En del romaner är mer ofrånkomliga än andra. Räkna in en ny i den raden: "Family on Paradise Pier" av den irländske författaren Dermot Bolger.

 

 

 

 

En kortare version tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 26 april 2005

 

Det mest obehagliga i den politiska kulturen är skicket att välja bort de opassande döda. ”Zoon Politikon” framstår ur denna synvinkel ofta som en gravt handikappad varelse, utrustad med endast en hjärnhalva, höger eller vänster. Med jämna mellanrum återkommer så kritiken mot svensk vänster för dess beröringsskräck inför diskussionen av Gulag eller Stalinepokens övriga massmord, en debatt som fick en ny vända i samband med den svenska utgåvan av Anne Applebaums bok ”Gulag”. Å den andra sidan har vi det intressanta faktum att svensk höger undvek allt deltagande i försöken att ställa Pinochet inför rätta och ännu inte gjort upp med sin oklara hållning vad gäller till exempel det fascistiska Chile.

För den som vill finna bjälkar i nästans öga saknas alltså inte möjligheter. Men den motsatta frågan är kanske intressantare: hur gör man då för att ta in helheten? Orkar man se den fruktansvärda samtidshistorien i ögonen utan några försonande raster, utan några ”visserligen” eller ”förmildrande sammanhang”?

                      Jag har nyss lagt ihop en roman som gör ett sådant försök: Dermot Bolgers ”Family on Paradise Pier”, en bumling på sexhundra sidor som kom ut för två veckor sedan och redan väckt berättigat uppseende. Det är en litterärt och politiskt modig bok.

                      Bolger behöver förhoppningsvis ingen presentation; i tjugo år har han varit central i det litterära uppsving i Irland som brukar beskrivas som ”boom-generationen”. Men ”Family” representerar något nytt i hans författarskap. I en serie korta, exakta tablåer, närmast snitt i tiden, fogar han samman en mycket bred skildring av den irländska familjen Goold Verschoyle. Och genom dem av nittonhundratalets första hälft.

                      Verschoyles är vid romanens och nittonhundratalets början en rik, protestantisk familj som tillbringar sina somrar i ett idylliskt Donegal på Irlands västkust. De är öppna, humanistiska, odlar konstnärliga intressen; att familjens förmögenhet byggts på innehavet av slumfastigheter i Dublin vet man knappt om längre.  Romanen zoomar snart in på tre av barnen, de tonåriga Eva, Art och Brendan. Grannen, den förtidspensionerade militären Ffrench, har nämligen upptäckt ett nytt evangelium: sovjetkommunismen. Snart har bägge pojkarna kastat sig in i politiska aktivteter som gör dem till vandrande skandaler i den klass de tillhör.

                      Det är sådana år. Första världskriget har ryckt undan mattan för Irlands protestanter. Frihetskriget mot England är i gång, ryska revolutionen likaså. Att vara aldrig så välbärgad protestant i denna malström är, med romanens ord, att vara levande skuggor ur det förflutna. De är människor som trevar efter nytt fotfäste.

                      Berättelsen om Art och Brendan är grym. De följer sin övertygelse och invandrar till det nya drömlandet Sovjet, där de försöker göra ”nytta”, sona vad de anser vara sin familjs och sin klass förbrytelser. Art tvingas småningom tillbaka till Irland, med livhanken i behåll men med fru och barn som gisslan i Moskva. Brendan söker sig småningom till inbördeskrigets Spanien, där hans övertygelse långsamt vittrar bort inför de partistrider och sovjetiska manipulationer som långsamt underminerar försvaret av den folkvalda staten. I samma ögonblick som han bestämmer sig för att återvända hem kidnappas han och försvinner in i Gulagsystemet. För alltid.

                      Eva är det syskon som klarar sig bäst, om än i ett olyckligt äktenskap med en officer. Mot slutet av romanen har hon långsamt men säkert skapat sig ett eget liv som teckningslärare. Men även hon är insnärjd i den väv som Irlands samtidshistoria utgör. I hennes berättelse skymtar alla de besvärliga ”omständigheter” som irländsk historieskrivning hittills gärna skyndat förbi: som framväxten av en extremt reaktionär, katolsk bondeklass som profiterade på den jord som utsvultna emigranter övergivit. Liksom hur den nationalistiske landsfadern Eamon de Valera genom kortsynt ekonomisk politik höll stora delar av landet kvar i fattigdom – som i den slum där den proletariserade Art hamnar som snedvuxen fadersgestalt för den mycket unge Brendan Behan. Inte minst uppehåller sig Bolger länge vid den irländska fascismen, de ”blåskjortor ” under den lokale führern O’Duffy som med katolska kyrkans välsignelse skeppades till Spanien för att slåss på Francos sida.

                      Porträttet av Art är tragiskt och sammansatt, en bild av en man som inte kan backa ur en återvändsgränd därför att det pris han betalat för sin idealism redan är för högt. Till sist är han en kuf i trasiga kläder som besöker politiska massmöten och ropar ”Länge leve kamrat Stalin!” med oklanderlig överklassaccent. Brendan omkommer förmodligen när tyskt flyg attackerar en tågtransport med politiska fångar ute på tundran. Återstår Eva, som kanske är den ende av barnen som uträttar något. Vid romanens slut har hon öppnat sin enkla konstskola för barn ur arbetarklassen, och där finns någon sorts lycka: i färgerna blått och grönt och i det att de tillhör alla.

                      Vidderna i denna roman är enorma. Över femtio år, från Sibirien till Katalonien, från Moskva till Dublin och London. Men Bolger fuskar inte: inga hollywoodtricks eller enkla lösningar förekommer för att skapa lokalfärg. Alla detaljer som går att kolla stämmer, ned till namnen på irländska befäl i Internationella brigaden. I ett långt efterord bekräftar Bolger också vad läsaren redan visste - att romanen närmast är dokumentär och bygger på historiska förebilder, inklusive medlemmarna i familjen Verschoyle, som i princip bara fått sina förnamn utbytta. Bolger själv var vän med ”Eva”, vars verkliga namn var Sheila. Hon dog 2000 som, förmodligen lycklig, hippie i en husvagn. Boken är framförallt en hyllning till henne och ett sätt att fånga nittonhundratalet genom de muntliga berättelser hon själv aldrig skrev ned, men som i Bolgers hand blir till en rikt orkestrerad roman – och som började skrivas med hennes välsignelse.

                      Det märkliga med hans roman är hur den aldrig lägger tillrätta eller ursäktar verklighetens komplikationer. Här finns en naken skildring av Stalinterrorn och av de underliga mekanismer som fick tänkande människor att i det längsta försvara den. Men också av den lika nakna fattigdomen i Dublins slum och Donegals torparstugor, den hopplöshet och nöd som gav sådana tankar kontur av trovärdigt alternativ.

Den goda historiska romanen uppsöker naturligtvis precis de punkter i historien som inte stämmer, som spräcker de stora linjerna. Med mördande noggrannhet inventerar Bolger hela nittonhundratalets karta av gräsligheter, som olika intressenter helst vill låta ligga där de låg. Ur ett irländskt perspektiv sett rymmer vissa sidor av romanen ännu förbjudna samtalsämnen. Resultatet är klaustrofobiskt, och man förstår det spöke – ingen Bolger-roman utan ett spöke! – som natt efter natt krossar källarfönstren i Evas hus utan att någonsin kunna ta sig ut. När alla de stora utopierna brunnit ut finns en enda kvar: i bilden av en liten flicka med en pensel i handen.

 

Dermot Bolger: family on paradise pier.

 Fourth Estate, 2005