Tidigare publicerad i Ord och Bild 1 1997
 

 

VÅREN 1845 bodde bonden Dan O’Hara på ett berg i Connemara i västra Irland. Han hade en litet torp, några grisar och får och en familj på åtta personer. Han gjorde dock ett misstag. Han satte in ett fönster.

Vad som sedan hände är en miniatyr av utvecklingen i landet i stort. Ett år senare bor de tre överlevande familjemedlemmarna i Bostons slum.

Dan O’Haras lott var typisk för den irländske småbrukaren; i det feodala system som bitit sig fast i det av England koloniserade Irland var han underställd en godsherre av engelskt ursprung. Denne saknade så gott som alltid rötter i landet och hade tilldelats sin jord som tack för tjänster mot Kronan. I detta fall hette han ”Trigger” Martin, hade fått sitt smeknamn på grund av sin benägenhet att utmana allt och alla på dueller, och erhållit den största enskilda landegendomen på Irland för sin insatser som kolonisatör i Indien. I likhet med de flesta jordägare sökte han att bli av med sina arrendatorer, som ofta var många till antalet och hade mycket små jordlotter. Tanken var att ”modernisera” jordbruket genom att lägga marken i träda och i stället hålla större fårhjordar - för att kunna sälja ullen till den blomstrande, industrialiserade textilindustrin. Trigger var en s k ”evicting landlord”.

O’Haras syn på sitt förhållande till godsherren var ett annat. Före 1690, då engelsmännen tog kontrollen, hade landet präglats av det keltiska klansamhället - där klanledaren var jordägare, politisk ledare, talesman och patriark för klanens medlemmar, rik som fattig. (Alla som idag heter t ex O’Neill är allstå inte ”släkt” i modern mening, utan härstammar från en medlem av klanen O’Neill.) Med den engelska övermakten förändrades detta. De katolska jordägarna och klanhövdingarna vräktes och fördrevs, och ”deras” jordinnehav övergick som regel till en engelsk, protestantisk godsherre.  Men småbönder och torpare betraktade länge denne som en politisk instans med skyldigheter gentemot dem - medan han å sin sida tolkade deras relation i rent affärsmässiga termer. 

Detta skikt av jordägare uppfattades vid 1800-talets mitt också från engelsk sida som en kvarleva, en självgod rentierklass som var ett hinder för utvecklingen. Många var dessutom ”absentees”, dvs att de levde gott av avkastningen från sitt gods och vistades på annan plats, i London eller varför inte på en medelhavsstrand. Men att ifrågasätta deras rätt till jorden vore att rucka på imperiets grundpelare och dessutom att spela de ”primitiva” katolikerna och nationalisterna i händerna.

I likhet med sina kollegor införde Trigger Martin den ena absurda avgiften efter den andra. Småbrukarna förväntades betala sitt arrende in natura, sex månader i förväg. De erlade, liksom i Skottland, en ”takskatt” - hade man tak över huvudet betalade man högre hyra. Sedan kom det nya påfundet: en fönsterskatt.

Kanske hade Dan O’Hara klarat även detta om det inte vore för den katastrof som drabbade Irland just 1845. I Ulster slog potatisskörden fel; den fruktade potatispesten, phythophthora infestans, hade vunnit fotfäste på ön. Ursprungligen kom den från Sydamerika och spreds med importerad  guano-gödsel till Europa. Denna lilla svamp fick potatisen att multna i jorden - och en ohygglig stank spreds över hela landet. Ty på så gott som varenda jordlott odlades det främst potatis.

På grund av den politik som förts från engelsk sida hade antalet jordlösa småbrukare stigit enormt från sjuttonhundratalets mitt. De livnärde sig uteslutande på en gröda: potatis. Den växte snällt i de irländska jordarna, var näringsriktig och vitaminrik - något som fick utländska besökare att konstatera att de irländska fattighjonen var resligare och mer välnärda än några andra fattiga i Europa. Med denna basnäring som yttersta trygghet blev de också allt fler. Det handlade om en situation vi känner igen: berövade sin jord och underställda nyckfulla kolonialherrar satsade man ofta på den enda försäkring man kunde skaffa sig - många barn och därigenom åtminstone en förhoppning om tryggad ålderdom. Irland befann sig i en klassisk tredje världen-situation. Vid artonhundratalets mitt hade befolkningen nått åttamiljonersstrecket, människor som i stort var hänvisade till potatisen för sin överlevnad.

