-Jag har väl inte så mycket att komma med egentligen, annat än sånt som andra berättat för mig, då: det är klart att jag kan kontra med sånt som jag hört då ni har varit i farten.

-Det ska ju vara sant också.

-Jo. Jag sa visst det. Vad jag har hört, ja, vad ska vi ta - nånting - kanske nåt av det som jag har hört hemifrån.

Måste jag verkligen?

-Har du sagt A så får du väl fortsätta..

-Ja...det...du vet, jag kommer ju från en liten håla och så (skratt) och där händer ju inget som ... skulle vara brevlådorna då, som står och skallrar i vinden så att man kan bli mörkrädd för mindre... men det duger kanske inte?

-Jag tror att du kan bättre upp än så.

-OK. Men då får det bli något som jag inte vet så mycket om själv, utan som jag har hört av släktingar. Det fanns ju ett - tror jag att man kan kalla det - gods mitt på slätten, eller herrgård, skit samma, familjen där ägde mycket av markerna omkring. Huvudbyggnaden finns fortfarande kvar, en stor vit kåk, även om stallet och ladugården brann ned för några år sedan. Det finns naturligtvis massor av sådana ställen: det enda som skilde det här från andra var att familjen här betraktade sig som halvadlig och hade konverterat någon gång vid mitten av artonhundratalet; det ledde till att de hade en del utländska gäster nu och då. Bland annat hämtade de sin husa från Schleswig, en efter vad det sägs mycket duktig människa som endast hade den bristen att hon aldrig lärde sig ett ord svenska.

  Till gården hörde också ett antal soldattorp med indelta soldater: små stugor i skogsbrynet varav någon väl fortfarande står. Många av soldaterna gifte sig tidigt och fick en massa barn (det dog förstås många med, men det där kan ni) så att det alltid fanns en massa ungar i trakten. Så fanns det en soldat som inte var gift utan mest höll sig för sig själv; en rätt ung karl som länge hade rykte om sig att vara stum. Han lär inte ha sagt något till nån på många år, inte ens till handlaren: han kom bara in i affärn och pekade på vad han skulle ha. Folk vande sig vid det där och hälsade på honom genom att lyfta på hatten bara. Så vid ett soldatmöte var det något nytt befäl nerifrån kusten som inte kände till hans egenhet utan röt åt honom något i stil med: för tusan karl, hör ni inte vad jag säger?!

-Jo, sade han stilla. Hans kamrater höll på att dö.

-Jaha, sade befälet, som visst fann sig ganska raskt. Varför svarade ni inte då?

-Fanns just inte så mycket att säga.

Befälet var svarslöst. Han hotade förstås med att anmäla honom till höger och vänster, men fick tydligen inget gehör för sina klagomål. Senare den sommaren lär han ha fått avsked för att han skulle ha varit en riktig sadist och farit illa fram med kompaniets hästar.

  Efter det där blev de flesta liksom litet misstänksamma. Men soldaten sägs ha varit en stilig karl men den tidens mått mätt: jag tror inte det finns några bilder kvar efter honom. Nu förtiden är det ingen som minns vad han hette, men det borde väl gå att ta reda på. Det ryktades att han skulle ha varit adlig men blivit utfattig och därför höll sig på sin kant. Eftersom han var bosatt i Konsta socken hade han fått soldatnamnet Konst; alltså kallades han för von Konst. Så mycket är sant.

