Varför hittar man en tydlig antisemitisk ådra i tidig socialdemokrati - och varför försvinner den när den gör?

 

 

 

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 10 juni 2006

 

 

I mars 1921 skriver Arbetets socialdemokratiske chefredaktör Arthur Engberg en ledare som småningom kommer att bli ökänd. Den trycks på första sidan under rubriken "Judarna" och går ganska rakt på sak i sitt ärende:

"I sin erövring av världen har judendomen fullföljt en målmedveten raspolitik. Man har detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningstyper, som alltmer inpyra den nationella folkstocken... man har systematiskt underminerat de övriga raserna. Det ligger i denna expansion judendomens hela kynne att vara cell-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna."

Man skulle kunna fortsätta att dra fram fler obehagliga citat ur denna och andra artiklar av Engberg, citat som i dag cirkulerar på nazistiska sajter som Radio Islam. Men första gången jag själv läste något om Engberg var det om hans roll som ecklesiastikminister i koalitionsregeringen vid trettiotalets slut - då han uppvisade verklig avsky för nazismen och dess judeförföljelser. Hans tidigare, antisemitiska utfall läste jag först senare om i Håkan Blomqvists utmärkta bok "Socialdemokrat och antisemit?" (2001). Blomqvist hade slagits av det motsägelsefulla i Engbergs olika uttalanden och beslutat sig för att gå till botten med saken.

Nu återkommer Håkan Blomqvist med en omfångsrik avhandling på 550 sidor, med den myndiga titeln "Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen", där ämnet är betydligt bredare: fanns det en antisemitisk, rasistisk ådra inom tidig svensk arbetarrörelse?

Jag har i min ägo en annan obehaglig skrift från ungefär samma period som Engbergs utfall i Arbetet, nämligen Allan Vougts broschyr "Rasbiologi och socialism" (1925), där Vougt hävdar att rasbiologin, tidens modevetenskap, faktiskt går att förena med socialism och inte bara bekräftar en konservativ världsbild. Och precis som Engberg är Vougt en av dem som i flera riksdagsdebatter under ett mörknande trettiotal uttalar sig med skärpa mot snål flyktingpolitik och rasism i bemötandet av de judar som efter kristallnatten vill söka skydd i Sverige. Bilden går inte heller här ihop.

Att läsa Blomqvists avhandling är som att se en jättelik industrimagnet i arbete: den sveper över den tidiga svenska socialismens historia och överallt där den finner obehagliga formuleringar om "judar" eller "semiter" drar den upp dem ur textmassorna. Resultatet har blivit en minutiös kartläggning av hur debatten om antisemitismen fördes inom arbetarrörelsens olika grenar. Det är också avhandlingens största problem: den bildar ett sådant berg av empiri att det blir svårt att se mönster. Den slutar också litet tvärt redan 1930. Men Blomqvist gör många intressanta fynd.

Blomqvist arbetar med ett klargörande begrepp som han konstruerar utifrån postkolonial debatt: han talar om "socialistisk vithet". Just i förhållandet till de koloniserade präglas den tidiga socialismen av samma dubbelhet, eller bristning, som upplysningsprojektet självt. Ett argument som biter i den samtida debatten under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal är nämligen utpekandet av arbetaren som nationens - eller "folkstammens" - sanne representant; kanske rent av en bättre sådan än många ur överklassen. I Sverige blir "vitheten" inte en kungsfråga, men argumentet används, till exempel av Vougt i hans broschyr: är det inte så att kapitalismen hindrar goda svenska arvsanlag från att föröka sig?

Även en humanist som senare ministern och folkbildaren Rickard Sandler kan under tiotalet tala om behovet av en "sund raskultur". Och Zäta Höglund begår nog sin värsta text när han i folkbildningstidningen Fram år 1906 skriver: "Här nedläggas stora kostnader på att hålla idioter och vanskapta vid lif, och årslånga mödor offras på att till exempel lära dem hjälpligt tala eller teckna; under tiden gå tusentals friska barn under i brist på näring eller uppfostran. Men förmodligen känner sig öfverklassen mest släkt med de förra."

Flera historiker har tidigare sett det allt starkare inslaget av nationalism i socialdemokratin som något som följer på turerna kring första världskrigets utbrott och kollapsen av den internationella solidariteten, då arbetarparti efter arbetarparti förklarade sin lojalitet mot den egna regeringen. Det där stämmer inte helt, menar Blomqvist: nationalism och internationalism lever länge parallellt inom tidig socialism. Men i takt med att nationalismen blir en allt starkare kraft måste arbetarrörelsen också förhålla sig till den. Begrepp som till exempel "folkhem" blir föremål för en dragkamp om vem som skall få fylla dem med sitt innehåll. Kring ordet "ras" står en sådan strid under nittonhundratalets första decennier.

Att det existerade en bred folklig antisemitism i Sverige visade till exempel Lars M Andersson i sin "En jude är en jude är en jude" (2000). Antisemitismen var enligt Andersson "hegemonisk", den genomsyrade alla samhällsklasser och var så vardaglig att den togs för given. Blomqvist instämmer i bedömningen, men modifierar samtidigt bilden. Försök att verkligen lansera antisemitiska folkliga rörelser, som August Skarin gjorde med tidningen Den svenske arbetaren 1889, faller på hälleberget. Det fanns ingen grogrund för en sådan "varm", organiserad antisemitism i de breda lagren.

