Adam Rosenbaum hette den snålaste gårdfarihandlaren i hela länet; fastän han ständigt var på resande fot och dök upp än här, än där, hade han aldrig några pengar. Han sålde tyger, kokkärl och ett och annat smycke, som folk dock ogärna köpte, dels därför att de var dyra, dels för att många misstänkte att det var stöldgods. Ingen visste riktigt var han bodde. På skjutshåll och gästgiverier var han illa sedd, eftersom han i det längsta dröjde med göra rätt för sig och föredrog att betala med varor ur sitt sortiment.

                      Han hade en fet liten häst, som han dock utfodrade med samma snålhet som präglade alla hans göranden och låtanden. Men var gång hans vagn dök upp i trakten var hästen ännu stinnare än förut. Någon sade elakt att han var så närig att han förmodligen limmat ihop rumpan på den, ty ingen såg den någonsin äta.

                      Gårdfarihandlaren kom och for med regelbundenheten hos ett urverk: inte blev han yngre, och även hästen grånade och blev liksom luggsliten. Rosenbaum gjorde goda affärer, vilket dock inte syntes på hans uppenbarelse: samma slitna rock, samma lortiga skägg som han aldrig klippte. Han har pengarna i skägget, sade en del, och det skulle förvisso rymma en större summa.

                      Så blev Rosenbaum sjuk. Han blev liggande på samma värdshus en vecka i sträck. Och fastän han själv var dålig visade han prov på en omtanke som förvånade många: flera gånger om dagen frågade han oroligt hur det var med hans häst. Den tog gästgivarens dräng hand om och försökte utfordra med allehanda godsaker. Men hästen vägrade äta. Många i bygden blev djupt rörda över detta band mellan gubben och hans häst och började se honom i en ny dager.

                      Så dog Rosenbaum, ganska oväntat. Man gick igenom hans saker för att hitta en adress eller någon att kontakta. Men vad alla ville veta var naturligtvis var han hade sina pengar. Man hittade ingenting. Inga papper, inga bankhandlingar. Och man drog till sist slutsatsen att gubben faktiskt levt på sin vagn och inga pengar hade.

                      Inte heller hästen hade riktigt hälsan, vilket kanske inte var oväntat, då den fortfarande vägrade äta. Men fastän den inte åt svullnade buken upp i vad som såg ut som ett farligt fall av kolik. Veterinären tillkallades, men ville eller kunde inte göra särskilt mycket: hästen var gammal och hade dessutom alldeles tappat livsviljan. Han gav den bara något laxerande, det var allt.

                      Om kvällen hörde stalldrängen ett konstigt ljud från stallet: efteråt sade han att det lät som när ett vagnshjul släpper ur lera, eller kanske som när korken dras ur en flaska. Och när han kom ut i stallet stod hästen där och sket. Väldiga mängder. Och i spillningen glimmade det av mynt. Ettusenfyrahundrafemtiofem riksdaler fick kraken ur sig innan natten var slut, allt i renaste guld. Och sedan dog även hästen.

*

Det fanns fotografier från mossen. Han hade dem i en gammal papplåda i nedersta byrålådan, en del av det han räddat med sig från faderns tömda lägenhet och aldrig lämnat över till sin mor.

Lådan innehöll en klump av fotografier, aldrig sorterade, negativ och kopior om varandra. Gamla passfoton med stirrande blickar, alla tagna i samma fotoautomat på Centralen, men med olika intervall. De vanliga, suddiga semesterbilderna. Barndomsfotografier av honom själv, de flesta dåliga – de bättre fanns hemma hos hans mor, i det album hon förvarade instucket bakom bokhyllans böcker och som hon så vitt han visste aldrig öppnade numera. Och så en förbluffande vältagen serie svartvita bilder från sommaren på mossen, alla i något större format än de andra.

De var tagna med faderns Zeiss Ikonta, som han köpt begagnad och som följde dem bara just den sommaren. Han plockade fram dem samma kväll och lade dem framför sig på skrivbordet slitna underlägg.

Ungefär hälften avbildade honom själv, tillsammans med modern eller ensam. En föreställde en provisoriskt uppdukad picknick, kaffetermos och mjölkpaket, färdigskuren formfranska och kladdigt margarinpaket  i starkt solljus. Han log, rakt in i kameran: modern generad, blicken ned åt sidan, ett otidsenligt rutigt huckle om huvudet. De satt i lä av en trave färdigskurna torvbalar. I utkanten skymtade ett stycke rostig räls och ett mörkt metallhandtag som han visste hörde till en orörlig dressin. Med så många års distans föreföll det honom smärtsamt med all denna uppmärksamhet mot det barn han varit. Han hade inte förstått något.

