En kortare
version tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 26
april 2005
Det mest obehagliga i den
politiska kulturen är skicket att välja bort de opassande
döda. ”Zoon Politikon” framstår ur denna synvinkel ofta som en
gravt handikappad varelse, utrustad med endast en hjärnhalva,
höger eller vänster. Med jämna mellanrum återkommer så
kritiken mot svensk vänster för dess beröringsskräck inför
diskussionen av Gulag eller Stalinepokens övriga massmord, en
debatt som fick en ny vända i samband med den svenska utgåvan
av Anne Applebaums bok ”Gulag”. Å den andra sidan har vi det
intressanta faktum att svensk höger undvek allt deltagande i
försöken att ställa Pinochet inför rätta och ännu inte gjort
upp med sin oklara hållning vad gäller till exempel det
fascistiska Chile.
För den som vill finna bjälkar i
nästans öga saknas alltså inte möjligheter. Men den motsatta
frågan är kanske intressantare: hur gör man då för att ta in
helheten? Orkar man se den fruktansvärda samtidshistorien i
ögonen utan några försonande raster, utan några ”visserligen”
eller ”förmildrande sammanhang”?
Jag har
nyss lagt ihop en roman som gör ett sådant försök: Dermot
Bolgers ”Family on Paradise Pier”, en bumling på sexhundra
sidor som kom ut för två veckor sedan och redan väckt
berättigat uppseende. Det är en litterärt och politiskt modig
bok.
Bolger
behöver förhoppningsvis ingen presentation; i tjugo år har han
varit central i det litterära uppsving i Irland som brukar
beskrivas som ”boom-generationen”. Men ”Family” representerar
något nytt i hans författarskap. I en serie korta, exakta
tablåer, närmast snitt i tiden, fogar han samman en mycket
bred skildring av den irländska familjen Goold Verschoyle. Och
genom dem av nittonhundratalets första hälft.
Verschoyles är vid romanens och nittonhundratalets början en
rik, protestantisk familj som tillbringar sina somrar i ett
idylliskt Donegal på Irlands västkust. De är öppna,
humanistiska, odlar konstnärliga intressen; att familjens
förmögenhet byggts på innehavet av slumfastigheter i Dublin
vet man knappt om längre. Romanen zoomar snart in på tre av
barnen, de tonåriga Eva, Art och Brendan. Grannen, den
förtidspensionerade militären Ffrench, har nämligen upptäckt
ett nytt evangelium: sovjetkommunismen. Snart har bägge
pojkarna kastat sig in i politiska aktivteter som gör dem till
vandrande skandaler i den klass de tillhör.
Det är
sådana år. Första världskriget har ryckt undan mattan för
Irlands protestanter. Frihetskriget mot England är i gång,
ryska revolutionen likaså. Att vara aldrig så välbärgad
protestant i denna malström är, med romanens ord, att vara
levande skuggor ur det förflutna. De är människor som trevar
efter nytt fotfäste.
Berättelsen om Art och Brendan är grym. De följer sin
övertygelse och invandrar till det nya drömlandet Sovjet, där
de försöker göra ”nytta”, sona vad de anser vara sin familjs
och sin klass förbrytelser. Art tvingas småningom tillbaka
till Irland, med livhanken i behåll men med fru och barn som
gisslan i Moskva. Brendan söker sig småningom till
inbördeskrigets Spanien, där hans övertygelse långsamt vittrar
bort inför de partistrider och sovjetiska manipulationer som
långsamt underminerar försvaret av den folkvalda staten. I
samma ögonblick som han bestämmer sig för att återvända hem
kidnappas han och försvinner in i Gulagsystemet. För alltid.
