Lars Ahlins författarskap är ständigt närvarande i  svensk litteratur. Synd bara att vi så sällan ser det. Risken finns att man skulle känna igen något viktigt. Hösten 2003 kom en av hans viktigaste romaner i nyutgåva.

   

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 19.12 2003

 

 

När det gäller Lars Ahlin är det bäst att kasta sig rakt på, med huvudet före. Det är enda sättet att ta sig in. Lyssna alltså på följande stycke:

 

Jag vill med andra ord blotta den punkt där inte bara "Min död är min" utan allt jag hittills skrivit, publicerat som refuserat, har sitt fäste i min egen åskådning. Denna punkt har inte, som några tror sig ha kunnat iaktta, förflyttats under mitt korta författarskaps gång. Punkten har faktiskt stått stilla hela tiden. ...Ty ännu har jag bara visat upp några få fjädrar ur den motiviska solfjäder som slagit ut med denna punkt som centrum.

 

Det är en ung och kaxig Ahlin som kommer med detta program i essän "Reflexioner och utkast" 1945; så ska han skriva under resten av sitt författarskap, fjäder efter fjäder skall fällas ut kring ett tomt centrum. Eller: genom att ställa en rad sinsemellan olika språkspel mot varandra skall han försöka teckna konturerna av en i sig ogripbar erfarenhet.

Vad ryms där inne?

Ett svar hittar man i den andra klassiska essä dit alla Ahlinfreaks vänder sig för kommentarer till författarskapet: "In på benet", som första gången trycktes i BLM 1970. Det är en delvis hallucinatorisk text som skildrar en upplevelse den sjuttonårige Lars Ahlin hade när han utfattig skulle lämna sin hemstad Sundsvall för att ge sig ut på luffen. En tidig söndagsmorgon går han genom Stenstaden. Han ser inte till en människa. I essän framstår vandringen som en epifani, ett skådande av världen bortom människornas symboliska lekar:



Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min - vår stad fanns ej längre till... Vad jag såg? Svar: något = ne weit ek hvat. Därför såg jag den gången den stunden att även en stad existerar och är till oberoende av sina görare. Det var Något som trädde fram och blev åskådat ... Jag såg stadens hårda stadighet och tingens fasta oberoende. Ingen lyrik ingen stämning klingade ur tingen, ingen sammanbindande avsikt eller auktoritet.

 

För ett kort ögonblick får pojken syn på en värld utom människan - och därmed på det ytterst godtyckliga i alla mänskliga relationer, språkspel, klasskillnader. Men i stället för utgångspunkten till en klädsam nihilism blir detta grunden för en märklig förtröstan - och det tysta centrum ur vilken några av nittonhundratalets märkligaste svenska romaner växer fram. Romaner som i sig bär på en orubblig övertygelse om jämlikhetens betydelse.

När Ahlin skrev sin essä "Reflexioner och utkast" var han mitt uppe i arbetet med romanen "Om", som denna höst getts ut i nyutgåva av Modernista. Det är lätt att spåra tankarna från essän i romanen, som handlar om den sextonårige Bengt, hans ryggradslöse far Peter och deras dygn som uteliggare under en sommarnatt i juli ett år på trettiotalet, i en stad som är misstänkt lik Sundsvall.

