Jekyll, Hyde och Jedermann

Om Ian Rankins Edinburgh-romaner


En kortare version publicerad i Dagens Nyheter 20.12.00

 

 

 

John Rebus är i femtioårsåldern, ensamstående och med påtagliga alkoholproblem. Han har  inga närmare vänner;  en dotter, en bror, som suttit i fängelse för langning,  några arbetskamrater, ett par haverade äktenskapliga försök. Sina nätter brukar han tillbringa i vardagsrumsfåtöljen med en whiskyflaska inom räckhåll. Han lever för sitt arbete som polis, men även där har han stora svårigheter - under årens lopp har han utvecklats till Edinburghs våldsrotels svarta får. Han är noga med sin klädsel och odlar ett fanatiskt intresse för rockmusik. Och framförallt är han huvudperson i hittills elva romaner av den skotske författaren Ian Rankin.

                      Romansviten om Rebus har blivit ett ofrånkomligt inslag i  deckarläsarens standardbibliotek, vid sidan av liknande serier av Patricia Highsmith eller Ruth Rendell. Men frågan är om inte Rankins romaner, på samma sätt som James Ellroys Los Angeles-svit i skiftet mellan åttio- och nittiotal, håller på att förändra deckargenrens föutsättningar.

                      Seriens första del, ”Knots and crosses” från 1987 är dock inte påfallande orginell. Den skrevs när Rankin själv var tjugosex – medan huvudpersonen John Rebus  är en lätt förbittrad man i fyrtioårsåldern, frånskild och redan på kant med tillvaron. Intrigen har en del krystade drag, men på det hela taget är det en hyfsad debut i deckargenren. Ett tecken på att Rankin ännu inte hittat fram till sin huvudperson är hur taffligt han använder det musikaliska elementet. Rebus är medelålders, alltså lyssnar han på jazz. ”När han kom hem lade han på en skiva med god saxofonmusik.”

                      Jämför med hur musiken används i en senare roman, ”Den hängande trädgården”, från 1998, när Rebus konfronterar Edinburghs nye gangsterkung, Thomas Telford:

 ”Glansiga, spetsiga stövlar. Åtsittande svarta jeans. Vit polotröja. Omgärdad av inställsamma hovmän. Steely Dan: ’Kid Charlemagne’. Rebus sällade sig till de stirrande åskådarna.”

                      Referensen till sjuttiotalslåten kommer helt oförmedlat, som en hänvisning till ett soundtrack man borde finna på en cd-skiva på bokpärmen.

                      Den sortens anspelningar blir allt tätare ju längre fram i romansviten man kommer, plötsliga inskott av en musik som inte finns i texten, men väl i läsarens huvud. ”Populärmusiken” genomsyrar Rebus-romanerna: genombrottromanen ”Svarta sinnen” från 1997 heter i original ”Black & Blue”, en av många hänvisningar till Stones. När Rankin döper en senare bok till ”Dead Souls” (1999) går tankarna först till Gogol. Men Rankin syftar på låten av Joy Division, som talande nog är hans eget favoritband. ”Hanging Garden” är en Cure-låt. John Rebus själv däremot är och förblir en Stones-man.

                      I förlagsreklamen understryker man helst att Rankin var medlem av det havererade punkbandet ”dancing pigs”, liksom att han några år var redaktör för tidskriften Hi-Fi Review. Rankin själv talar dock gärna om sin bakgrund som doktorand i litteraturvetenskap: när han gav ut sin första roman var han mitt uppe i en avhandling om den skotska författarinnan Muriel Spark. Huvudpersonens förnamn John hämtade han från sjuttiotalsfilmen ”Shaft” – medan valet av efternamn var mer skruvat:

”Jag kom på det när jag var pretentiös doktorand som läst massor om semiotik och dekonstruktion, och tänkte att eftersom kriminalromanen spelade ett spel med läsaren så borde jag göra det i än högre grad – ge honom en gåta till namn. Nu tycker jag bara det är dumt.”

En annan utgångspunkt var Umberto Ecos essä om Ian Fleming. Men de första romanerna i serien tyngs knappast ned av teoretiska överväganden: doktoranden Rankin syns inte till. Det är inte heller särskilt märkvärdiga böcker. Annat än i sin speciella politiska paranoia.

                      Det är förstås stapelvara i deckargenren: en komplott bland samhällets makthavare och en ensamvarg till detektiv som gräver på bortom allt sunt förnuft. Men med tiden utvecklar Rebusromanerna en annan frenesi och en annan sakkunskap än genomsnittsdeckaren. Rankin brukar själv återkomma till att han i första hand är ute efter ”Skottland” som ett själstillstånd, ett knippe ideologiska och psykologiska förutsättningar. Han kan tala om kalvinismen, ett protestantiskt skuld- och pliktkomplex, något som präglar inte minst John Rebus själv. I de svartaste romanerna är ”Skottland” ett feodalt samhälle där den yttersta makten innehas hos en av den – brittiska – drottningen utnämnd ”Scottish Office permanent Secretary”. Sådan är handlingen i t ex ”Let it Bleed” (1995; ständigt dessa Stones), där Rebus hamnar mitt i ett försök till statlig penningtvätt – IT-branschen i Skottland har grundats på lögner och bedrägerier, men får inte ifrågasättas när den verkligen börjar generera arbetstillfällen.  Rankin kartlägger del efter del av det skotska samhället, från oljeboomen (”Black & Blue”, 1997) till det nya skotska parlamentet i den senaste romanen, ”Set in Darkness” (2000) – där man vid renoveringen av parlamentsbyggnaden naturligtvis finner ett gammalt lik i själva grunden.