Tjugofem år senare hade landet fyra och en halv miljoner invånare. Man beräknar att åtminstone en och en halv miljon svalt ihjäl under perioden 1845-50 - en osäker siffra som stigit ju mer forskarna intresserat sig för materialet. Runt en och en halv till två miljoner utvandrade, de flesta till USA eller Australien. Det rör sig om den värsta svältkatastrofen i Europa under modern tid: och någonstans i denna malström av människor på väg mot undergången finns Dan O’Hara och hans familj. En morgon på hösten 1845 uppenbarade sig Trigger Martins rättare på berget, åtföljd av några karlar med verktyg och en stock. Man pekade på det vräkningsbeslut som redan satt uppspikat under taknocken och gick till verket med att riva husets tak och slå in väggarna. Familjen skickades ut på vägarna med vad de kunde bära med sig. Under vandringen mot Galway och ett väntande emigrantfartyg dog O’Haras fru av rena umbäranden. På båten dog ytterligare tre av barnen.

En sak finns att tillägga om Trigger: han är än idag känd för en helt annan sak. Han grundade den brittiska djurskyddsföreningen och hade på sina ägor ett privat fängelse där han spärrade in kända djurplågare.

 

DET ÄR I ÅR etthundrafemtio år sedan ”The Famine” kulminerade. Underligt nog har det inte skrivits särskilt mycket om händelsen; en stor roman av Liam O’Flaherty, Famine(1937), och en bästsäljande populärhistorik, The Great Hunger (1962) av Cecil Woodham-Smith. De historievetenskapliga genomgångarna har låtit vänta på sig. Det är utan tvekan så att historikerna uppfattat ämnet som väl spektakulärt - eftersom det  runt sekelskiftet användes av nationalister och revolutionärer som exempel på resultatet av den brittiska kolonialismen. Men man kan inte bara skylla på akademisk snobbism.

Vad svältkatastrofen främst lämnade efter sig var ett tomrum -  människor, hela byar, samhällen, ekonomiska sammanhang, allt försvann - som inte lät sig fyllas. Befolkningen halverades under en tidsrymd av tjugu år. De pittoreska ruiner som turisten än idag ser överallt på landsbygden övergavs - och överallt finns de omärkta gravarna. Svältoffren vräktes ned i massgravar eller begrovs där de stupade.

En sådan kollektiv erfarenhet efterlämnade vad forskarna inte tvekar att kalla ”en tystnadens konspiration”. I en rik skatt av folkminnen som den irländska intar berättelser och sånger från svältåren en förvånande liten plats. Utan tvekan rörde det sig om ett trauma som fortsatte att värka och till sist tog form i upproret mot Storbrittannien - och det efterföljande inbördeskriget.

Det är först på senare år som Hungeråren åter blivit ett hett forskningämne. Man kan säga att tystnaden bröts av Irlands ledande ekonomhistoriker, Cormac O’Grada, i och med dennes täta essäbok Ireland before and after the Famine (1988).  I takt med att 150-årsminnet närmat sig har böckerna blivit fler. Man har också inrett ett påkostat Svältmuseum i Strokestown, co. Roscommon - i ett slott som ägdes av en ”evicting landlord”, Dennis Mahon, som 1847 mördades av sina bönder. BBC visade förra året en stark och omdebatterad TV-serie som utspelas under hungeråren, The Hanging Gale, och författaren Roddy Doyle håller på att omarbeta O’Flahertys roman till ett filmmanus.

Man har också kunnat märka en politisk oro kring det svarta jubileet - svälten har tidigare utgjort politiskt sprängstoff och fredsprocessen haltar. Den irländska staten bestämde sig för att skjuta upp de mer formella minneshögtiderna till 1997.

Den kände litteraturkritikern Terry Eagleton publicerade 1995 sin essäbok Heathcliff and the great Hunger, som tillämpar postkolonial kulturteori på hela skeendet; historikerna Helen Litton och  Stephen J Campbell har utgivit mer lättillgängliga men exakta böcker i ämnet. Här möter man ögonvittnen och flera av de människor som likt familjen O’Hara göms bakom torra siffror - för att låna ett uttryck av Birgitta Trotzig: själva ”den skrikande mälden” mellan historiens kvarnstenar.

