Handlade Sverige rätt eller fel under Förintelsen? Kanske är frågan fel ställd. Bilden av Sverige visar upp ett djupt kluvet land.

   

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 5 .5 2003

 

På sidan 66 i statsvetaren Sune Perssons nya bok om Bernadottes vita bussar, "Vi åker till Sverige", dyker det upp ett namn jag känner igen: "Leif Wolfberg". Här är han en av de tre (3) norska judar som räddas till Sverige av Folke Bernadottes rödakorsexpedition i mars-april 1945. Jag har sett hans namn förut. 
Leif, egentligen Leiba, Wolfberg dök upp i värmländska Järnskog våren 1941 och sökte asyl i Sverige. Saken komplicerades av att han inte var norsk medborgare utan "statslös jude". Svenska myndigheter, ytterst UD, beslutade att Wolfberg skulle utvisas till det ockuperade Norge. Där kom han att i likhet med många andra norska judar deporteras till Tyskland. Han överlevde tolv olika fängelser och fyra koncentrationsläger innan han fyra år efter sitt förra besök åter hamnade i Sverige. 
Av denna besvärliga förhistoria står inget i Sune Perssons bok, som har ambitionen av att vara en heltäckande skildring av den räddningsinsats som svenska Röda korset drog i gång i krigets slutskede, uppmuntrat av den norska exilregeringen och svenska UD. Jag tror dock att berättelsen om musikern Wolfberg är central då det gäller att förstå och bedöma Sveriges roll i förhållandet till Förintelsen. Ned i minsta detalj faller den historien sönder i två oförenliga delar. Försöken att hålla ihop dem är dömda att misslyckas. 
Vita buss-expeditionen, liksom Wallenberggruppens heroiska insatser i Budapest, har ofta varit vad som lagts i vågskålen till Sveriges fördel. I den andra brukar man hitta transiteringarna, leveranserna av malm - samt inte minst den j-stämpel som judars pass försågs med på anmodan av de neutrala länderna Sverige och Schweiz. 
Det senaste decenniet har frågan om Sveriges moraliska skuld, alternativt goda insatser, vridits fram och tillbaka i den offentliga debatten, som ett uttryck för hur andra världskriget och inte minst Förintelsen plötsligt tycks mer samtida. Efter kalla krigets slut har ett antal arkiv öppnats - och det har brådskat att bevara äldres krigserfarenheter. Resultatet har blivit en svit av intressant forskning, med Steven Kobliks "Om vi teg skulle stenarna ropa" (1987) och Paul Levines avhandling "From Indifference to activism" (1996) som minnesvärda exempel. 
Bosse Lindqvists radiodokumentär "Ta judarna sist", som handlade om Vita bussarna, rörde 1998 upp en stormig debatt. Då anklagade Sune Persson Lindqvist för "desinformation" - inte minst därför att Lindqvist citerat ur en not Bernadotte gjort vid ett möte med SS, då han antecknat orden "ta judarna sist". Om det syftade på Bernadottes egen inställning eller på vad som lät sig åstadkommas i direkta förhandlingar med SS får vi nog aldrig veta. Men av totalt 15 000 krigsfångar som räddades över till Sverige går ungefär 4 000 att klassificera som "judar". Bernadottes främsta uppgift var att föra hem så många nordiska medborgare som möjligt, oberoende av "judiskhet". Dock hade tyskarna sorterat fångarna efter "ras", vilket försvårade arbetet. Sune Persson menade dock att Lindqvist försökte "smutskasta Folke Bernadotte". (GP 28/5 -98). 
När Folke Schimanski i SvD (2/2) recenserade Sune Perssons bok utlöstes nästa debatt. Persson klandrade Schimanski för "illvilja mot Folke Bernadotte". Bosse Lindqvist anklagade Persson för att måla upp "en förskönande och förenklande bild av vita bussarna och Folke Bernadottes insatser" (SvD 11/3). Tonläget skärps för varje ny debattvända: som om tolkningen av Sveriges agerande blir allt känsligare. Men det är ungefär samma namn och sakuppgifter som upprepas: vad som får debattknivarna att gå är själva värderingen av "Sveriges" insatser. Styrdes myndigheternas agerande av altruism eller dold antisemitism? Men vad som framträder ur materialet är bilden av en nation kluven ända ned i fotknölarna. Det finns en "svensk" hållning till "judefrågan" och det som kännetecknar den är att den i det längsta är dubbel. 
En av de intressantaste upplysningarna i Paul Levines banbrytande avhandling handlar om den helomvändning som sker inom svenska UD under 1942. En kärna av tjänstemän, med utrikesrådet Gösta Engzell i spetsen, går från en likgiltig attityd till att med allt större energi försöka rädda judar till Sverige. (Klädsamt nog innan östfronten kollapsat vid Stalingrad.) 
Alarmklockan var den inledda deportationen av norska judar. Från denna nyorientering strålar ut aktioner som Röda korsets Vita buss-expedition och Raoul Wallenbergs frenetiska verksamhet i Budapest. 
Som i alla realpolitiska skeenden finns många motiv under det som sker. 