Det är från sekelskiftet och fram till 1927, ganska exakt, som ett öppet antisemitiskt stråk blir synligt inom svensk socialdemokrati. Nyckelpersonen är här Bengt Lidforss, stridbar botanikprofessor och Strindbergs vapendragare. Som intellektuell med starka band till tysk debatt fångar han upp vad som rör sig i det europeiska tänkandet, och är också styrd av botanikens tankemodeller. Han talar med värme om antisemitismens banerförare Chamberlain och Gobineau. För Lidforss, som visserligen starkt tar avstånd från pogromer och förföljelse, är dock tanken om alla människors lika värde en överspelad dogm. Nationen är en organism, och han upprörs över hur goda arvsanlag förstörs av kapitalismen, som inte drar sig för rasblandning för snöd vinnings skull.

Lidforss dör redan 1913, men Engberg går vidare i hans spår och försöker "socialisera" inte bara en allt starkare nationalism utan även de rastankar som blir alltmer tongivande i den allmänna debatten, i Sverige såväl som internationellt. I Mattias Tydéns grundliga avhandling om steriliseringspolitiken, "Från politik till praktik" (2002), kan man till exempel se vilken stark konsensus från olika politiska håll som till en början råder kring inrättandet av Rasbiologiska institutet 1921.

Engberg är, som redaktör för nykterhetsrörelsens tidskrift Reformatorn, en av dess varma tillskyndare. Men när han 1933 sitter som minister verkar han tvärtom för neddragna anslag och kanske rent av nedläggning. Ett slags uppgörelse har ägt rum.

Den kulmen man kan se i antisemitiska tongångar från Engbergs sida vid 20-talets början sammanfaller också med en annan propagandavåg mot judar; nämligen den som infaller i och med ryska revolutionen och inbördeskrigets terror. Det är en vanlig tankefigur i tiden att sovjetkommunismen är judisk; såväl brittiska utrikesdepartementet som Overman-kommissionen i USA slog fast att "bolsjevismen styrdes av judar". Arthur Engbergs artikel om "Judarna" i mars 1921 skrivs i ett sådant sammanhang. Det gäller som socialdemokrat att distansera sig från såväl den alltmer urartade revolutionen i öst som den svenska vänster som är lojal mot Moskva.

Engbergs strategi blir att instämma i skallet mot de judiska bolsjevikerna. Ur askan i elden, kan man tycka.

När Engberg 1924 byter tidning, från Arbetaren i Malmö till Socialdemokraten i Stockholm, tonas antisemitismen ned. Och när han i en riksdagsdebatt yrkade för ett förbud mot ritualslakt och fick tillmälet "antisemit" kastat mot sig tycks han enligt Blomqvist ha blivit chockad. Det var 1927. Det är i den stora debatten om ny invandrarlag samma år som tongivande socialdemokrater som Per Albin Hansson och Gustav Möller skarpt vänder sig mot de rasbiologiska argument mot invandring som framförs av bland andra högermannen Otto Järte. Engberg följer i Socialdemokratens spalter samma linje och skriver nu om det farliga i att grunda en lag på föreställningar om "blodets sammansättning och den i blodet inneboende fiendskapen raserna emellan".

Det är frestande att i efterhand se debatten 1927 som en vattendelare, men det är inte svårt att förstå vad som är på gång. I Tyskland har dolkstötsdebatten vaknat, där ömsom judar, ömsom socialdemokrater görs ansvariga för nederlaget i världskriget och i Versailles. I juni samma år attackeras österrikiska socialdemokrater av en antisemitisk mobb, något Enberg skriver om i Socialdemokraten. Därifrån blir det allt klarare att nazismen är socialdemokratins allra farligaste fiende. Här finns inte utrymme för någon salongsantisemitism.

Som Blomqvist skriver är antisemitismen inte någon stor fråga inom svensk arbetarrörelse. Den dyker upp med olika förtecken, i­bland ser man med sympati på sina judiska partikamrater, ibland hånar man "penningjuden", senare försöker man kryssa efter tidens intellektuella vindkantringar. Men man letar förgäves efter formuleringar om ras i svenska, socialistiska partiprogram - sådant finner man dock hos Bondeförbundet.

Socialdemokratin var uppenbarligen allt annat än vaccinerad mot det tidiga nittonhundratalets värsta ideologiska virus.

Man kan också konstatera att den politiska kulturen som sådan var inpyrd med tänkande kring "ras", kring "judar" och "underlägsna människor". Blomqvist har nu rett ut hur det stod till inom arbetarrörelsen - utredningen kring bondeförbundets ideologi vid denna tid lade dagens centerparti helt sonika ned för några år sedan. Ingen inom svensk höger har heller velat närma sig det egna arvet.

Antisemitismen uppträder aldrig ensam, utan hela tiden tillsammans med andra över- och underordningsstrategier där somliga till sist är mer värdelösa än andra. Den verkligt intressanta frågan är när och var den inte längre blir rumsren - och varför.

Blomqvists avhandling är en milstolpe: han följer sitt ämne till punkt på ett sådant sätt att alla enkla försök att moralisera känns fadda, utan att rasismen och antisemitismen bagatelliseras. Men som försök att kartlägga hur antihumanismens stora svarta spiral vrider sig ut och in genom svensk partipolitik är den bara en början.

 

Håkan Blomqvist "Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen" Carlsson 2006

"Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg" Carlsson 2001