Dagens
Nyheter 21 april 2007 under rubriken
"Kulturens kontinentalplattor knakar"
Sommaren 1988 besökte jag och författaren Steve Sem-Sandberg Kina.
Det blev fjorton dagar av samtal med författare och intellektuella
som befann sig på tröskeln till ett uppbrott. Kanske, sade man sig,
såg man inte bara slutet på en diktatur, utan även på ett
konfucianskt tänkande som ordnat människor i hierarkier. Redan då
var Peking en ständig byggarbetsplats med en himmel förmörkad av
lyftkranar.
Det fanns en oro att Kina öppnade sig snabbt mot "väst", mot den
globala ekonomin, att det gick för fort. Men en del fann styrka i
att tänka på grottorna i närheten av Dunhuang.
Flera vi talade med återkom till dem. Grottorna ligger vid
Sidenvägen och kallas "de tusen buddhornas grotta". Och här möttes
verkligen olika stilar, konstnärer som kommit västerifrån hade
lämnat sina spår i olika skulpturer och väggmålningar, som var
mellanformer mellan "östlig" och "västlig" konst. Det var också här
man hittat tidiga kristna skrifter på kinesiska från sjuhundratalet.
Alltså, sade man sig, hade kulturmöten ägt rum förut och samhället
hade hämtat styrka ur detta. Just det historiska belägget verkade
lugna en del.
En av de poeter vi talade med i Peking var den unge modernisten Yang
Lian, som kritiserats av regimen för att skriva "religiöst". Han
talade lika gärna om tibetansk dödsmystik som om T S Eliots lyrik,
och menade att de hörde ihop. Det var omtumlande att höra honom
referera till dikter jag kände väl och få dem att öppna sig mot
traditioner jag bara inte hade tillgång till. Utanför höghusets
fönster kvittrade kanariefåglar i hundratals bambuburar.
Ett knappt år senare följde jag massakern på Himmelska fridens torg
i tv. Och videoklippet där den "frihetsgudinna" studenterna byggt
välts och försvinner skulle återkomma gång på gång på skärmarna.
Också det ett kulturmöte, men en symbol som vände sig till folk i
väst - som de skulle känna igen som en symbol för en universell idé
om frihet.
Minnen från Kina för snart tjugo år sedan stiger upp i huvudet då
jag läser den otroligt ambitiösa antologin "Cultures and
Globalization series 1: Conflicts and Tensions". Här samlas ett
trettiotal samhällsforskare från hela världen för att försöka komma
till rätta med kulturens plats i det flerskiktade förlopp vi kallar
"globalisering". Och den idé som långsamt utkristalliseras ur
tjugotalet essäer och berg av statistik är en jag känner igen från
de kinesiska författarnas funderingar.
"Kulturen" definierar man som de system vi använder för att skapa
mening och där olika sorters konst är central. Kulturen är också den
växlingsstation där olika strömningar, traditioner och erfarenheter
går att foga samman. Det är ingen ny tanke, men den är kraftfullt
formulerad.
Redaktörer är tyske Helmut Anheier och indiske Yudhishthir Raj Isar,
bägge professorer i sociologi. Bägge har forskat kring det civila
samhället och dess reaktioner på den nya globala ekonomin, och bägge
var tidigare inblandade i projektet "World Cultures Yearbook", som
den nya bokserien växer ur. En ny volym skall ges ut varje år, och
del ett fokuserar på konflikter och "kulturkrig".
Som Anheier och Isar uttrycker saken i sitt förord: "Det saknas
forskning och analyser av vad globaliseringen betyder för kulturen
och vad kulturen betyder för globaliseringen, både på ett nationellt
och på ett internationellt plan. Och en anledning till att denna
brist uppstått är att 'kultur' är ett begrepp som ännu kopplas till
nationalstaten."
Kulturens kommersiella institutioner ägs av ett allt mindre antal
storföretag med säte i väst, som Bertelsmann, News corporation och
Time Warner. Men "kulturen" i vid mening har på gott och ont också
den lämnat nationalstaten bakom sig. Annars skulle inte svenska
landsortsmän med låga inkomster klistra upp amerikanska
sydstatsflaggor i bakrutan på sina bilar. Man gör det för att man
identifierar sig i ett "kulturkrig" med ekonomisk grund som rasar i
USA, där de som ser sig som en "folklig", lantlig och eftersatt
grupp (inte sällan med rasistiska förtecken) står mot en köpstark
"urban elit". Så sätter man in sin egen roll i ett globalt
sammanhang - med symboler som spritts över världen av den
amerikanska kulturindustrin.
I text efter text får man också belägg för hur många samtida
konflikter som går att foga in i ett övergripande mönster. Nämligen
där "kultur" i vid mening är ett sätt att definiera den egna gruppen
gentemot andra - och där det saknas metoder och institutioner för
att låta erfarenheter mötas och blandas. Där det saknas en de tusen
buddhornas grotta.