Naturligtvis ligger det i Sveriges intresse att från och med 1943 distansera sig från Nazi-Tyskland. Samtidigt finns här bevis för en ambition att "gå den extra milen". Det betyder inte att klyvnaden försvinner. Ända in i rödakorsexpeditionens praktik finns en sådan dubbelhet. Men i debatten ska det ena eller det andra synsättet slås fast. 
Perssons bok är utan tvekan en imponerande dossier över fakta i målet, men mycket svår att orientera sig i - dispositionen är inte glasklar och register saknas. (En del är extra svårt att förstå, som till exempel att en sagesperson, Wanda Heger, ibland heter just så och på andra ställen Wanda Hjort - liksom att det bara under hennes ena namn är klart att hon är dotter till en av grundarna till Norges nazistparti.) Fram träder ändå en bild av ett kattrakande kring människoliv och ett sammelsurium av olika bevekelsegrunder hos olika aktörer, som alla säger sig agera av "humanitära skäl". Så till exempel hos Walter Schellenberg, chef för tyska underrättelsetjänsten, som tycks byta sida och hjälpa Bernadotte-expeditionen att rädda så många som möjligt, judar eller ej. Som tack för detta låter Bernadotte honom söka skydd i Sverige efter krigsslutet, och har också det möjligen dåliga omdömet att vittna till Schellenbergs fördel vid Nürnbergprocesserna. (Bernadotte såg det nog som ett drag av renhårig lojalitet att återgälda tjänsten.) 
Vad gör man då med ett öde som Leiba Wolfbergs? Hur skrivs det in i bilden av "Sverige"? Historien om honom hittar man hos den norske historikern Tor Arne Barstad, i antologin "Broderfolk i Ufredstid" (1991) - där Barstad tecknar en bild av ett Sverige kluvet längs varje ledd i en protysk, inte så lite antisemitisk del, och en antinazistiskt humanistisk. Enligt Brastad går denna klyvnad till exempel rakt igenom "C-byrån", den svenska underrättelsetjänstens allra heligaste. Det är en mycket trovärdig tolkning. 
Ända in i vita buss-expeditionen går också den kluvenhet som gör "Sveriges" roll så svår att bedöma. I Historielärarnas förenings årsbok 2002 lägger historikern Ingrid Lomfors en viktig pusselbit till bilden när hon går igenom ett av villkoren för att expeditionen alls skulle bli möjlig. För att få flytta nordiska fångar till lägret Neuengamme nära danska gränsen går svenskarna med på att utföra en motprestation. Man evakuerar fångar till andra läger. Och plötsligt är de vita bussarna en del av det sönderfallande Nazi-Tysklands transportapparat. 
Chockade svenska chaufförer ser syner de aldrig kommer att glömma, sjuka människor släpas in i bussar försedda med rödakorsemblemet och fraktas i väg till en säker död. Svenskarna får vid framkomsten till läger som Braunschweig hjälpa till att bära döda ur bussarna och lägga dem i likhögar. 
Det är priset de får betala för att hjälpa "de sina". 
Om sådant kan man inte moralisera. Men ett skärande exempel på hur omöjligt det är att sätta ett enhetligt moraliskt betyg på den "svenska hållningen", åt det ena eller andra hållet, ger berättelsen om den polske juden Benjamin Jacobs. I Lindqvists dokumentär berättade han en fullkomligt hjärtskärande historia, som han också upprepat i sitt manuskript "The dentist of Auschwitz": han hade av en "sympatisk" SS-officer fått rådet att säga sig vara fransman och på så sätt få följa med den svenska expedition som via Lübeck skulle återvända till Sverige. Jacobs kommer så långt som till hamnen, där de båda skeppen "Magdalena" och "Lillie Mathiesen" väntar, innan bluffen avslöjas. Trots vädjanden till en svensk rödakorstjänsteman (som han tror vara Bernadotte) skickas han och hans bror tillbaka till tysk fångenskap. Persson avvisar Jacobs uppgifter; Lindqvist fäster tilltro till dem. 
Det finns en annan berättelse om samma dag och samma plats. I sin överlevarmemoar "Dömd till livet" (1996) berättar före detta Birkenaufången Leo Klüger om sina erfarenheter. Den bil som fraktar honom och hans medfångar får motorhaveri mitt på Autobahn. Gruppen av judar blir stående på grässträngen i vägens mitt och undrar när de soldater som färdas i motsatt riktning skall börja skjuta prick på dem. Småningom plockas de upp av en vitmålad lastbil, likadan som den Jacobs beskriver, körs till hamnen och förs utan frågor om nationalitet ombord på det svenska rödakorsfartyget "Lillie Mathiesen". Medan de får paket med "choklad, kex, margarin, leverpastej och annat gott" förs Max Jacobs till ett fångskepp där han nästan omkommer när britterna bombar hamnen några dagar senare. Samma dag, två män med samma bakgrund, helt olika bemötande. Klyvnaden går rakt igenom alla berättelser. 
Något enhetligt "Sverige" existerar inte ur lastbilsflakens perspektiv. Bara människor som gör sitt bästa eller sämsta. 
 

 

 Sune Persson "Vi åker till Sverige" - De vita bussarna 1945. Fischer & Co 2003. 
 

Max Jacobs text finns på: http://www.nizkor.org/features/dentist/