Astrid Lindgrens författarskap var ett av världens mest framgångsrika. Ändå dröjde det femtio år innan de djuplodande analyserna började komma. Varför inte diskutera hennes böcker som den sammansatta romankonst de är?

   

Tidigare publicerat i Dagens Nyheter den 2/11 1992

 

VILKEN svensk samtidsroman leker med långa citat ur Dostojevskij och Bibeln - och har lästs av flera miljoner världen över?

Boken i fråga är "Mio, min Mio" från 1954, en av Astrid Lindgrens allra mest lästa romaner. Jag tror att de flesta svenskar känner grunddragen i handlingen: den stackars ensamme, föräldralöse Bo Vilhelm Olsson från Vasastan reser till landet Fjärran, där han utkämpar en mytisk kamp med onskans sinnebild Riddar Kato.

Men särskilt många har nog inte lagt märke till att inledningen, när en ande för Bo Vilhelm - eller Mio - till landet Fjärran, är besläktad med en liknande färd i Dostojevskijs "En löjlig människas dröm". Fler kanske känner igen anspelningen på profeten Hesekiels gudsord: "Jag skall taga bort stenhjärtat ur eder kropp och giva eder ett hjärta av kött." Riddar Kato gör det motsatta, något som är typiskt för Astrid Lindgrens förhållningssätt till den litterära traditionen: hon närmar sig den, tar vad hon behöver, men ändrar, ironiserar, kastar om.

Är då en diskussion om tradition och källor nödvändig? Det handlar ju om barnböcker. En sådan mer eller mindre antiintellektuell hållning är inte ovanlig och ställer faktiskt till en hel del trassel. Den ligger bakom det faktum att den mycket seriösa forskning kring barnlitteratur som bedrivs i Sverige oftast ses över axeln som mindre angelägen; liksom att många barnboksförfattare känner sig uteslutna från det offentliga samtalet kring konst. Och det är märkligt att Sveriges genom tiderna mest framgångsrika författarskap avsatt en sekundärlitteratur vars volymer kan räknas på ena handens fingrar.

Denna ringaktning tar sig ofta formen av en omvänd beundran, som säger något om det litterära samtalet: Barnlitteratur - särskilt god sådan - behöver inte diskuteras eftersom den är bra. Det rör sig om Berättande; något som ses som "ursprungligt", som "natur", närmast förspråkligt.

Resonemanget påminner om den hållning man tidigare intog mot kvinnliga författare. Selma Lagerlöf är ett geni i kraft av sin närkontakt med det gamla - det muntliga och förmoderna, som vore hon ett litteraturens Loch Ness-odjur. (Ett sådant tänkesätt har överlevt ända in i "Den svenska litteraturen", som utkom häromåret.) Det rör sig om ett hopkok av ett antal fördomar: barnet, kvinnan, det muntliga, allt kodas som något okomplicerat. Men den som ägnat den muntliga litteraturen något intresse vet hur exakt och regelstyrd den kan vara. Det som i kritiken definieras som "berättande" - då i motsats till mer avantgardistiska och experimentella verk - visar sig på nära håll rymma en uppsjö avancerade, tekniska grepp.

FÖRST nu, nästan femtio år efter den första boken om Pippi Långstrump, börjar litteraturen om Astrid Lindgrens verk ta form. För femton år sedan kom Margareta Strömsteds biografi, två år senare Ulla Lundqvists avhandling "Århundradets Barn", en studie av Pippi Långstrumps tillkomst. Några få böcker till om fenomenet Astrid Lindgren existerar i sinnevärlden - men många texter göms ännu i samlingsverk eller ligger otryckta i universitetens arkiv.

Ett stort steg mot att rätta till denna obalans tas i dagarna, när litteraturprofessorn Vivi Edström utger sin tjocka bok Astrid Lindgren - vildtoring och lägereld. Det är den första sammanhängande studien av ett författarskap som omfattar fyrtiotalet verk i alla genrer och som översatts till de flesta levande språk, inklusive iriska och zulu.

