarvärmen. Han följde släpspåret i åkermarken, där planet redan jämnat vägen åt honom: det hade slutligen stannat med nosen mot en stenmur. Smällen måste ha varit kraftig. I övrigt såg planet förvånansvärt intakt ut. Det var först på närmare håll han kunde urskilja kulhålen i stjärtens roder och över själva flygplanskroppen.

Två män i flygvapnets overaller stod orörliga på högervingen och såg åt hans håll till. Han vinkade. Stanken av flygfotogen blev starkare ju närmare han kom.

             Befälet presenterade sig som Fredriksson från F 9 i Säve. Han var i trettiofemårsåldern, med rött lockigt hår under flygvapenmössan. Han gillade honom genast. Fredriksson gjorde inte honnör utan stack fram en jordig näve som han inte tvekade att trycka.

– Jag trodde ni skulle vara två, sade Fredriksson.

– Jo. Min kollega började med att förhöra tyskarna. Hur många var de?

– Fyra. En av dem hade skadat benet, det kan vara brutet. Men ingen hade blivit träffad. Vi tog över dem till prästgården. Prästen ringde efter en doktor som plåstrat om den skadade och hela gruppen blev kvar där tills vidare.

– Bevakning?

– Två poliskonstaplar och ett par från vår förläggning. Men de verkade inte så karska. De hade blivit beskjutna från luften sade de, när de kom ut ur planet. Av samma flygplan som fick ned dem.

– Vem var det?

– Namnet vet vi inte än. Det var ingen från vår sida av landet, utan ett Hansaplan från Stockholm ute på spaning. De försöker väl få ta på honom som bäst. Han kan ha dragit på sig en del problem.

Han såg frågande på Fredriksson som fortsatte, till synes aningen motvilligt:

– Befälhavaren ombord, en karl som hette Golz eller något sådant, påstod att han inte nöjde sig med att ta ned dem utan fortsatte att skjuta när de var nere och ute ur planet. De fick ta skydd bakom stenmuren där. Det var då skytten bröt benet. Fast jag skulle tro att de hade beskjutit det svenska planet först och att han helt enkelt hade svårt att släppa dem. Det kan bli så, i stridens hetta.

            Han gick fram till den öppna sidoluckan och kikade in. Genom fotogenstanken urskilde han också den skarpa lukten av bränt gummi. Det första han fick syn på var radioanläggningen, med spräckta visare och flagor av svartbränt papper utspridda på det räfflade metallgolvet. Stråk av sot sträckte sig upp från arbetsbänken över radiosändarens gråmålade metall.

– Hände det här när de landade?

– Nej, sade Fredriksson bakom honom, de försökte allt sätta eld på planet. Men de fick mest fyr på en del papper. Det här är en ny tvåmotorig Heinkel 111, nästan helt i metall. Inte mycket som kan brinna på en sådan här maskin. Fredriksson uttalade namnet på flygplanet med stor tillfredsställelse, som om han byggt det själv.

– Är det säkert att gå in, sade han. Fredriksson nickade. Han gick halvböjd genom den sluttande gången och kikade in i styrhytten. Skärvor av plexiglas överallt. Två stenblock från muren stack in genom vad som var kvar av metallställningen där glaset suttit. Ur ett läderklätt fack vid sidan av förstepilotens säte stack det ut en trave papper och ett vaxdukshäfte. Han tog med sig dem ut i solskenet. Tillsammans med Fredriksson satte han sig ned på vingen och bläddrade. Så slog det honom:

 – Hur är det med lastrummet?

Fredriksson log litet spydigt, ett leende som sade: kom du på det nu. Men han svarade vänligt nog:

– Tomt. De hade troligen fällt varenda bomb och granat de hade över Nordnorge. Sedan kom de bort sig på väg tillbaka över skärgården och trodde de var i Danmark redan.