Det lustiga var att det på något sätt blev någon sorts kontakt mellan Konst och den tyska hushållerskan på godset: nån såg dom ett  par gånger gå längs vägen om kvällen. Hon lär ha varit mycket längre än han, mörk och mager. Kanske kunde han tyska: eller också gick dom där och teg tillsammans, kväll efter kväll, hela sommaren. Så blev det en massa prat, som det heter: det påstods att hon skulle ha barn, vilket förmodligen inte stämde. Men till sist blev det väl svårt för henne att vara kvar uppe på herrgården, varför hon bara tog vad hon hade och flyttade ned till Konsts stuga som låg litet avsides, längst bort mot skogskanten. Dom levde visst ett ganska stilla liv och satt ofta ute i backen, utan att säga eller göra något särskilt, vilket förstås gjorde en del rätt nyfikna. Men folk tröttande efter ett tag på att snoka: åren gick och man vande sig vid att ha dom där. När mina mostrar var små hade det blivit rätt vanligt att mammorna på gårdarna i byn kunde säga åt sina barn att gå ned till knektens  ett tag, om dom inte hade något bättre för sig än att springa omkring: för det mesta var barnen rätt välkomna, särskilt som paret aldrig fick några egna. Mannen kunde bli rätt irriterad på alla ungar som i tid och otid dök upp och gick ofta sin väg, antingen på en långpromenad eller in i stugan: men tyskan tycktes uppskatta besöken, även om hon inte kunde tala om så mycket med dem som kom. Det behövdes nu inte heller, för barnen visste oftast vad de ville:  de gick bara fram till dörren och knackade på. När tyskan öppnade neg de - för det var nästan bara flickor som gick dit - och gjorde en liten vevande rörelse med handen. Tyskan nickade och försvann in i stugan; barnen slog sig ned i gräset ute på backen och väntade. Så kom hon ut  med en skamfilad trälåda i händerna: hon satte ned den i gräset och lät oftast en av flickorna öppna lådan med en liten mässingsnyckel som hon fiskade upp ur förklädesfickan. Ur lådans inre plockade hon sedan fram ett bylte av segelduk som hon vecklade ut. Vad hon till sist ställde ned på gräset var något som såg ut som  en gammaldags klocka med många fjädrar och hjul, och mycket riktigt drog hon också upp alltsammans med en stor nyckel som satt i en klämma i lådans lock. Det fick barnen aldrig göra: men de fick i stället plocka fram den mässingscylinder som de skulle sätta på plats just denna kväll. Det fanns flera olika melodier och välja mellan, och riktigt stilla sommarkvällar kunde man tydligen höra den litet mekaniska musiken ända ned till gårdarna vid sjön. Barnen gick ogärna hem innan det började bli kyligt eller deras föräldrar kom och hämtade dem: men de vuxna, särskilt männen, blev ofta stående nere vid gärdesgården och väntade ut sina döttrar, klivande fram och åter i det daggvåta gräset. Enligt moster var det en speciell melodi som de oftast bad att få höra, och som tyskan särskilt gärna också spelade: underligt nog var det också den cylinder som tycks ha varat längst - för de blev ju utslitna till sist. Barnen lärde sig aldrig vad de enskilda styckena hette, utan visslade de första takterna tills tyskan förstod vilket stycke det handlade om.

  Moster påstod att hon glömt alltsammans, såväl tyskan som spelverket: hon var nu inte heller särskilt gammal när tanten dog. Men så, under en körkonsert i Norrköping någon gång på fyrtiotalet kände hon igen just det stycket, om än framfört i helt andra omgivningar och inte lika metalliskt och ryckigt: minnet kom så tungt och plötsligt att hon var tvungen att resa sig och lämna kyrkan där konserten hölls och gå hela vägen hem till sitt hyresrum. Enligt det stencilerade konsertprogrammet,

som hon sparade, var stycket Beethovens An die Freude.

 

Hon tystnade, såg ned i bordet igen och verkade inte särskilt nöjd. jag väntade också rätt länge på någon kommentar från Johans sida och stålsatte mig väl på sätt och vis mot den: men den kom inte. När jag sedan såg upp satt han tillbakalutad i sin nedsuttna galonfåtölj, förnöjt flinande, med händerna i fickorna och blicken mot hennes sänkta huvud.

 

s 232-235

 

---

 

 

 

Det var denna gång inte alls hans eget förslag; någon, förmodligen modern, hade helt enkelt framkastat det under kvällsmaten. Han hade sett ned i tallriken, ännu tillfredsställd över att samtalsämnet inte längre handlade om hur han hade det i stan eller om hur han borde se till att få litet luft; så kom oviljan åter krypande.

-Kan inte Gerd göra det, sade han så alldagligt han förmådde.