Eva är det
syskon som klarar sig bäst, om än i ett olyckligt äktenskap
med en officer. Mot slutet av romanen har hon långsamt men
säkert skapat sig ett eget liv som teckningslärare. Men även
hon är insnärjd i den väv som Irlands samtidshistoria utgör. I
hennes berättelse skymtar alla de besvärliga ”omständigheter”
som irländsk historieskrivning hittills gärna skyndat förbi:
som framväxten av en extremt reaktionär, katolsk bondeklass
som profiterade på den jord som utsvultna emigranter
övergivit. Liksom hur den nationalistiske landsfadern Eamon de
Valera genom kortsynt ekonomisk politik höll stora delar av
landet kvar i fattigdom – som i den slum där den
proletariserade Art hamnar som snedvuxen fadersgestalt för den
mycket unge Brendan Behan. Inte minst uppehåller sig Bolger
länge vid den irländska fascismen, de ”blåskjortor ” under den
lokale führern O’Duffy som med katolska kyrkans välsignelse
skeppades till Spanien för att slåss på Francos sida.
Porträttet
av Art är tragiskt och sammansatt, en bild av en man som inte
kan backa ur en återvändsgränd därför att det pris han betalat
för sin idealism redan är för högt. Till sist är han en kuf i
trasiga kläder som besöker politiska massmöten och ropar
”Länge leve kamrat Stalin!” med oklanderlig överklassaccent.
Brendan omkommer förmodligen när tyskt flyg attackerar en
tågtransport med politiska fångar ute på tundran. Återstår
Eva, som kanske är den ende av barnen som uträttar något. Vid
romanens slut har hon öppnat sin enkla konstskola för barn ur
arbetarklassen, och där finns någon sorts lycka: i färgerna
blått och grönt och i det att de tillhör alla.
Vidderna i
denna roman är enorma. Över femtio år, från Sibirien till
Katalonien, från Moskva till Dublin och London. Men Bolger
fuskar inte: inga hollywoodtricks eller enkla lösningar
förekommer för att skapa lokalfärg. Alla detaljer som går att
kolla stämmer, ned till namnen på irländska befäl i
Internationella brigaden. I ett långt efterord bekräftar
Bolger också vad läsaren redan visste - att romanen närmast är
dokumentär och bygger på historiska förebilder, inklusive
medlemmarna i familjen Verschoyle, som i princip bara fått
sina förnamn utbytta. Bolger själv var vän med ”Eva”, vars
verkliga namn var Sheila. Hon dog 2000 som, förmodligen
lycklig, hippie i en husvagn. Boken är framförallt en hyllning
till henne och ett sätt att fånga nittonhundratalet genom de
muntliga berättelser hon själv aldrig skrev ned, men som i
Bolgers hand blir till en rikt orkestrerad roman – och som
började skrivas med hennes välsignelse.
Det
märkliga med hans roman är hur den aldrig lägger tillrätta
eller ursäktar verklighetens komplikationer. Här finns en
naken skildring av Stalinterrorn och av de underliga
mekanismer som fick tänkande människor att i det längsta
försvara den. Men också av den lika nakna fattigdomen i
Dublins slum och Donegals torparstugor, den hopplöshet och nöd
som gav sådana tankar kontur av trovärdigt alternativ.
Den goda historiska romanen
uppsöker naturligtvis precis de punkter i historien som inte
stämmer, som spräcker de stora linjerna. Med mördande
noggrannhet inventerar Bolger hela nittonhundratalets karta av
gräsligheter, som olika intressenter helst vill låta ligga där
de låg. Ur ett irländskt perspektiv sett rymmer vissa sidor av
romanen ännu förbjudna samtalsämnen. Resultatet är
klaustrofobiskt, och man förstår det spöke – ingen
Bolger-roman utan ett spöke! – som natt efter natt krossar
källarfönstren i Evas hus utan att någonsin kunna ta sig ut.
När alla de stora utopierna brunnit ut finns en enda kvar: i
bilden av en liten flicka med en pensel i handen.
Dermot
Bolger: family on paradise pier.
Fourth
Estate, 2005