Han bläddrade i vaxdukshäftet och räckte över det till Fredriksson. Prydligt präntat på den sista sidan stod helt enkelt ”Aalborg 0535” och inget mer.

Han tog en tur till genom planet, framåtböjd och lätt klaustrofobisk, samlade ihop alla papper han kunde finna. Vad de bränt upp verkade vara någon sorts kodbok: bara pärmarna var egentligen kvar. Han tog med sig den med och lade alltsammans i en tygpåse. Så gick han ut i solskenet igen. Fredriksson satt på stenmuren och väntade.

– Vad ska ni göra av det?

– Vi ska försöka montera isär vingarna och se om vi kan dra upp alltsammans i ett stycke till landsvägen. Det vettiga vore att ta med det till Säve och se om vi kan få ihop det. Men sedan vill tysken säkert ha tillbaka det igen. Förr eller senare. Om det kan flyga.

– Innan dess vill vi titta på allting ni hittar. Radion, om det kommer fram några papper. Vi kommer att skicka ned någon från Stockholm. Så plocka inte isär det i för små bitar innan vi har någon plats.

Fredriksson log.

– I ett så pass nytt plan är jag egentligen bara intresserad av motorerna, sade han. Resten kan ni få skruva isär bäst ni gitter.

          Han borde ge sig av bort mot prästgården och höra vad G egentligen sade till tyskarna. Han såg för sin inre blick hur de alla satt i en lummig trädgård och drack kaffe i bästa förbrödring. Han skulle gå dit men dröjde sig kvar. Gick ett varv kring planets stjärtparti och följde spåren av Hansaplanets kulsprutekärve längs med flygkroppen.

På dess bortre sida kom han på den värnpliktige från Säveflottiljen med en hink vit färg och en borste, fullt sysselsatt med att måla över vingarnas kodbeteckningar och tyska kors. Vänta litet med det där, sade han ilsket. Den värnpliktige hejdade sig och började flacka med blicken.

– Det är bra, Olsson, sade Fredriksson bakom honom. Ta en rast. Olsson satte tveksamt ned hinken och lade borsten tvärs över. Sedan gick han en bra bit bort från planet, in under trädens skuggor längs med stenmuren, och fumlade i bröstfickan efter sina cigaretter.

– Man gör alltid så, sade Fredriksson urskuldande. Man målar över beteckningarna så att de inte syns från luften. Det är säkerhetsprotokoll. För vår egen skull också.

Själv nickade han förstrött och fortsatte att söka sig längs stjärtpartiet tills han stod intill akterrodret.

– Fredriksson sade att piloten på Hansaplanet kunde få problem, sade han. Hur illa då?

– Det beror nog på vad tyskarna säger till ert folk, sade han till sist. Och hur det stämmer med hans egen rapport. Han kan bli avstängd. Han kan i värsta fall få krigsrätt. Jag vet inte. Det hänger nog på om han besköt dem först över svenskt område. Om de besvarade elden. Och framförallt på om det stämmer, det där med att han skulle ha fortsatt anfallet efter att de kraschat.

Han tycktes tveka och fortsatte sedan:

– Han kan ha tänkt på den där svenske luftvärnskytten som blev dödad av tyskt flyg i Vassijaure för en dryg vecka sedan. Många tog illa vid sig. Om han hört talas om den historien.

              Han nickade.

– Själv tycker jag att han skulle ha en jävla medalj, sade han utan att tänka sig för.

– Jag med, sade Fredriksson halvhögt bakom hans rygg. Jag med.

Han stod stilla och såg upp mot akterrodrets hakkors, där det svenska Hansaplanets kulspruta satt en prydlig, diagonal linje av kulhål. Genom dem lyste himlen klarblå. Någonstans högt över deras huvuden sjöng en lärka, envetet, oavbrutet. Han såg upp och bländades tills han fann den lilla, svarta punkten högt uppe, nära zenit. Drog in lukten av nyplöjd jord och noterade, närmast förstrött, att det var sommar.