Mossen var i hans minne en enormt vidsträckt plats, för det mesta dovt otillgänglig under ett lågt molntäcke, andra dagar en labyrintisk värld att upptäcka, som ett igenslaget nöjesfält: byggnader och vagnar till ett litet tåg vilket inte längre gick att rubba, hjulen fastrostade i skenorna, som vore de gjutna i ett stycke. Det var den sista sommar som där bröts någon torv. En ny ägare gjorde att halvhjärtat försök att hålla liv i verksamheten, det var som mest fem män anställda. Hans far en av dem, ett sommarjobb som skulle staga upp familjens sönderfallande ekonomi. Om detta visste han ingenting, sprang runt i de tomma lagerhusen där dagsljuset silades in mellan gistna takbräder, klättrade över travar av bruten torv längs vars sidor gräset åter börjat gro, gjorde fruktlösa försök att röra dressinens handtag.

Vad han däremot förstått var den underliga tystnaden de vuxna männen emellan. De gick var och en på sitt håll, talade endast då arbetet krävde det, skar och lastade under tystnad. De från orten hölls för sig. Hans far för det mesta ensam, högg med det underligt snedskurna, nyvässade spadbladet in på rader av tuvor utan ett ord. Det verkade inte bekomma honom. Själv höll han sig i bakgrunden, glad att för ögonblicket slippa den lika skavande men ändå annorlunda ordlöshet som rådde i Mickes hem.

Det måste ha varit en dag i början av augusti som åskvädret bröt ut, en lämplig avslutning på sommaren. Blixtarna löpte ljudlösa genom mörkret där heden mötte himlen; knallen kom så långt efteråt att det var svårt att förbinda det ena med det andra, ett dån som tycktes rulla fram och tillbaka utan början eller slut. Det kom närmare, en torr och tryckande åska som han inte förstod sig på. Himlen nattmörk; ett sista knippe solstrålar över männen där de arbetade i tystnad, sida vid sida, frenetiskt, i vad som skulle bli deras sista arbetstimme. Något måste avslutas där och då.

Till sist bröts det: regnet slog ned över dem. De hade inte bytt många ord innan det kom. Nu var det omöjligt. Vattnet hamrade mot det nyresta regnskyddets platta plåttak: han mindes hur dropparna där de träffade rälsen sprutade rakt ut åt sidorna, horisontellt. Han försökte ropa på fadern men hörde inte sin egen röst.

Så var han där, bakom honom, lyfte honom och gick in under plåttaket. De andra männen stod redan i klunga, hoptvingade under takskylets få kvadratmetrar, med ryggarna mot honom till såg  de ut över heden och gårdsplanens lervälling. Fadern lämnade honom där han stod, gick tillbaka ut, kämpade ensam med en att försöka dra en hopplös presenning över den nyhuggna raden torvor. De andra skakade på huvudena men släppte honom inte med blicken.

Så lättade det. Ovädret hade passerat; regnet drog inte bort, men minskade till ett lätt sorlande. Han hörde vad de vuxna sade, ordräckor som här kan ingen köra längre och det var det med den saken. De lät närmast upprymda.

Så var det som om de upptäckte honom, mitt ibland dem och huttrande. En av dem sträckte sig efter sin läderjacka där den låg slängd över ett räcke och hängde den över hans axlar. Han blev generad.

Fadern gav upp, kom genomblöt emot dem, snavande genom leråkern som nyss varit en dammtorr vändplan. Det tycktes honom som om han gick i evigheter, halkade på stället utan att komma närmare. Han ville därifrån.

En av de andra torvbrytarna böjde sig över honom, glesa gula tänder, svart snus i  gliporna: han frågade honom om han frös. Han skakade på huvudet, huttrande under den fuktiga läderjackan, oförmögen att sluta se rakt in i den äldres vattnigt blå ögon, där irisen klumpade sig i vita utfällningar. Den andre såg upp, ut genom det lättande regnet, sedan ned på honom igen, sade något. När han inte hörde upprepade han frågan: har du varit uppe i skogen där något då.

Han skakade bestämt på huvudet: att ge sig ut i skogen var det sista han ville.

Det är inget ställe för en ung pojke. Den äldre mannen tappade åter intresset, gick och ställde sig bredvid sina kamrater, ansiktet vänt ut mot regnet, där det allt starkare, metallgrå dagsljuset letade sig ned mellan bortdrivande vattenknippen. Det droppade från dressinens sönderfallande lädersadel. Ute på gårdsplanen kämpade sig fadern ännu fram, steg för steg genom leran, utan att komma dem ett dugg närmare där de stod.