Edström går mycket grundligt till väga. Boken går tematiskt igenom alla verken, börjar med "Britt-Mari lättar sitt hjärta" från 1944 och slutar med "Ronja rövardotter" 1981. Hur imponerad man än redan är av Astrid Lindgrens rika författarskap blir man ändå slagen av den utveckling som dessa fyrtiosju år av skrivande representerar - liksom av dess konsekventa drag. "Britt-Mari lättar sitt hjärta" var en flickbok av det konventionella slaget: välskriven men inom normens ramar. Redan året därpå drabbar Pippi världen, som sedan aldrig blivit sig riktigt lik igen.

I efterhand kan det vara svårt att urskilja hur pass genomgripande den boken förändrat en hel genre. För att uttrycka det kortfattat: med Pippi bryter begäret in i barnlitteraturen.

Pippi påminner i långa drag om den traditionella flickromanens huvudperson. Hon är föräldralös, rödhårig och fräknig - som Anne på Grönkulla. Men Pippi lider inte av sina fräknar. Absolut inte.

Just Montgomerys roman hör till de böcker som Pippi-böckerna kan jämföras med. Anne på Grönkulla, Pippi i Villa Villekulla: likheten är tydlig. Men där Grönkulla var en välordnad idyll är Pippis hus en sprängd version av den förra. Samma attribut återfinns där - men nedmonterade och kringspridda.

Pippi målar på tapeten och sover med fötterna på kudden. Attentaten mot ordningen når komiska höjdpunkter i scenerna där hon förvränger hushållssysslorna - bakar på golvet, vispar pannkakssmeten med badborsten, åker skridsko på skurborstar. Mycket av bokens komik består just i denna förvrängning av det referentiella.

Som Edström påpekar hörs den upproriska signalen redan i husets namn med dess referenser till "villervalla" och "omkull".

Att samtiden bitvis förfasade sig över Pippi är trots allt inte så konstigt. Och den version som Bonniers refuserade var, vilket Ulla Lundqvist visat, betydligt fränare: i denna "Ur-Pippi" begås attentat mot själva språket, som präglas av nonsensvers. Till exempel denna, med tydlig adress till Evert Taube:

 

Sov, sov gullebarn

Det sitter en abborr på gården.

Säkert kommer nog höken och

tar'n

så inte morsgumman får den.

Sov lilla vännen, si ölet är slut,

men utav snus finns här ännu en

strut

åt gamla hyggliga morfar!

 

DET är här Bachtin och dennes Rabelaisbok kommer in. Det är inte en eftergift åt trenden att i samband med Pippi referera till en folklig karnevalskultur där samhällets maktbegrepp ställs på huvudet, om så bara för en dag. Pippis största dåd utförs inte för inte på marknaden och i cirkustältet: när matrosen Fridolfs aptit får honom att äta upp inte bara besättningens middag utan hela skeppsinredningen är det Gargantuas asgarv som hörs i bakgrunden.

Som varje litterär förnyare närmar sig Astrid Lindgren traditionen och normen för att inledningsvis krossa den - och därefter sätta ihop bitarna på ett nytt sätt. Man kan ju göra experimentet och låtsas att Lindgren givit efter för konventionen och låtit Yrhättan Pippi driva in i äktenskapets trygga hamn. Hehehe!

Edström visar mycket tålmodigt och trovärdigt på den litterära kontexten i bok efter bok och hur Lindgren flyttar hela traditionen till nya utgångspunkter. Allra mest intressant tycker jag det blir när hon tar sig an min egen favorit: Emil. Med lätt hand avtäcks hur Lindgren med ett till synes okomplicerat språk använder i stort sett varje tillgänglig berättarteknik - som i detta avsnitt ur den första bokens kapitel "Det stora Tabberaset i Katthult":

 

Nå, men Kommandoran då, vad gjorde hon? Jo, nu ska du få höra. Jag önskar att du kunde se henne när hon kom hem från sin ostkakefärd till Skorphult! Se nu hur hon kommer där i sin grå ullschal, fet och belåten, se hur hon tar fram nyckeln och hur hon sätter den i låset - hon skrockar lite när hon tänker på hur beskedliga och spaka de ska vara vid det här laget, alla hjonen där inne, jojo, jojo, de måste lära sig vem som bestämmer, det är allt Kommandoran det!