Utanför fönstret vind och ett lätt snöfall, det avlägsna skenet från flygvarningslyktorna på fabrikens skorsten.

 -Hon brukar ju ta hand om det. Men när du nu är hemma så.

En stund förflöt under tystnad. Han förde handen till ansiktet, luktade på fingrarna, kände beröringen av den egna svala huden och kunde utan att se upp känna Gerds irriterade blick, hur hon helst skulle vilja fösa undan hans fingrar och pressa ned hans handrygg i bordet: kanske skulle hon också ha gjort det om de varit ensamma.

-Du hittar ju, sade Gerd.

Han ville se upp och utväxla den blick som de under barndomen kunnat skicka varandra; av hat; men hans ögon låste sig fast vid den slitna tallrikens imbecilla kantornamentik.

Senare, innan han kommit sig för att ge sig av, blev han stående i vardagsrummets mörker  med handen mot den vittrande spiskransen, kinden mot spjällets tunga järnreglage och dess välkomna kyla. Luften var stinn av den märkligt sötaktigt feta lukt som han tidigare aldrig förknippat med hemmet, men som han sedan han flyttat ut vid varje besök känt igen som grundläggande inslag i varje enskilt minne av leda, klavbindande stillhet och dum, tyngande trötthet. Han stod vädrande som ett djur, inhägnad av de tjocka mattorna, det fuktskadade taket, den grå soffan med sitt absurda berg av pråliga prydnadskuddar,  hyllan med bröllopsfoton av verkliga eller inbillade släktingar, de beigerandiga och buckliga tapeterna, grälla men i mörkret slocknade Zornplagiat i svulstiga ramar, bokhyllans stumma fasad av bokklubbsböcker och femtiotalsuppslagsverk, fönstrets slingrande näste av gullranka och murgröna, och i mörkret utanför de hängande, släpande äppelträdsgrenarna, i vinden skrapande mot fönstret i en gnisslande, utdragen, aldrig tystnande parodi av mycket gamla människors vilset trevande röster.

När han sträckte fram sin ena hand stötte fingrarna emot dörröppningens grovt vävda draperi: det hade alltid funnits just där. Han hade alltid vetat det.Järnets kyla. Rösterna från köket rakt genom det tjocka tyget, doften av kokkaffe:

-Vad letar du efter?

Hans fingrar slöt sig kring bilnycklarna på spishyllan.

-Kommer, sade han tyst, ut mot hallens svalare blå dunkel. Stod kvar, länge.

 

Bilens tröga fjädring reagerade långsamt på den tvära svängen ned in på den smala, översnöade grusvägen, skakade till, fann sin rytm. Instrumentbrädans klocka visade på halv tre; himlen grå. I strålkastarnas närmast osynliga ljuskäglor singlade en och annan hårdfrusen flinga; på den halvannan kilometer avlägsna landsvägen däruppe på åsen strömmade strålkastarraderna förbi. Slätten låg i dunkel. Han passerade de gamlas hus, mörkt och tillbommat sedan månader tillbaka, med gardinerna kvar i fönstren men med fönsterbräden som gapade tomma sedan krukväxterna tagits undan. Han svängde in på den tomma gårdsplanen, i högre fart än vad som egentligen var nödvändigt och tvingade bilen till stillastående med en tvär inbromsning som fick den tunga stationsvagnen att kasa någon meter diagonalt mot färdriktningen; satt så stilla, tillbakalutad i det nedsuttna förarsätet, rökte långsamt en cigarett in till filtret och såg hur det öppna landskapets oberäkneliga vindbyar riste i trädgårdens sammangyttrade äppelträd. Så sträckte han sig efter den grova stavlampan i handskfacket, öppnade dörren och klev ut i blåsten.

   Tvärslåns hänglås av mässing kärvade. Han fick ta av sig handskarna och treva med nyckeln i ett grepp som blev allt stummare ju längre in under huden kylan fann sig väg: till sist stod han med fingrarna indragna i tröjans garn och fumlade sig fram med stavlampan i ett krampaktigt fastknipet läge i vänster armhåla. Så gled låset upp, oväntat: lampan föll ned på markens issörja och slocknade. Ett kort ögonblick stod han med låset i handen, liksom oförstående: så föll järnslån över dörren ned av sig egen tyngd. Jonas böjde sig ned efter lampan; när han dunkade dess ände mot sin nakna handflata några gånger glimmade den till och gav ifrån sig ett osäkert, gulnat sken.