Som den gamle mannen, vilken krypande av utmattning tar sig till nödhjälpsbyrån för att få mat åt sig och två barn - och visas iväg då han saknar rätt papper. Eller utdrag ur amerikanskan Asenath Nicholsons dagböcker från en resa genom svältens Irland, som detta från Co. Mayo:

 

"En stuga hade en tid stått stängd i stadens utkanter, och då en undrande man öppnade dörren fann han familjen i ett mörkt hörn, man, hustru och två barn, tätt tillsammans. Fadern hade redan börjat ruttna; det föreföll som om modern varit den sista att dö, och hade uppenbarligen stängt dörren, vilket var vanligt då allt hopp var ute, och lagt sig i det mörkaste hörnet för att dö, så att de förbipasserande inte skulle se dem."

 

 Sådana familjescener var inte ovanliga, och vanligen rev man huset över dem som en grav.

Men den mest grundläggande volymen i ämnet är essäantologin The Great Irish Famine, som redigerats av radioproducenten Cathal Pórtéir och rymmer texter av de namnkunniga irländska historikerna - bland dem O’Grada. Boken är, i sin vetenskapliga exakthet, ohygglig läsning. Ty plötsligt känner man igen en hel del av turerna kring det svältande Irland.

Det saknades inte medel för att försörja Irland, som år 1800 slutgiltigt förlorat allt självbestämmande. Inte heller så att England helt struntade i sin närmaste koloni. Men det handlade om politik. Och ideologi.

 

DEN ENGELSKA BILDEN av irländarna uppvisar klart rasistiska drag. Detta är artonhundratalets mitt, och den västerländska rasismen har börjat ta form. I kapitlet ”Europas infödingar” i Antirasister diskuterar Sven Lindqvist synen på irländarna och citerar Cambridgeakademikern Charles Kingsley, som efter en resa genom Irland vid artonhundratalets mitt skriver följande: ”Jag känner mig förföljd av de mänskliga chimpanser jag såg under färden genom detta fruktansvärda land”. 

Den livsstil som resenären konfronterades med uppväckte antingen medlidande eller avsmak. De stora grupper irländare som motats bort från den goda åkermarken tog inte sällan sin tillflykt till torvmossar eller sumpmarker och kallades därför ”bogtrotters”. De levde i fallfärdiga skjul, odlade efter bästa förmåga sin potatis och höll gärna en gris, som inte sällan delade tak med sin ägare. Svinskiten sparades i stora gödselstackar, vilket uppfattades som motbjudande - men det som äcklade besökaren var en bräcklig ekologisk ekonomi. Grisen åt upp den  förstörda potatisen, och lämnade gödsel till tappra uppodlingsförsök. I stanken doldes en kunnig men desperat teknik för överlevnad.

Tanken på irländaren som undermänniska hade dock bitit sig fast. Det agrara England hade slagits hårt för att underkuva ett annat rikt jordbruksland. Nu var det utplundrat och sågs mer och mer som en belastning. De irländska fattiga spred sig till England, där de uppfattades som en farlig närvaro: de ”korrumperade” de högre stående engelska fattiga.

I sin bok analyserar Terry Eagleton Emily Brontës roman Wuthering Heights ur ett lite oväntat perspektiv. Brontë hade irländskt påbrå, och romanen kom ut 1847, samma år som svälten nådde sin höjdpunkt. Romanen förutsätts utspelas under sent sjuttonhundratal, men rymmer tydliga samtidskommentarer.”Bortbytingen” Heathcliff utgör en korrumperande men livsduglig närvaro på en traditionrik  engelsk landsbygd. Mr Earnshaw har hittat honom i Liverpool, dit de fattiga irländarna kom för säsongsarbete; och första gången vi möter Heathcliff presenteras han så:

 

"Över miss Cathys huvud skymtade jag en smutsig och trasig svarthårig unge. Han var stor nog att kunna både gå och tala och såg äldre ut än Catherine, men är han ställdes på fötter stirrade han bara på oss och sa något på en obegriplig rotvälska. Jag blev rädd och mrs Earnshaw var färdig att slänga ut honom; hon for upp och frågade hur mannen kunde få infallet att ta en sån tattarunge i huset när de hade stugan full i förväg."