Ett namn dyker upp i så gott som varannan text: Samuel P Huntington,
den amerikanske statsvetare som 1996 gav ut essän "Civilisationernas
kamp. Mot en ny världsordning" (på svenska förra året). Huntington
tecknar bilden av en värld där olika "civilisationer" (den västliga,
den muslimska, den kinesiska, indiska och så vidare, allt som allt
sju eller åtta) står mot varandra i en kamp om herravälde och
tolkningsföreträde. Efter kalla krigets slut har världen åter
brutits upp i sina kulturella kontinentalplattor, och "kriget mot
terrorismen" bör enligt honom förstås ur ett sådant perspektiv.
Huntington har utsatts för massiv, vetenskaplig kritik, men hålls
ändå högt av amerikanska neokonservativa. Det märkliga i hans
resonemang är att begrepp som "civilisationer" eller "kulturer" är
så statiska. De "finns", låter sig sällan blandas och man måste
sluta upp bakom "sin" civilisation.
Den andre, ständigt närvarande tänkaren är Manuel Castells,
författare till trebandsverket "Informationsåldern" - och ett av
hans begrepp som återkommer är "identity politics",
identitetspolitik.
Identitet och kultur är begrepp som ingår i spelet om makt och
ekonomiska resurser. Men, menar flera av forskarna, kulturen är
därför den plats och det medel vi har för att lösa den sortens
konflikter.
Sprickan mellan islam och väst behandlas bland annat av den
tysk-syriske sociologen Bassam Tibi. Han ger till en början
Huntington lite rätt: en kärna i den radikala islamismen är att man
uppfattar sig som en separat "civilisation", vars principer är
oförenliga med andras, och att man därför måste "segra" eller "gå
under". Som Tibi skriver är just idén om en "inkompatibel" islam en
allvarlig spricka inom islam själv - för å andra sidan är islams
styrka också idéer om universalism. Han skriver: "när jag arbetar i
Senegal eller Indonesien behandlas jag inte som utlänning, utan som
en broder i islam. I Tyskland, där jag bott i fyrtio år, är jag
däremot en 'utlänning'." Den stora motsättningen mellan "väst" och
"islam" handlar i hög grad om vilken sorts universalism som skall
gälla. Om var man släpps in.
Vad vi ser i världen i dag, skriver Tibi, är inte historiens slut
utan historiens återkomst. Över hela världen sätts "historia" som
förklaring till den egna identiteten - tänk på det när ni ser på
teveserien "Svenska slag". Och vägen till att dekonstruera myter går
inte genom mindre historiekunskap, utan genom mer.
En nyckel till identitetspolitiken får man också i texter av den
brittiske supersossen Anthony Giddens (ständigt denne Giddens!) och
den amerikanska statsvetaren Beverly Crawford. Globalisering står
för integrering, för sammanväxande. Men samtidigt har en alltmer
globaliserad värld kommit att präglas av "kulturella" strider. Av de
36 krig som pågick i världen år 2003 var Irakinvasionen det enda
kriget mellan nationer - de andra var "etniska", "religiösa" eller "befrielse"-krig
inom nationer.
Giddens och Crawford menar att den ekonomiska avreglering som för
många är samma sak som "globalisering" slår ut precis de politiska
institutioner som fördelar välstånd mellan olika grupper. Det har
blivit svårare att fördela skatter, att skapa sammanhållna pensions-
och utbildningssystem. Utjämningen, instrumenten för jämlikhet, är
vad den liberala globaliseringen förstör först. Vilket skapar
verkliga eller inbillade motsättningar mellan grupper som nu inte
längre har ett samhälle gemensamt, utan en "identitet". Det öppnar
spelrum för vad Crawford kallar "kulturella entreprenörer" som
Milosevic eller diverse radikala islamister, som ser sammanbrottet
eller det inställda bygget av välfärdsinstitutioner som ett
tillfälle att gripa makt.
Kulturen är nyckeln och problemet. Men det samhällsskikt som brukar
uppfatta sig som kulturbärande, i vid mening medelklassen och då
särskilt dess bredare, lägre bas, har sin trygghet hårt knuten till
nationalstaten. I väst är det de som uppfattar globaliseringen som
hotande och ser sin ekonomiska plattform upplösas av ett
internationellt kapital.
Här finns en svart ironi: den kultur som är den växlingsstation där
man kan foga samman sin egen bakgrund och sina egna erfarenheter med
andras - dess institutioner monteras ned just av den ekonomiska
globalisering som den skulle kunna underlätta.
Det inspirerande med en bok av det här slaget är att man tycker sig
betrakta en glatt visslande Sisyfos. Läget är svårt, stora sjok av
kunskap fattas, men kunskap är vad som behövs, kunskap är lösningen.
Så vi baxar på. I förlängningen hägrar det ögonblick då man fått
stenen över kanten, och som 1848 beskrevs av den Marx många av
författarna verkar ha lämnat bakom sig:
"Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och
människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning
och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon."
"The Cultures and
Globalization Series 1: Conflicts and Tensions"
Red. Helmut K Anheier och Yudhishthir Raj Isar
Sage Publications
