Tidigare
publicerad i Dagens Nyheter 19.12 2003
När det
gäller Lars Ahlin är det bäst att kasta sig rakt på, med
huvudet före. Det är enda sättet att ta sig in. Lyssna alltså
på följande stycke:
Jag vill med andra ord blotta den punkt
där inte bara "Min död är min" utan allt jag hittills skrivit,
publicerat som refuserat, har sitt fäste i min egen åskådning.
Denna punkt har inte, som några tror sig ha kunnat iaktta,
förflyttats under mitt korta författarskaps gång. Punkten har
faktiskt stått stilla hela tiden. ...Ty ännu har jag bara
visat upp några få fjädrar ur den motiviska solfjäder som
slagit ut med denna punkt som centrum.
Det är en ung och kaxig
Ahlin som kommer med detta program i essän "Reflexioner och
utkast" 1945; så ska han skriva under resten av sitt
författarskap, fjäder efter fjäder skall fällas ut kring ett
tomt centrum. Eller: genom att ställa en rad sinsemellan olika
språkspel mot varandra skall han försöka teckna konturerna av
en i sig ogripbar erfarenhet.
Vad ryms där inne?
Ett svar hittar man i den andra klassiska essä dit alla
Ahlinfreaks vänder sig för kommentarer till författarskapet:
"In på benet", som första gången trycktes i BLM 1970. Det är
en delvis hallucinatorisk text som skildrar en upplevelse den
sjuttonårige Lars Ahlin hade när han utfattig skulle lämna sin
hemstad Sundsvall för att ge sig ut på luffen. En tidig
söndagsmorgon går han genom Stenstaden. Han ser inte till en
människa. I essän framstår vandringen som en epifani, ett
skådande av världen bortom människornas symboliska lekar:
Hela staden, min stad, hade
förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda
resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som
hade gått till spillo inför min blick. Min - vår stad fanns ej
längre till... Vad jag såg? Svar: något = ne weit ek hvat.
Därför såg jag den gången den stunden att även en stad
existerar och är till oberoende av sina görare. Det var Något
som trädde fram och blev åskådat ... Jag såg stadens hårda
stadighet och tingens fasta oberoende. Ingen lyrik ingen
stämning klingade ur tingen, ingen sammanbindande avsikt eller
auktoritet.
För ett
kort ögonblick får pojken syn på en värld utom människan - och
därmed på det ytterst godtyckliga i alla mänskliga relationer,
språkspel, klasskillnader. Men i stället för utgångspunkten
till en klädsam nihilism blir detta grunden för en märklig
förtröstan - och det tysta centrum ur vilken några av
nittonhundratalets märkligaste svenska romaner växer fram.
Romaner som i sig bär på en orubblig övertygelse om
jämlikhetens betydelse.
När Ahlin skrev sin essä "Reflexioner och utkast" var han mitt
uppe i arbetet med romanen "Om", som denna höst getts ut i
nyutgåva av Modernista. Det är lätt att spåra tankarna från
essän i romanen, som handlar om den sextonårige Bengt, hans
ryggradslöse far Peter och deras dygn som uteliggare under en
sommarnatt i juli ett år på trettiotalet, i en stad som är
misstänkt lik Sundsvall.