 

Svarthårig, rotvälska, tattarunge. Kodorden trängs. Och det finns inte plats i stugan.

Heathcliff är en upprorisk, sexuellt provokativ och destabiliserande närvaro i den engelska byn. Det går illa.

Bilden av irländaren var färdig innan krisen var ett faktum.

1845 hade England konservativt styre, under premiärministern Robert Peel. Man hade en ganska klar bild av vilken sorts ”problem” Irland representerade -  en  ”modernisering” av jordbruket var nödvändig. Den engelska godsägarklassen var en stoppkloss; men man uppfattade den snabbt växande befolkningen som det verkligt stora problemet. Man hade redan börjat uppmuntra utvandring. När hungersnöden kom var det frestande för vissa tänkare att se krisen som en möjlig utväg, ett sätt att accelerera en nödvändig utvecklingslinje.

Peel var en av de första, och en av få, att förstå vilken katastrof som potatispesten utgjorde. Hans sätt att agera ledde till en politisk kris för England som helhet. Som Helen Litton skriver:

Den dominerande ekonomiska teorin i Storbritannien vid artonhundratalets mitt var Laissez-Faire, som hävdade att det inte var Statens uppgift att förse medborgarna med hjälp eller att blanda sig i den fria marknaden och dess varuströmmar. Detta måste man komma ihåg om inte regeringens inställning till katastrofen på Irland ska bli helt obegriplig. Människor förutsattes vara självförsörjande, och statens inställning var att nödhjälp skulle försvaga deras förmåga att ta hand om sig själva.

Peel hade dock tjänstgjort på Irland och var insatt i öns problem. Bakom ryggen på sin regering beslutade han om en stor import av majs från USA till Irland för 100 000 pund. Han arbetade också på att avskaffa spannmålslagarna, som var ett kvarvarande protektionistisk skydd, i syfte att kunna importera mer nödhjälp. Just denna motion ledde till att regeringen föll. Litton igen:

 

"Resten av Peels konservativa parti var emot ett ingrepp i marknadskrafternas fria spel och Peel fick avgå som premiärminister i december, då han yttrade: ”gode Gud, ska ni sitta i regeringen och diskutera och beräkna hur mycket blodiga diarréer och dysenteri ett folk kan uthärda innan det blir nödvändigt för er att förse dem med mat?' "

 

Liberalerna visade sig dock oförmögna att bilda regering, varför Peel kom tillbaka till makten och avskaffade spannmålslagarna 1846. Peel organiserade nu ett system av matdepåer över hela Irland. Men här kommer marknadskrafterna åter in i bilden: man fick inte ge bort mat. Den skulle säljas till marknadspriser. Allt annat vore politiskt omöjligt, då de rika storbönderna var en viktig politisk kraft i England. Under hela hungersnöden fortsatte också exporten av spannmål från Irland till England.

Peel fälls slutligen under sommaren 1846 - i en omröstning som gäller fattiglagarna på Irland - av den grupp konservativa i parlamentet som representerar storgodsägarna och leds av Benjamin Disraeli. En liberal majoritet under John Russell tar vid. Och nu blir det värre.

 

EN NYCKELPERSON i sammanhanget heter Charles Trevelyan, assistant secretary of the Treasury, vice finansminister. Det vore fel att säga att han inte gav sig i kast med hungersnöden efter bästa förmåga - men frågan är vad han sökte åstadkomma. Ur hans perspektiv sett var ”folkets låga moral” orsak till hungersnöden. Ett citat från hans sida har blivit herostratiskt ryktbart:

Jag tror jag kan se ett klart ljus skina i fjärran genom det mörka moln som för närvarande hänger över Irland ... den djupa och ingrodda sociala ondskan kvarstår, och jag hoppas jag inte gör mig skyldig till brist på ödmjukhet då jag hoppas att detta, vars orsaker ligger bortom mänsklig förmåga, är ett botemedel som tillämpas genom ett direkt ingripande av en allvis Nåd, på ett sätt som är lika oväntat som det är effektivt. Gud give att vi rätt kan utföra vår del och inte vända till en förbannelse vad som var avsett till välsignelse.