När han klev över den höga tröskeln och in i det jordluktandemörkret slogs han av känslan av att något nu var helt annorlunda mot för ett år sedan; han lät det flimrande ljuset svepa runt rummet, utan att lägga märke till att något enskilt föremål skulle ha bytt läge. Harvens mörka skepnad stod kvar i samma hukande, liksom avvaktande position; hyllans ansamling av färgburkar och råttgiftspaket var densamma som tidigare. Jonas fann att lampans sken förblev stadigt när han höll den med änden snett pekande mot golvet: så föll den irrande ljusskäglan på något i fönstersmygen. När han gick närmare såg han att det var en hagelpatron, aldrig avlossad, med den röda pappen bleknad av vem visste hur många somrars solsken: i ett hörn hade till och med någon orädd råtta varit framme och tagit några prövande bett. Han sträckte ut sitt handskklädda finger och petade försiktigt till den vitröda tuben, som rullade någon milimeter närmare kanten. Rörelsen ingav honom en känsla av obehag och han fann det med ens mycket svårt att överhuvudtaget tro att någon en gång lagt det lilla föremålet där, på fönsterkantens vittrande murbruk.

   När han vände sig bort från fönstret förstod han vad han förmodligen lagt märke till utan att riktigt se det när han först kommit in: det gula lampskenet föll på takets mörka trä och avslöjade en tydlig utbuktning. När han klev närmare såg han hur några plankor uppenbarligen givit efter och vikt sig inåt-nedåt, med brottytornas något ljusare grå trä i vinkelns spets.

Försiktigt trevade han sig fram till trappstegen, som knarrande bar honom mot övervåningen.

   Förstörelsen uppe på loftet var större än han hade väntat sig. Vad som nedifrån verkat vara en svag lutning av golvplanet var, uppifrån sett, närmast svårt att urskilja som en sammansatt men sluttande yta. Den punkt där plankorna gett sig tycktes befinna sig under den plats där den stora spegelkommoden tidigare stått: nu låg den stora möbeln halvt på rygg med kanten mot den lucka där stegen sökte sig upp. Knappast något av spegelglaset tycktes sitta kvar i ramen; i den svepande ljuskäglan avlöjade sig skärvorna här och där i den svarta, nu bitvis söndertrasade plastens veck och skryn, glimmande som små spån av is. En enda större flisa, ett närmast rombformat stycke med kanske en halv decimeters sida, satt kvar i den snidade ramens mörknade ekträ: nästan utan att tänka på vad han gjorde sträckte han ut handen, bände loss glasbiten och stoppade den i jackans ytterficka. Kommodens lådor hade i fallet skjutits ut och en av dem låg märkligt nog med en pöl av fruset smältvatten i ena vinkelvrån. När den stora möbeln vält ut på det sviktande golvet hade den uppenbarligen dragit det övriga möblemanget med sig; snett bakom den stora, mörka formen anade han den kista som han kände igen från tidigare besök. Han riktade lampan dit och såg den ligga på sidan, med sitt innehåll av gamla böcker utvält på det boss som täckte loftets bortre del. I det svaga ljuset tycktes högarna av sönderfallande papper honom inte olika små djur som fått dö i fred för att sedan skrumpna ihop till torra stycken, påminnande om det råttkadaver han en gång funnit under en planka på föräldrarnas vind: han hade först tagit den för ett litet övergivet getingbo.

   Han tvekade inför att ge sig ut på det buktande golvet och avvaktade med överkroppen ovan luckans kant och med stavlampans allt svagare ljus svepande fram och tillbaka över förstörelsen. Så vände han sig om och klättrade ned, ett par gånger trevande med foten i tomma intet. Så blev han stående invid stegens fot, andades in de råkyliga, sträva luften, orörlig.