Tidigt övergiven av sin mor har Bengt varit utlämnad åt fadern, som satt i system att leva som en trashanks-sol-och-vårare; han charmar sig in hos någon kvinna där de sedan bor tills de åker ut på gatan igen - vilket är vad som sker i början av "Om". Den senaste i en lång rad av "morsor" har fått nog, och under en natt och en dag strövar Bengt genom stadens fattigare delar och konfronteras med människor som alla använder diverse knep och finter för att hålla identiteten på plats och den värsta fattigdomen borta. Det är slående hur person efter person i boken använder språket för att hålla tomheten stången, vare sig det handlar om Fru Fager och hennes vuxne son Henrik som frusit fast i en relation präglad av barnspråkspjoller eller den försupne läroverksadjunkten Oscar som asfull körs hem i en skottkärra och ändå orerar om "faders- och modersmytens död i västerlandet". Den skräck som finns i dem alla är att de ytterst är utbytbara - precis som "morsorna", Peters olika tillfälliga omhändertagare. Ordet "morsa" står för flera saker i denna roman - dels för de tillrättalagda "sanningar" som man kan hålla sig till för att göra livet enkelt, dels också som projektionsyta för de egna behoven. "Morsan" är i alla händelser den som ska "fixa allt". Bengt vill å sin sida högmodigt bli "sin faders fader" genom att "uppfostra" honom - vilket förstås är dömt att misslyckas. Människorna möter här aldrig varandra avsiktslöst - varje blick mäter vilken nytta man kan ha av den andre som förebild, varnande exempel eller som "morsa".

"Bengt som är du som är jag som är vem som helst", är den fras som formuleras gång på gång i romanen, musikaliskt, som ett slags mantra. "Bengt" är därmed utbytbar mot dig eller mig. Vad som ryms i formuleringen är, som Erik A Nielsen påpekat, alla språkets numerus. Därmed alla möjliga tilltal. Det betonas också flera gånger att Bengt är en roman. Men inte en roman i sin samtids mittfåra. Realismen, tanken att det kan föreligga ett slags skalenligt förhållande mellan litterärt språk och skildrad värld, är en av de "morsor" Ahlin vill göra upp med. En sådan litteratursyn förnekar, om jag förstått Ahlin rätt, romanens främsta egenskap: att den är en demokratisk litteraturform. Men är det då inte i sin tur bara ännu en "morsa"?

I sin Ahlinbok "Nåden oordning" citerar Gunnar D Hansson Kurt Aspelin då denne beskriver en huvudlinje hos Ahlin så här: "En huvudfåra är kampen för erkännandet. Jaget når sin sanning först när jämlikhet mellan självmedvetandena har etablerats, det vill säga då det egna jaget kan spegla sig i det andra på grundval av ett givande och tagande på ömsesidiga och lika villkor. Men dit är vägen lång." "Jämlikheten" är här något helt annat än "utbytbarheten" - det är till och med så att det är rädslan för utbytbarheten som hindrar jämlikheten från att bli synlig. Så kan man formulera den filosofiska ekvation som Aspelin trevar efter och som är något av romanen "Oms" själva kärna.

I en av romanens nyckelscener driver Bengt grymt med den förståndshandikappade kvinnan "Stockholmsbåten", som fastnat i en föreställning om den förnämhet som ska anlända med båten från huvudstaden, och som hon gjort till sin speciella livslögn. Bengt är livrädd för att fadern ska göra henne till nästa "morsa", och gör sitt bästa för att förlöjliga henne. Men plötsligt upplever han på det moraliska planet sig själv som ett groteskt, vanskapt monster - i boken finner han själv ord för det i en grotesk visa om



Kalle P! Kalle P!
Världens främsta skojare!
Ingen kan
såsom han
vända ändan bak och fram!
Vad ska man göra om man verkligen är en skit? Stod Bengt och upplevde.


 

Här sker något avgörande. Bengt trampar igenom sitt eget språk, ut i - ja, vad?

Vad "Om" försöker göra, och som placerar den nära en sorts romanens huvudfåra där vi finner verk som Dostojevskijs "Idioten" eller Flauberts "Madame Bovary", är att grymt avslöja hur en människa skapar sig och sin omvärld med ord. Ahlin väljer personer som precis som Tåbb (han med manifestet) placerats längst ned även ur ett socialistiskt perspektiv, trasproletärer som fallit ur alla ordningar - och visar på det i alla lägen oändligt sammansatta i att vara människa, vilken uppsjö av hållningar som är möjliga.