Trevelyan var inte ensam om att se Guds finger bakom potatispesten: direkta påståenden om att den var en följd av katolicismen var inte ovanliga. 1846 slår potatisskörden åter fel och farsoterna börjar spridas över landet. De nödhjälpsarbeten som instiftades fick inte påverka marknadskrafterna; man byggde inte vägar eller järnvägar som behövdes, utan landsvägar rakt ut i ödemarken eller kanaler utan ekonomisk betydelse. På godsherrarnas ägor reste sig det ena märkliga utkikstornet efter det andra - sådana ”follies” finns det ännu gott om, somliga av dem rent surrealistiska. För ett sådant arbete betalades ungefar tio shilling om dagen - mer fick det inte bli, eftersom politiker och storbönder var rädda för att jordbruksarbetarna skulle söka sig till beredskapsjobben istället för till ”riktiga” arbeten om de förra blev ”alltför välbetalda”. Samtidigt steg livsmedelspriserna enormt. För att överhuvud hindra en normalfamilj från att svälta ihjäl fordrades 1846 en dagslön på minst tjugoen shilling. Många arbetare orkade av ren undernäring snart inte delta i beredskapsjobben.. Då återstod fattigstugan. Där hölls medvetet en låg standard, för att folk inte skulle söka sig dit ”av bekvämlighetsskäl”, och där splittrades familjerna - män, kvinnor och barn separerades - och med anstormningen till fattighusen blev de också smitthärdar för tyfus, dysenteri och kolera. Mot slutet av 1846 arbetade 116 000 i fattighusen, av dem 63 000 barn.

Och ständigt detta omkväde: arbetarna har blivit ”för lata”, för välbetalda, alltför bidragsberoende. Detta är den verkliga skräck som ligger under den brittiska liberala regeringens alla turer, där beredskapsjobb läggs ned i förtid och matdepåer stängs.

1847. Vintern har varit den värsta i mannaminne. Trevelyan vill halvera lönerna på beredskapsjobben, eftersom kylan gjort att så få arbeten utfördes. Han får nej.

Ett underligt lugn lägger sig över landet. Överallt rapporter om hålögda, skelettliknande barn. Rapporter om kannibalism. Kyrkogårdarna är överfulla och man övergår till omärkta massgravar, gärna på de lättgrävda sandstränderna.

Under sommaren åter samma stank över landet. Av potatis som ruttnar i jorden.

Och genom hela denna period fortsätter godsherrarna sina vräkningar. En ström av döende människor på väg till emigranthamnarna. På Ellis Island i New York finns än idag en särskild massgrav för de tusentals irländare som strök med på resans sista etapp. Över havet går ”Coffin Ships”, där tusentals utvandrare tillbringar hela resan under däck, utan avträden eller dagsljus. Många av dem var dömda till förvisning efter att ha begått ”egendomsbrott” - oftast stöld av mat.

Men den liberala regeringen var orolig: irländarna kunde bli alltför bidragsberoende. Beredskapsjobben trappas ned och man börjar istället dela ut soppa. Många irländare, visar det sig, svälter hellre ihjäl än står och köar för mat offentligt.

 

MYCKET ARBETE LADES ned på att få systemet att fungera - när soppköken var som mest spridda utfodrade man 3 miljoner människor om dagen - men resurserna var helt enkelt inte tillräckliga och soppan alltför mager: den hade komponerats av en gourmetkock från en av Londons ledande restauranger. Exporten av spannmål från Irland fortsatte: i England rådde en industriell depression, och premiärministern Sir Russell var rädd för att hungersnöden skulle spridas till England om importen från Irland trappades ned.

Döda kroppar i diken, på gator, som ingen längre orkade begrava. Kroppar som gnagts av råttor och hundar.

Trevelyan såg hoppfullt på situationen. Spannmålspriserna föll, skörden hade varit bra. Problemet var bara att ingen längre hade några pengar att köpa mjöl för. Det viktigaste, som han såg saken, var att ”Irland själv bar priset för sin hjälp”. Andra politiker, som irländaren Daniel O’Connell, varnade honom. Det var omöjligt. Trevelyan ansåg att det var dags för England att börja trappa ned sin hjälpinsats

Systemet skulle istället betalas med lokala skatter, på decentraliserad basis, grevskap för grevskap; men nu började även de bönder som hade kvar sina lantbruk att bli tvungna att lämna dem och emigrera. Även de stora godsägarna blev svårt skuldsatta av de avgifter de skulle erlägga till Irlands självfinansierade hjälp - och deras svar var att påskynda massvräkningarna. Hus efter hus revs och antalet medellösa drevs ut på vägarna i en aldrig sinande ström.