   När han kom ut i den blåsiga vinterskymning som nu rådde kring uthuset var det med en viss brådska, en skyndsamhet som han själv inte riktigt lade märke till förrän han skulle lägga järnslån på plats igen och fingrarna inte ville låta honom hinna samordna sina rörelser. Gång på gång föll den tunga metallarmen ned på trappans gamla halvcirkelformade kvarnsten, tills han med en irriterad gest sparkade ned den i snön intill husets murade stenfot, där den motståndslöst försvann. Han vände ryggen till huset, stoppade hänglåset i fickan och gick bort mot bilen, stängde med välbehag kupédörren bakom sig och satt något ögonblick stilla och såg ut över det inrullande mörkret innan han stack startnyckeln på plats.

   Motorn startade inte. Han försökte upprepade gånger, tills han förstod att den förmodligen blivit sur och instrumentbrädans lampor glöd blev allt svagare. Väntade, försökte igen utan resultat, förstod att han skulle bli tvungen att ge sig ut i den hårdnande vinden igen. Så drog han i den stropp under ratten som skulle frigöra motorhuven, slog på den allt svagare, alltmer gulskimrande stavlampan och öppnade bildörren.

Under huven såg allt ut som han förmodade att det skulle, i den mån detta nu lät sig utrönas i lampans långsamt döende ljus. Tändstiftet, bränsleslangen, tändkabeln, allt låg i ordning. Vinden skakade den uppfällda motorhuven med ett lågt surrande läte som följd. Han hade aldrig hört något liknande: ett dovt brummande som kunde leda tankarna till en piporgels basregister. Han släppte ned huven, rundade bilen, sjönk ned på det nu helt utkylda förarsätet och vred ännu en gång om nyckeln: den orangefärgade startlampan flimrade till och slocknade. Så blev han sittande några minuter, väl vetande att det inte tjänade något till, mest för att slippa ge sig ut i vinden; då och då vred han åter nyckeln ,satt orörlig och så småningom tämligen frusen bakom ratten, utan att finna något  i situationen att intressera sig för. Det var kylan som till sist drev honom ut i kvällsmörkret; med stavlampan i ena handen gick han sakta en bit tillbaka längs vägen, innan han vek av över gärdet, upp mot den någon kilometer avlägsna åsen och dess ström av ljus.

   Det var till en början lätt att gå; så kom han ut på ett område mitt på åkern, som i lampans ljus tedde sig märkligt slätt. Efter någon meter sjönk han ned genom skaren; efter ytterligare några steg var han redan våt långt upp på smalbenen, med för var gång en fot sjönk ned i den ofrusna leran allt större ansamlingar kring skorna. Envist klev han vidare, med en brett klivande gång som på avstånd skulle ha tett sig komisk. Så fortsatte han, meter för meter, framåtlutad mot  den tilltagande vinden, osäker över hur mycket tid han använde till att tillryggalägga det kanske hundra steg breda snöfältet.

   När han tagit sig fram till taggtrådsstängslet vid dess bortre ände kände han hur tröttheten redan kom krypande, yttrande sig som en varm darrning i knävecken; så stod han lutad mot en av staketstolparna och andades, med den fuktiga kylan som ett nät av isande trådar från benen upp mot nacken. Vägen på åsen tycktes honom inte ha kommit närmare.

   Kylan och nu även vinden drev honom vidare. Nästa fält var lättare att forcera, och han förmodade att den drivande snön täckte en stubbåker. Han halvsprang för att söka hålla värmen. När han kommit fram till nästa stängsel hade stavlampan i hans hand slocknat; han pressade dess glas mot sitt uppspärrade öga och tyckte sig ana en svagt violett glöd längst därinne; irriterat slängde han den sedan ifrån sig, långt in mot mörkret över det redan korsade fältet. Av husen bakom sig kunde han inte längre se ett spår. Småsvärande klängde han sig över staketet och kasade utför en kort slänt ned mot ett dike.