Det är just här, menar jag, som vi finner något av det verkligt romaneska, som är oupplösligt förenat med romanen som sådan. Det är också här som det är meningsfullt att tala om romanen som en demokratisk genre.

Om det vore möjligt att se världen med någon annans ögon. Om det bara vore möjligt att byta plats för en dag. Erik A Nielsen pekar på hur romanens titel är en "konditionalkonjunktion", det ord man sätter först i en villkorad bisats. Det är ett utopiskt ord, och därför farligt. Om jag bara kunde bli rik, lura henne att älska mig, få farsan att växa upp och bli min far. Samma ord som rymmer en möjlighet är också det ord som frestar till de största bedrägerierna. Just de språkspel vi ägnar oss åt för att skyla över den fruktade utbytbarheten är vad som hindrar inlevelsen, möjligheten att se sig själv i andra. Hoppet om den framtida utopin, låt vara av småttigt slag, som får oss att se andra som medel.

Det är det förhållningssättet Bengt är på väg att trampa igenom när han hånar "Stockholmsbåten" och anar hennes förtvivlan, hårt packad bakom hennes dröm om "finhet". Sedan sluter det sig för honom igen och han är tillbaka i tron på det "nödvändiga och fina" i sitt eget förhållningssätt. Så fortgår natten och dagen och nästa natt: möte efter möte med den ena särlingen efter den andra, alla specialfall, alla krökta kring sig själva.

I en annan essä, "Den ringastes like" (1950), talar Ahlin om en grundupplevelse "som kränkte mig djupt". "Skillnaden människa och människa emellan, de olika villkoren, gick in i blodet, tog sitt säte i det allra personligaste ... ett obotligt missförhållande bestämmer våra liv, ett missförhållande, vars korrumperande kraft ingen av oss kan dra sig undan." "Över- och underordningen förgiftar vår gemenskap uppifrån och ner." Ahlin kallar detta tillstånd för "värdekorruption" - och vad han menar är inte att någon sorts (moraliska) värden skulle ha korrumperats - utan tvärtom att det är "värdena" som korrumperar. Han avvisar också tanken på att detta synsätt skulle vara "anti-humanistiskt". Han tar tillfället i akt att bekänna sin kristna tro på ett "hinsides" - nämligen ett bortom värdena.

"Om" är en roman som i sig rymmer resten av författarskapet. Här, som i alla hans kommande romaner, vecklar fjäder efter fjäder ut sig, bildar tillsammans bara formen kring det tomma centrum som inte låter sig inbegripas. "Om" blir en roman om alla romaner. Romanen är också språk, men som Barthes menade en sorts överordnat språk - "romanens ironi" bygger på att man ställer sin sak på intet och skriver som om. Som om man kunde tänka sig en punkt utanför de egna avsikterna, det egna, begränsade perspektivet. Vad Ahlin groteskt, burdust, "fult" försöker skriva sig fram till är reduktionen av alla "värden", utanför all "sammanbindande avsikt eller auktoritet". Ett någonstans där alla tåg har gått och alla klockor stannat, men inte inom oss utan utom oss. Den punkt där Bengt nästan får syn på "Stockholmsbåten", bortom alla intentioner och allt komparerande. Jämlikheten är en nödvändighet, något som blir kvar sedan alla spel upphört och alla "värden" raserats, en om man så vill tragisk jämlikhet. Den stilla punkt som en fattig pojke tyckte sig se en kall vintermorgon 1932. Därifrån måste allt ta sin början.

 

 

 

Lars Ahlin
Om

Modernista 2003

 

- Estetiska Essayer
Bonniers 1994

- Sjung för de dömda (essäer)
Bonniers 1995

Gunnar D Hansson
Nådens oordning
Bonniers 1988

Erik A Nielsen
Lars Ahlin. Studier i sex romaner.
Övers. Jan Gehlin
Bonniers 1968