|
Mitt i natten vaknar inuitflickan Reepah och
ger sig upp för att leta. Hon är ensamstående mor i en liten by
i det arktiska Kanada, hon börjar få hjärnskador av att sniffa
tändargas. Nu rotar hon runt i sitt lilla hus efter något.
Hennes vite älskare vaknar till och frågar vad hon söker. Somebody
stole my secrets, säger hon. Somebody
stole my secrets.
Det är först dagen efter som den unge mannen förstår
att hon menade ”cigarettes”.
Scenen återfinns ungefär mitt i William T
Vollmanns storartade och märkliga roman The
Rifles (1994), den hittills senaste i sviten Seven
Dreams: a book of North American landscapes. Romanserien
omfattar i nuläget tre band, förutom The Rifles även The
Ice-shirt (1990) och Fathers
and Crows (1992). Det ska bli sju. I all tysthet har han åstadkommit
en ny sorts roman.
Vollmann,
som är född 1959, debuterade 1987 med tegelstenen
You Bright and risen Angels, en Pynchon-inspirerad historia om
kriget mellan insekterna och elektriciteten. Allt utgår från
bilden av nattfjärilarna som kretsar kring lampan: men tänk om
de inte är fascinerade? Tänk om de attackerar den?
Elektriciteten
är här det onda, insekterna de goda. Det är lätt att översätta
debutverkets grundkonflikt till ett enkelt civilisationskritiskt
schema: natur mot teknik. En sådan enkelhet motsägs i sin tur av
den sprudlande uppfinningsrikedomen i texten, som arbetar sig
bortom enkla motsatser. Men efter den kanske väl duktiga debuten
har Vollmann sökt sig åt helt andra håll: det dokumentära
draget har sakta vuxit fram tills det erövrat förgrunden. (Redan
1982 hade han gett sig iväg till Afghanistan, där han reste
tillsammans med Mujahedin i syfte att skriva en reportagebok. Den
kom ut först tio år senare, under titeln An
Afghanistan picture show, med den självironiska undertiteln
”How I saved the world”.)
Det
självdestruktiva drag som går att utläsa ur Vollmans biografi
är kanske vad som gjort honom till en kultförfattare. När han
skrev You bright and risen
angels arbetade han som programmerare på ett dataföretag och
gick aldrig hem. På kvällarna skrev han på romanen, åt vad som
fanns i godisautomaten, sov under sitt skrivbord och fick småningom
sparken.
I
nästa verk, ”The Rainbow stories” (1989) och novellsamlingen
”Whores for Gloria” (1991) är han bokstavligen ute i kylan.
Han sade sig att han ville uppsöka
”förlorade själar och marginaliserade människor,
med hoppet om att jag genom att förstå dem på något sätt
skulle kunna hjälpa dem.” Det låter naivt; men berättelserna
är inte naiva. Som Vollman sagt står man inför mycket enkla
moraliska val om den man intervjuar för en bok börjar spy därför
att de behöver en fix; ger man dom pengar eller ber man att få
komma tillbaka senare? Var går gränsen mellan den litteräre
betraktaren och den deltagande människan? För Vollman existerar
den inte. Han är motsatsen till Tjechovs Trigorin.
Han
började besöka prostituerade och betalade dem för att berätta.
Han bad om ”lyckliga historier” och fick något annat. Hela
tiden har han varit på jakt efter det extrema; som när han uppsökte
den magnetiska nordpolen och sånär frös ihjäl, en resa som
finns skildrad i ”The Rifles”. Han har levt tillsammans med
skinskallar och rökt crack. Allt detta finns i dokumentärvolymen
”Open all night” (1995), skriven med fotografen Ken Miller.
I
de intervjuer han gett är Vollmann vänligt irriterad över den
barnsliga fascination hans livsstil skapar hos somliga läsare;
det där är inte viktigt, de uppvisar den småborgerliga äckellusten
inför det faktum att samhället har en undersida.
Men
en helt annan episod, som han också skrivit om, ligger bakom det
som ser ut som en uppenbar dödsdrift. När han var sju år skulle
han vara barnvakt åt sin lillasyster: hon drunknade. Som Vollmann
säger: ”jag var inte tillräckligt uppmärksam.” Den uppmärksamhet
på allt och alla man finner i hans prosa är plågsamt stark. Ett
stickande vitt ljus faller över sidorna, påminnande om den
arktiska sommarsolen.
Den mediala bilden av Vollmann kan ge intryck
av att han ägnar sig åt en sorts gonzo-journalistik: jag var där
och jag var också hög. Inget kunde vara felaktigare. Det är en
förenkling att placera honom i en ”litterär strömfåra”
eller ett fack: men han brukar tidvis föras till linjer i
amerikansk prosa som ”transgressive fiction” eller
”hyperfiction”, lösa grupperingar av författare som har det
gemensamt att de söker sätta sig över genregränserna, ta in
element från populärkulturen, vetenskapen, massmedia. En prosa
som är intresserad av kollisionen mellan de olika språk som ständigt
mässar i våra egna huvuden.
I
Vollmanns historiska romaner går han ett steg längre. Här hör
man en eftertänksam, noggrant registrerande författarröst, möter
man en exakt stilsäkerhet. Det handlar främst om hur olika språk
och erfarenhetsvärldar möts, bryts, misslyckas med att smälta
samman. Översättningen är inte en möjlighet.