Och nu vrider hon om nyckeln, nu kliver hon över tröskeln, nu är hon i farstun . . . men varför är det så tyst? Sover de redan, hjonen, eller sitter de bara och tjurar? Månen lyser in genom fattigstugans fönster, det är ljust i var vrå, varför ser hon då ingen levande själ? Därför att där finns ingen! Nej du, Kommandora, där finns ingen levande själ!

 

Lägg märke till konstfärdigheten! Hur berättelsen glider över i presens; greppen från klassisk retorik som det direkta hänvändandet först till läsaren ("du"), sedan till Kommandoran själv; hur texten ett stycke faller in i indirekt anföring och lägger orden i Kommandorans mun ("jojo, de måste . . ."), allt till synes motståndslöst. Det är så mästerskap ser ut.

De verk som ligger Edström själv varmast om hjärtat är de tre böcker som bildar en egen svit inom författarskapet: "Mio, min Mio" (1954) "Bröderna Lejonhjärta" (1973) och "Ronja rövardotter" (1981). De ligger alla nära sagan och myten, är i någon mening moralfilosofiska. Det avsnitt som behandlar dem utgör nästan halva boken. Även här lyckas Vivi Edström visa hur komplicerad berättarstrukturen egentligen är, exempelvis i "Bröderna Lejonhjärta", som när den utkom åter lyckades utlösa en proteststorm.

I berättelsens början ligger den lungsjuke Skorpan i sin kökssoffa och dör. Hans bror Jonatan har redan omkommit när han räddade Skorpan (eller Karl) vid en eldsvåda. I dödsögonblicket, som ekar av Birger Sjöberg ("Just som jag kved 'jag dör',/drömmande jag mig rör,/svävande fram på ängar") förflyttas Skorpan till riket Nangijala, där han återförenas med brodern - och ett sagoskimrande äventyr om kampen mellan gott och ont tar sin början.

I slutet dör bröderna på nytt - för att färdas till nästa sagorike, Nangilima. Edström påpekar, med stöd hos andra forskare, att hela äventyret tar plats i Skorpans dödsögonblick: i krisens stund kommer han till rätta med sin jordiska förnedring. När han i boken dör för andra gången dör han "verkligen" - allt tar plats under en svindlande sekund av upprättelse.

Men detta är en vuxen läsart. Här hade jag önskat mig en fördjupning av läsningen, av hur Lindgren gång på gång lyckas skriva två berättelser samtidigt - en där vuxna ser vissa sammanhang, som i spelet mellan folket i Katthult, medan små barn ser fantasteriet och grotesken - och hur dessa båda berättelser sammansmälter på den tryckta sidan.

Ytterligare en viktig sida i Lindgrens författarskap som Edström bara berör är problemet med den störda föräldrarelationen - ett genomgående drag i bok efter bok. En eller båda föräldrarna (oftast fadern) sviker genom att vara frånvarande eller bortvänd: som i "Mio", "Pippi" och "Bröderna Lejonhjärta". Det är heller ingen överdrift att påstå att störningen mellan Emil och hans far är den berättelsens själva motor.

DET tycks mig som om detta drag ligger under mycket av dramatiken i Astrid Lindgrens böcker. Barnen agerar, skapar berättelser för att kompensera ett svek. Och i "Ronja" är konflikten i centrum: här tvingar Ronja sin far att komma till henne, bli den far hon vill ha. Här har Astrid Lindgren skrivit sig fram till en av sina "urscener"; skulle detta bli hennes sista roman är den en logisk och triumfatorisk slutpunkt.

En av de stora förtjänsterna med Vivi Edströms bok är att den i detalj skildrar hur en verkligt fungerande litteratur ser ut, så att säga under motorhuven; hur genialiskt "berättande" är uppbyggt.

Barnen, de första läsarna av Lindgrens böcker, är också de första att märka att de har med en mästare att göra. Finliret och filigranarbetet, det skiter dom i, vilket är deras tribut till berättaren. Men för den vuxne, som för en stund får låna Astrid Lindgrens mästerskap för att underhålla barnen, får insikten i denna berättarkonst respekten för författaren att växa och skänker ett siktdjup in i historiernas mångfald.


Vivi Edström Astrid Lindgren - Vildtoring och lägereld. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 43.)

Raben & Sjögren 1992.