Tidigt övergiven av sin mor har
Bengt varit utlämnad åt fadern, som satt i system att leva som
en trashanks-sol-och-vårare; han charmar sig in hos någon
kvinna där de sedan bor tills de åker ut på gatan igen -
vilket är vad som sker i början av "Om". Den senaste i en lång
rad av "morsor" har fått nog, och under en natt och en dag
strövar Bengt genom stadens fattigare delar och konfronteras
med människor som alla använder diverse knep och finter för
att hålla identiteten på plats och den värsta fattigdomen
borta. Det är slående hur person efter person i boken använder
språket för att hålla tomheten stången, vare sig det handlar
om Fru Fager och hennes vuxne son Henrik som frusit fast i en
relation präglad av barnspråkspjoller eller den försupne
läroverksadjunkten Oscar som asfull körs hem i en skottkärra
och ändå orerar om "faders- och modersmytens död i
västerlandet". Den skräck som finns i dem alla är att de
ytterst är utbytbara - precis som "morsorna", Peters olika
tillfälliga omhändertagare. Ordet "morsa" står för flera saker
i denna roman - dels för de tillrättalagda "sanningar" som man
kan hålla sig till för att göra livet enkelt, dels också som
projektionsyta för de egna behoven. "Morsan" är i alla
händelser den som ska "fixa allt". Bengt vill å sin sida
högmodigt bli "sin faders fader" genom att "uppfostra" honom -
vilket förstås är dömt att misslyckas. Människorna möter här
aldrig varandra avsiktslöst - varje blick mäter vilken nytta
man kan ha av den andre som förebild, varnande exempel eller
som "morsa".
"Bengt som är du som är jag som
är vem som helst", är den fras som formuleras gång på gång i
romanen, musikaliskt, som ett slags mantra. "Bengt" är därmed
utbytbar mot dig eller mig. Vad som ryms i formuleringen är,
som Erik A Nielsen påpekat, alla språkets numerus. Därmed alla
möjliga tilltal. Det betonas också flera gånger att Bengt är
en roman. Men inte en roman i sin samtids mittfåra. Realismen,
tanken att det kan föreligga ett slags skalenligt förhållande
mellan litterärt språk och skildrad värld, är en av de
"morsor" Ahlin vill göra upp med. En sådan litteratursyn
förnekar, om jag förstått Ahlin rätt, romanens främsta
egenskap: att den är en demokratisk litteraturform. Men är det
då inte i sin tur bara ännu en "morsa"?
I sin Ahlinbok "Nåden oordning" citerar Gunnar D Hansson Kurt
Aspelin då denne beskriver en huvudlinje hos Ahlin så här: "En
huvudfåra är kampen för erkännandet. Jaget når sin sanning
först när jämlikhet mellan självmedvetandena har etablerats,
det vill säga då det egna jaget kan spegla sig i det andra på
grundval av ett givande och tagande på ömsesidiga och lika
villkor. Men dit är vägen lång." "Jämlikheten" är här något
helt annat än "utbytbarheten" - det är till och med så att det
är rädslan för utbytbarheten som hindrar jämlikheten från att
bli synlig. Så kan man formulera den filosofiska ekvation som
Aspelin trevar efter och som är något av romanen "Oms" själva
kärna.
I en av romanens nyckelscener
driver Bengt grymt med den förståndshandikappade kvinnan "Stockholmsbåten",
som fastnat i en föreställning om den förnämhet som ska
anlända med båten från huvudstaden, och som hon gjort till sin
speciella livslögn. Bengt är livrädd för att fadern ska göra
henne till nästa "morsa", och gör sitt bästa för att
förlöjliga henne. Men plötsligt upplever han på det moraliska
planet sig själv som ett groteskt, vanskapt monster - i boken
finner han själv ord för det i en grotesk visa om
Kalle
P! Kalle P!
Världens främsta skojare!
Ingen kan
såsom han
vända ändan bak och fram!
Vad ska man göra om man verkligen är en skit? Stod Bengt och
upplevde.
Här
sker något avgörande. Bengt trampar igenom sitt eget språk, ut
i - ja, vad?
Vad "Om" försöker göra, och som placerar den nära en sorts
romanens huvudfåra där vi finner verk som Dostojevskijs
"Idioten" eller Flauberts "Madame Bovary", är att grymt
avslöja hur en människa skapar sig och sin omvärld med ord.
Ahlin väljer personer som precis som Tåbb (han med manifestet)
placerats längst ned även ur ett socialistiskt perspektiv,
trasproletärer som fallit ur alla ordningar - och visar på det
i alla lägen oändligt sammansatta i att vara människa, vilken
uppsjö av hållningar som är möjliga.