Det
var under arbetet med the Rainbow Stories, ”ett försök att förstå
Amerika” som det slog honom att de horor som blev hans vänner så
ofta arbetade på de parkeringsplatser som tycktes uppta större
delen av landet. ”Och vad fanns där förut?”’
”Jag har alltid varit fascinerad av
Ovidius Metamorfoser, och från honom hämtade jag idén om en
serie olika tidsåldrar på vår kontinent,
var ålder underlägsen den föregående. Av rent litterära
och didaktiska skäl bestämde jag mig för sju drömmar och således
sju tidsåldrar.”
Vad Vollmann skildrar är det katastrofala
kulturmötet mellan indianer och inuiter å den ena sidan och
européerna å den andra. Perspektivet i de tre utkomna delarna är
arktiskt, platsen hela tiden de ”okända” delarna av den
nordamerikanska kontinenten: Pond Inlet, Port Resolute, Nordvästpassagen.
I vilken stil kan man då skriva in ett så fruktansvärt möte?
Ingen.
Och alla. Just de skärande stilkasten är ett av hans främsta
verkningsmedel.
Här finns inklippta bitar av ren
reseskildring, teckningar, utdrag ur vetenskapliga rapporter.
Dessa står mot ”vanlig” romanprosa, fabricerade och äkta
myter, som den om sälkvinnan Sedna, vilken också intresserat
Hans Peter Duerr. Skarpast blir texten i de historiska avsnitten,
där Vollmann odlar en märklig pastisch.
The
Ice-Shirt handlar om vikingarnas ankomst till Vinland, som enligt
deras egna berättelser då var ett land utan is. Den hade de med
sig: strax efter deras ankomst började klimatet att hårdna. Över
hela mötet mellan islänningar och inuiter ligger sorgen tung: de
är alla skeendets fångar. Delar av berättelsen är avfattade på
den isländska släktsagans korthuggna språk, men det är ett språk
som läcker, som skapar brutala ironier genom tvära stilbrott.
Aldrig har väl isbergsmetaforen, för ett språk där mycket
ligger under textens yta, varit mer passande.
Del
två, ”Fathers and Crows” handlar om mötet mellan
jesuitmissionärer och crow-indianer i 16- och 1700-talets Kanada.
Mot-texten är här Ignatius av Loyolas andliga skrifter och den märkliga,
mysticistiska kurialprosa som lägger stora delar av människan i
skugga och groteskt förstorar andra. Vollmann går i närkamp med
de olika språken, vrider ur dem som disktrasor. Men han söker
inte den ”översättning” som skulle mynna ut i - falsk - försoning.
I hans värld är allt läsbart - sprickorna i den arktiska isen
stavar ord på inuitiska alfabet - men mycket litet möjligt att
översätta. Hans berättelser söker de betydelser som inte låter
sig flyttas, inte är metaforiska
till sin natur. (Metafor betyder just ”bära över”.)
Vollmann
menar själv att Fathers and
Crows är hans främsta verk. Men den roman som drabbat mig
starkast är den senaste i sviten,
The Rifles.
Centrum
i berättelsen är redogörelsen för sir John Franklins
misslyckade försök att finna Nordvästpassagen. Denne frös
vintern 1847 fast med sitt fartyg Terror i vattnen utanför King
Williams Island och omkom. Ett antal räddningsexpeditioner
skickades ut och de fynd av döda kroppar man gjorde tydde på
kannbalism, att de engelska gentlemännen tuggat på varandra.
I
The Rifles välts relationen mellan de upptäcktsresande och
ursprungsbefolkning fram och tillbaka, som sanden i ett vasktråg.
Långa sjok handlar om Franklins expedition, skrivna i en mästerligt
härmad 1800-talsengelska - med ironiska övertoner.
Under
detta ligger den tragiska kärlekshistoria i nutid mellan Reepah
och den vite ryggsäcksluffaren ”Subzero”, en modern
utforskare. De möts aldrig, går om och skadar
varandra - och hur skulle det kunna vara annorlunda?
Till
detta ska läggas de renodlat dokumentära inslagen. En essä om
gevärets historia, kunnig och engagerad. Långa faktablock och förhörsutskrifter
kretsande kring den tvångsförflyttning av inutitbefolkningen som
kanadensiska myndigheter utförde på femtiotalet, upp till de
obeboeliga områden där Franklin en gång dog. Allt kretsar kring
samma punkt: den magnetiska nordpolen, själv på vandring. Är
Franklin identisk med Subzero? Var det inte sökandet efter
Reepahs ”secrets” som ledde honom in i isens grepp? Vem äter
vem?
Söker
man en modern prosa, som gör litteraturen till ett redskap för förståelse
ska man leta här. I bastardspråket, den sammansatta, orena
romanen, som synliggör gränserna mellan människor snarare än
att måla över dem med en allt försonande sentimentalitet.
Ingenting
låter sig hållas fast i detta språk. Allt är på vandring,
personer, platser, händelser. Vad som finns kvar är en oändlig
sorg, ett lysande arktiskt landskap. Med människor. Utan dem.
Adressen
till ”the unofficial William T Vollman Hompage”
http://home1.gte.net/csweet/vollmann.htm
|