Bloggandet är ett demokratisk genombrott. Det är nästan alla överens om. Men konsekvenserna för "old media" är inte nödvändigtvis de man tror.

 

   

Tidigare publicerat i Dagens Nyheter den 27 juni 2005. Och ganska utskällt.

En dag under webbens barndom vid nittiotalets mitt fick jag det lysande infallet att söka på författaren "Stephen King", något som redan då resulterade i flera tusen napp. Problemet var bara att så där 99 procent ledde till sidor med innehåll av typen "Hej, jag heter Charlie, är programmerare och gillar hamburgare och Stephen King". Flera tusen Charliesar hade upptäckt hemsidan som ett unikt uttryck för sin egen unika personlighet - med resultatet att man upptäckte att alla dessa unika själar var alldeles likadana. De tusen Charlies armé är också ett konkret exempel på hur det nya, digitala mediet ändrar förutsättningarna för vad Jürgen Habermas mer teoretiskt beskrev som "den offentliga sfären" och "privatsfären". Sjutton- och artonhundratalets medieexplosion, som hänger samman med framväxten av vad Habermas kallar den borgerliga demokratin, skapar ett offentligt rum, där man diskuterar saker och ting på ett annat sätt än i vardagsrummet eller i glada vänners lag. Världen klyvs i två, detta på både gott och ont - så hänvisas kvinnornas liv alltmer till "privatsfären" som det tagit lång tid att sparka sig ut från. Men i det nya offentliga rummet, som inte längre bara är gatan eller torget utan i allt högre grad tidningssidan, förväntas man delta i ett öppet samtal, på lika villkor. Det sista förblir i många avseenden en fiktion. Men en fiktion man kan hänvisa till som argument: varför är inte också dessa erfarenheter (kvinnornas, arbetarnas, bögarnas etc) med i samtalet? Så resonerar vi ännu. Tanken på en offentlig scen där det rationella samtalet förs må vara aldrig så mycket en vacker skärmsläckare; den är en nödvändig del av demokratin som politiskt system. Vad har då detta teoretiska tal om demokratin med bloggar att göra? En hel del. Bloggen är inget nytt, utan tvärtom just den funktion hos det nya digitala mediet som haussats mest, men som också visat sig viktigast. Precis som det nya tryckta mediet under sjuttonhundratalet öppnade nya dörrar för samhällsdebatt och informationsspridning har nätet visat sig just så behagligt svårkontrollerbart som många hoppats. Exemplen på nya, digitala vägar till "offentlighetens ljus" hopar sig: från de kinesiska studenterna på Himmelska fridens torg till de israeler som under Kuwaitkriget chattade över IRC från sina lufttäta skyddsrum. Intressant nog fick bloggfenomenet sitt riktiga uppsving i samband med USA:s invasion av Irak, då studenten "Salam Pax" publicerade sin blogg inifrån ett Bagdad som väntade på den amerikanska uppmarschen. Salam Pax blogg plockades snart upp av brittiska Guardian som en spalt i den tryckta tidningen - som ett uppfriskande exempel på hur en ny röst kan ta sig förbi vad man brukar kalla för "grindvakter". Det är just den utopiska möjlighet som t ex Johan Norberg (Expressen 10/6) helt riktigt framhåller - samtidigt som han ger sig ut på den retoriska halkbanan i andra avseenden: ingen har "angripit" bloggfenomenet i sig. Vad Johan Croneman kritiserat är en märklighet i den svenska blogosfären: att så pass många krönikörer och ledarskribenter dubbelpublicerar sig, dels i tryckt form, dels digitalt, och i det senare fallet i betänkligt utspätt skick. Norberg vill se detta som en attack på etablerade mediers likriktning, men i mina ögon ser det ut som motsatsen; just de etablerade medierna och tyckarna gör sitt bästa för att behålla tolkningsföreträdet genom att sprida ut sig allt tunnare över allt större ytor. För det är knappast proffstyckarna som har svårt att ta sig förbi grindvakter och de underförstådda åsiktsgemenskaper som existerar eller inte existerar på olika redaktioner. Linna Johansson driver ett mer intrikat resonemang (Expressen 11/6): hon efterlyser i stället mer privata bloggar