Det är just här, menar jag, som vi finner något av det
verkligt romaneska, som är oupplösligt förenat med romanen som
sådan. Det är också här som det är meningsfullt att tala om
romanen som en demokratisk genre.
Om det vore möjligt att se
världen med någon annans ögon. Om det bara vore möjligt att
byta plats för en dag. Erik A Nielsen pekar på hur romanens
titel är en "konditionalkonjunktion", det ord man sätter först
i en villkorad bisats. Det är ett utopiskt ord, och därför
farligt. Om jag bara kunde bli rik, lura henne att älska mig,
få farsan att växa upp och bli min far. Samma ord som rymmer
en möjlighet är också det ord som frestar till de största
bedrägerierna. Just de språkspel vi ägnar oss åt för att skyla
över den fruktade utbytbarheten är vad som hindrar inlevelsen,
möjligheten att se sig själv i andra. Hoppet om den framtida
utopin, låt vara av småttigt slag, som får oss att se andra
som medel.
Det är det förhållningssättet Bengt är på väg att trampa
igenom när han hånar "Stockholmsbåten" och anar hennes
förtvivlan, hårt packad bakom hennes dröm om "finhet". Sedan
sluter det sig för honom igen och han är tillbaka i tron på
det "nödvändiga och fina" i sitt eget förhållningssätt. Så
fortgår natten och dagen och nästa natt: möte efter möte med
den ena särlingen efter den andra, alla specialfall, alla
krökta kring sig själva.
I en annan essä, "Den ringastes
like" (1950), talar Ahlin om en grundupplevelse "som kränkte
mig djupt". "Skillnaden människa och människa emellan, de
olika villkoren, gick in i blodet, tog sitt säte i det allra
personligaste ... ett obotligt missförhållande bestämmer våra
liv, ett missförhållande, vars korrumperande kraft ingen av
oss kan dra sig undan." "Över- och underordningen förgiftar
vår gemenskap uppifrån och ner." Ahlin kallar detta tillstånd
för "värdekorruption" - och vad han menar är inte att någon
sorts (moraliska) värden skulle ha korrumperats - utan tvärtom
att det är "värdena" som korrumperar. Han avvisar också tanken
på att detta synsätt skulle vara "anti-humanistiskt". Han tar
tillfället i akt att bekänna sin kristna tro på ett "hinsides"
- nämligen ett bortom värdena.
"Om" är en roman som i sig rymmer resten av författarskapet.
Här, som i alla hans kommande romaner, vecklar fjäder efter
fjäder ut sig, bildar tillsammans bara formen kring det tomma
centrum som inte låter sig inbegripas. "Om" blir en roman om
alla romaner. Romanen är också språk, men som Barthes menade
en sorts överordnat språk - "romanens ironi" bygger på att man
ställer sin sak på intet och skriver som om. Som om man kunde
tänka sig en punkt utanför de egna avsikterna, det egna,
begränsade perspektivet. Vad Ahlin groteskt, burdust, "fult"
försöker skriva sig fram till är reduktionen av alla "värden",
utanför all "sammanbindande avsikt eller auktoritet". Ett
någonstans där alla tåg har gått och alla klockor stannat, men
inte inom oss utan utom oss. Den punkt där Bengt nästan får
syn på "Stockholmsbåten", bortom alla intentioner och allt
komparerande. Jämlikheten är en nödvändighet, något som blir
kvar sedan alla spel upphört och alla "värden" raserats, en om
man så vill tragisk jämlikhet. Den stilla punkt som en fattig
pojke tyckte sig se en kall vintermorgon 1932. Därifrån måste
allt ta sin början.
Lars Ahlin
Om
Modernista 2003
- Estetiska
Essayer
Bonniers 1994
- Sjung för de dömda (essäer)
Bonniers 1995
Gunnar D Hansson
Nådens oordning
Bonniers 1988
Erik A Nielsen
Lars Ahlin. Studier i sex romaner.
Övers. Jan Gehlin
Bonniers 1968