Man började införa begränsningar och sortera människor. För att få del av nödhjälpen skulle en man först arbeta med att krossa sten i tio timmar, annars blev det ingenting - arbetet var meningslöst, men arbetsskygghetsspöket sågs ännu som det största hotet. Få orkade. men siffrorna över de som fick bidrag sjönk på ett tillfredsställande sätt.

1847 var det år då de epdidemiska sjukdomarna fick ett rejält fäste i landet; de spreds främst via de överbelastade fattigstugorna och emigranströmmarna; men den torra sommaren gav ett visst hopp om att potatispesten skulle ha avklingat. Man tredubblade arealen och planterade ny sättpotatis. Men skörden 1848 slogs åter ut av den sydamerikanska svampen.

 

ÅRET 1848 är känt för annat än hungersnöd; i läroböckerna benämns det ”Folkviljans år”. I England började de  s k ”chartisterna” att bli en politisk makt att räkna med. Samma år höll Karl Marx ett tal till engelska socialisiska arbetare, där han betonade att ”Irländarnas frigörelse även är er egen”.

Nu började också ett militant motstånd mot den engelska politiken på Irland ta form. Daniel O’Connell, som drivit den parlamentariska kampen för Irlands självständighet, var död. Över hela Irland hade lantarbetare och småbrukare bildat hemliga sällskap, vilka ägnad sig åt hot eller småattentat mot de stora engelska godsägarna. Dessa sällskap fruktades på ett sätt som knappast stod i proportion mot deras egentliga makt och inflytande, och gick under namnet ”Ribbonmen” - om de inte bara  kallades banditer. Ur detta växte en revolutionär rörelse, som betonade småbrukarnas rätt till sin jord.

Nu fanns plötsligt resurserna från engelsk sida: 10 000 soldater skickades  till Irland, som svaret på några skärmytslingar. Efter att ledarna för oppositionsrörelsen arrresterats blev stämningen krigisk och ett väpnat uppror stod för dörren.

Men landet rymde knappast någon välnärd folklig armé, och den katolska kyrkan agiterade starkt mot den nya politiska rörelsen, som gick under namnet ”Young Irelanders”. När utbrottet kom rörde det sig om etthundrafyrtio intellektuella och bönder, beväpnade med ålderdomliga pistoler och jordbruksredskap. De blev ett lätt fall för den lokala polisen, som stängde in dem i en trädgård. Det var ”slaget om Ballingarry”.

Det blev droppen för den brittiska filantropismen. De privata bidragsgivarna försvann, och karikatyrerna av den otacksamma irländska halvapan strömmade genom brittisk press. Trevelyan bekymrade sig för att Nödhjälpskommittéerna förskte skinna brittiska kronan, och höjde de avgifter de var tvungna att betala tillbaka till Staten.

Resultatet blev en serie konkurser där såväl små som stora lantbruk gick omkull och lades i träda och även tidigare mer välbeställda lantbrukare sällade sig till malströmmen av emigranter, något som gjorde liberalen Trevelyan hoppfull:

Om småbrukarna försvinner och godsägarna tvingas sälja ut delar av sitt jordinnehav till personer som är villiga att investera kapital, så kommer vi till sist fram till något som liknar en tillfredsställande situation för landet som helhet.

Som Helen Litton kommenterar saken:

 

"Land låg överallt öde och desperata landägare lyckades inte sälja sin mark utan for sin väg och övergav sina egendomar. Inga köpare gick att uppdriva eftersom det ofta handlade om små egendomar som var hårt skuldsatta. Handeln kom till ett stopp, och småstäderna tömdes på invånare som gav sig av till de stora städerna. I en apell till Sir John Russell hävdades det att ”vad vi kommer att ha kvar är en hjonstuga.... Drottingen blir föreståndare för det största fattighus som någonsin grundats.”