  Bäckfåran därnere verkade vara tämligen grund, kanske halvannan decimeter. Han tvekade inte inför att ge sig ut på isen, även om han förstod att den inte skulle hålla och var beredd på  kylan när vattnet sipprade in i skorna. Men den plötsliga förnimmelse som följde på köldchocken, av att vara i greppet på något mycket större, vars grepp han inte kunde frigöra sig från, kom som en överraskning: röra sig, tänkte han, få upp värmen i fötterna, snabbt nu. Han halvsprang uppför den hala, motstående slänten och kände jackan fastna i något innan den trasades sönder: så var smärtan över ansiktet också där, han höjde reflexmässigt armarna mot ögonen och kände båda handryggarna repas mot något vasst och kallt; den beska smaken av smärta infann sig i munhålan.

   Impulsen att slå omkring sig var stark, mycket starkare än vad han tidigare upplevt den; att få skrika, måtta efter en annan kropp och känna slaget träffa, mjukt: men han tvingade sig att ligga still och trevade med den fria handen över jackans framsida tills han fann det motstånd som höll honom nere.

   Det var förstås ett stycke järntråd, försedd med vassa piggar; av dess strävhet att döma var den ganska rostig. Han fortsatte att treva under sig och kände hur härvan fortsatte, uppåt och nedåt längs kroppen, åt båda hållen. Den hade tydligen vridit sig kring ena armen, och när den plötsliga smärtan fått honom att rulla runt även ett varv kring överkroppen; det var därför ena armen satt fast, bunden mot jackan sida. Av det fjädrande  motståndet under ryggen att döma låg han på flera, hopsnodda rullängder av tråd som uppenbarligen länge legat i dikesslänten.

   Det tog möjligen en tjugo minuter att göra sig fri; kanske längre. Vid någon tidpunkt skrek han högt, mest av ilska; ett skrik som helt svaldes av vinden. Så kom han lös, sprang i vrede och utan att se sig för rakt över det öppna fältet, snubblade och föll, reste sig, föll igen, kom på fötter och sprang blint vidare mot vinden, med vreden som sköld gentemot den annalkande fasan inför den underliga tystnaden mitt i mörkret, inför kylan som sakta åt sig inåt i kroppen; den bultande strimman över panna och kind stelnade sakta till ett stramande streck; blicken hölls riktad mot vägens band av vitt ljus, högt däruppe; han kom till ytterligare ett stängsel och vred sig över det i en enda rörelse, glömsk av piggarna som hakade i återstoden av hans jacka, kände hur ena skon höll på att glida av, bemängd av lera och is som den var. Så var han framme vid åsens slänt och började arbeta sig uppåt, bitvis genom att gripa tag i de buskar och knippen av lövsly som täckte dess grusiga sidor, bitvis genom att köra händerna ned i snön eller spjärna med fingrarna mot de enstaka stenar och mindre klippblock som kom i hans väg, högre, uppåt, till dess att larmet från den tunga trafiken hördes genom vinden och pulsens snabba slag.

   Så var han med ens uppe på plan mark och vacklade ut i körbanan med utsträckta händer. En snabb, lång, förbiglidande signal fick honom att snubbla ut, närmare mittlinjen: en serie skärande och rytmiska, närmast sirengälla stötar bakifrån fick honom att snurra runt på hälen, lagom i tid för att se ett trailersläp passera i den södergående filen på kanske en halv meters avstånd, hög som ett oceangående fartyg och med sin täckpressenning fladdrande i fartvinden. Han vände sig tillbaka igen och möttes av en framvällande störtflod av ljus och spridda signalstötar, alla redan förbi innan han egentligen hunnit reagera på dem. Obeslutsamt blev han stående, torkade lera och blod ur pannan och sänkte sedan armarna ned mot kroppen, då och då höjande en hand till en liftargest mot någon av de snabbt förbirusande och ogenomträngliga vindrutorna, allt medan han sakta gick längs mittlinjen, osäkert linkande från sida till sida, med smärtan alltmer tydlig i den högra och med ens närmast obrukbara fotleden. Det tog honom kanske tio minuter innan han förstod att inte en enda av dem hade för avsikt att stanna.

 

s 239-246