av just yrkesverksamma journalister: "Helst vill jag med andra ord att hela DN, att åsikter och argument skulle dränkas under dagboksanteckningar, disktrasor, sneakers och vardag." Detta skulle vara ett sätt att uppnå större trovärdighet: "Hur ser SVT-producenternas barndomar ut, vilka böcker som lästes i de hemmen, vilka böcker som läses i dag. Vilka beundrar de? Vad driver dem att göra en viss sorts teve? Vad kom aldrig med? Hur kan ett typiskt researchslarv se ut? Vilka avundas de?" Jag förstår vad hon menar: som min gamle historielärare brukade säga - "att vara objektiv är att redovisa sina premisser". Men vad Johansson är ute efter är, tror jag, subjektiviteten som yttersta garant: om hon vet vilka jympadojor jag bär eller hur ofta jag diskar så vet hon också något om hur trovärdig jag är när jag kritiserar statsministern. Men jag tror det leder helt fel. Den "gamla" typen av offentlighet klöv världen i två, på gott och ont. Poängen med denna klyvnad var att argumenten i sig skulle äga tyngd: min åsikt om statsministerns politik (eller liberalismen, eller priset på broccoli) skall hållas isär från om jag har töntiga glasögon eller dålig andedräkt. Där finns en demokratisk grundbult. Styrkan hos de nya röster som via bloggarna lägger sig i ett alltför reglerat offentligt samtal är snarare att man i förväg inte vet vilka de är. Hela den borgerliga offentlighetens uppdelning i "offentligt" och "privat" är i gungning - och det finns en stark längtan hos mediemaskinen att avskaffa den gränsen, en strävan som går igen på många plan, i allt från toasex i dokusåpasvängen till mer rumsrena ambitioner, som hos de bloggar Johansson efterlyser. Men jag tror inte på subjektiviteten eller det "privata" som garant för trovärdighet. Jag tror snarare att den nuvarande gränsförskjutningen i allt högre grad snarare handlar om mediernas invasion av det privata. Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad som går förlorat när uppdelningen i privat och offentligt upplöses - såväl med det privata som med det offentliga. I förlängningen ligger ett slags värmedöd. I stället för pluralism och många nya röster riskerar vi att mötas av de tusen Charlies armé. Vad är det egentligen vi bråkar om? Redan etablerade skribenters rätt att yttra sig i ännu ett medium? Men varsågod. Det är inte så problemet ser ut, utan den fråga man bör ställa sig varför medierna inte är mer öppna åt andra hållet - det spännande med den nya tekniken var ju att det skulle släppa fram nya röster, de där som de etablerade mediernas inskränkthet höll borta? Är det inte det pinsamma tomrummet vi bör diskutera, och kanske rent av göra något åt - i stället för att bli indignerade för att någon ifrågasätter behovet av fler ögonblicksbilder ur innerstadsmedelklassmediefolkets leverne? Exemplet Salam Pax är lysande i sin förebildlighet - och vad som fordras nu är en lyhördhet från redaktionerna, en nyfikenhet på de nya rösterna. En obehaglig sida av det digitala mediets nuvarande utveckling är nämligen just likriktningen av medierna. I takt med att många stora nyhetsaktörer, inte bara i Sverige, drar ned på sin korrespondentnärvaro och i stället läser över varandras digitala axlar tilltar mediemaskinens funktion av visklek. Samma rykte eller desinformation sprids blixtnabbt runt klotet, samma hårt redigerade videoklipp återkommer i fyra tusen kanaler worldwide. Det är här utmaningen finns, och där är bloggandet bara en liten om än viktig del: mångfald eller likriktning? Kartorna ritas om, och i detta finns naturligtvis också den möjliga frihet som Norberg syftar på. Den digitala tekniken är spjutspetsen för bägge dessa tendenser. För att citera den franske poeten Guillevic: Ur det skåpet faller både stenar och bröd.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"min åsikt om statsministerns politik  - eller liberalismen, eller priset på broccoli - skall hållas isär från om jag har töntiga glasögon eller dålig andedräkt. "