 

Regeringen bestämde sig nu för att följa Trevelyans föreslagna system, att ”Låta naturliga orsaker råda”, med andra ord att inte göra något alls. Lord John Russell skrev:

”vi har bidragit, arbetat, sänt nödhjälp och kläder till irländarna, miljonsummor har spenderats och år av debatter... Allt vi fått i gengäld är revolter och och oroligheter. Låt oss nu avstå från bidrag, lån, kläder osv för att få se vad de kommer att göra... det är det brittiska folkets önskan.”

1858, tio år senare, bildas ”Irish Republican Brotherhood” - föregångare till det  IRA som tar form efter upproret 1916.

 

DET FINNS inget slut på en svält. Den kan börja lika dramatiskt som den irländska - men den tar inte slut. 1849 var det värsta året under förloppet; koleran bröt ut och drog som en gräsbrand genom landet. USA ville inte längre ta emot fler irländare, eftersom många kom dit för att dö och ofta hade smitta i bagaget.

Men resultatet av svälten blev att landet tömdes, för att 1871 ha stabiliserats på sin nuvarande nivå, runt fyra och en halv miljon. I världen finns idag fyrtio miljoner mäniskor av irländskt ursprung.

Ett annat resultat var att det irländska spårket fick sitt banesår. Före svälten talades språket av tre miljoner: efter svälten var antalet nere i en miljon. De irisktalande delarna av landet hade drabbats hårdast.

En hård motståndskärna tog form: det fanns inte längre någon irländare utanför den protestantiska överklassen som ansåg att unionen med England hade några fördelar. Men så långt som till nationell självständighet ville inte ens Trevelyan gå.

Det finns ett tilägg att göra. Detta är den brittiska liberalismens guldålder och den tid då klassisk nationalekonomisk teori tar form. Någon tycker kanske att det är en billig politisk poäng: men vad man ser gjutas in i de ekonomiska teorierna, som en barlast eller baksida, är rädslan för att hjälpa, att den som får ett mål mat genast vill ha mer, att ”bidrag” ohjälpligt är korrumperande och skadar mer än det stöder. Som alla svartvita ideologier bär även den ekonomiska liberalismen med sig en murken kärna där teorins diskrepans gentemot verkligheten betalas med liv.

DET HAR hänt förut. Det händer igen.

I sin banbrytande essäbok citerar Cormac O’Grada Amartya Sens Poverty and Famines:

 

"Den grundläggande poängen (...) att svält inte endast är resultatet av matbrist utan en funktion av marknadslösningar som samverkar med orättfärdiga egendomsrättigheter får sin tillämpning här och formuleras av flera samtida bedömare i Irland under Den Stora Svälten, men dessa uttalanden återfinns inte i ”den seriösa” [vetenskapliga] litteraturen. Ambirajans klassiska studier av regeringspolitiken under artonhundratalets indiska svältkatastrofer visar att de ideologiska bojor som lades över statsbyråkratin tenderade att förstärka massvälten, men historieskrivningen brukar vara tyst eller förstående även på den punkten - åtminstone i irländska sammanhang."

 

I AUGUSTI 1849 besökte drottning Victoria Dublin, i syfte att gjuta litet mod i sina iriska undersåtar. När det kungliga skeppet stävar ut ur Kingstown (nu Dún Laoghaire) står de hurrande människomassorna längs stranden och drottningen säger sig känna ”stor sorg över att lämna landet”.

Det var hon inte ensam om. Emigrantströmmen hade nu runnit över miljonstrecket.

Sedan kom notan: Irland skulle betala tvåtusen pund för drottningens utgifter. Ty politiken var nu en gång för alla sådan.

 

 

---

 

Litteratur

 

Stephen J Campbell The Great Irish Famine  Famine Museum 1995

 

Terry Eagleton Heathcliff and the Great Hunger Verso 1995

 

Cormac O’Grada Ireland before and after the Famine

Manchester University Press 1988

 

Helen Litton The Irish Famine - an illustrated History

Wolfhound Press 1994

 

Cathal Póirtéir (red) The Great Irish Famine Mercier Press/Radio Telefís Éireann 1995

 

Cecil Woodham-Smith: The Great Hunger

Penguin 1995 (ny utg)