                      Men längs vägen har berättelsens förutsättningar ändrats, något som också signaleras genom att pocketutgåvornas ryggar går från vita till svarta. Rankin har kort beskrivit förändringen som att ”realismen blivit mindre viktig”.

                      Ett uttryck för detta är fascinationen för ”staden under staden”. Redan i ”Mortal Causes” spelar Mary King’s Close en viss roll. En ”close” är en gata som begravts under staden men som ännu finns kvar – i Edinburgh täcktes flera gator över i samband med en pestepidemi på 1600-talet. Detta till trots fortsatte de att vara bebodda, kompletta med affärer och hantverkare, ända in på artonhundratalet. Bilden av denna andra stad, närvarande men osynlig, blir ett återkommande inslag i Rebus-böckerna. Ett annat är det om Deacon Brodie.

                      Brodie levde vid sjuttonhundratalets slut och var en  respekterad kyrkans man; bland hans reformer  fanns införandet av hägningar från moderna galgar. Men Brodie var också en dubbelnatur och bigamist som nattetid ägnade sig åt misshandel och stöld och som slutade sitt liv i sin egen galge.  Brodie var inspirationskällan bakom Robert Louis Stevensons ”Dr Jekyll & Mr Hyde”. Och Stevenson tonar mer och mer fram som Rankins egentliga litterära motspelare.

                      Dubbelgångartemat, den kluvna personligheten, blir allt tydligare i seriens svarta del, där Rebus antites och tvilling är gangsterledaren Big Ger Cafferty, stadens inofficiella makthavare. Han behöver Rebus och Rebus honom. Förhållandet dem emellan blir alltmer symbiotiskt: försvinner en av dem ruckas en nödvändig balans. Insikten om Edinburghs ”sanna” natur är för Cafferty grunden för hans livsåskådning och verksamhet:

”Känner du till historien om Gamla stan? Anledningen till gatorna är så branta och smala är att det finns en uråldrig orm begravd under den.’ Han väntade på att Rebus skulle fatta poängen: bestämde sig så för att själv leverera den. ’Finns plats för mer än en orm därnere.’”

(Ur ”Set in Darkness”)

                      /Vad som också skildras som alltmer underminerat och dubbelt är John Rebus egen personlighet. I ”Den hängande trädgården” får Rebus i uppdrag att undersöka misstanken om att universitetsdocenten Jakob Lintz i själva verket är den efterlyste SS-mannen Josef Linsztek. Undersökningen utvecklas till en psykologisk katt-och-råtta-lek dem emellan: ”han mindes något Linz en gång sagt: när vi slutar tro på Gud, börjar vi inte plötsligt tro på ’ingenting’….vi tror på vad som helst.” Liknande grubblerier ansätter honom i ”Dead Souls”: ”Hur kunde han förklara vad han just höll på att förstå: att det förflutna formar nuet, att den fria vilja var en ren fantasi, att en makt man kan kalla ödet eller Gud bestämmer vilka vägar vi kommer att följa?”
                      Eller som massmördaren Oakes skriker åt honom övre en morgontom gata, efter att först ironiskt ha liknat honom vid privatdeckaren Sam Spade:

”’När de kommer hem har de glömt alltsammans. Det blir nåt att dricka från kylen och Jerry Springer på TV. Det är så nuförtiden, Rebus. Ingen bryr sig.’

’Ingen utom jag.’

’Ingen utom du. Har du funderat på varför?… därför att du är en jävla dinosaurie.’”

(”Dead Souls”)

                      De gamla vanliga nihilismerna, kan man tycka. Men i seriens senare böcker pågår ett intrikat spel kring vad man måste kalla för Rebus själ. Det finns ingen ”sanning”, men väl ett mönster, en karta som bara han själv förmår urskilja.

                      I många avseenden är Rebus en Sam Spade, en rollfigur som följer deckargenrens machismo-regler. Men hans porträtt blir alltmer mångtydigt, gränsen mellan honom och staden, mellan honom och Cafferty, allt svårare att urskilja. Det som ser ut som hårdhet, okänslighet och dinosauriehud visar sig vara det rakt motsatta: en oförmåga att skydda sig från intryck, ett psyke ständigt på väg att överlastas av en inlevelseförmåga stark nog att göra det egna jagets gränser otydliga. Det är här musiken kommer in. De ständiga referenserna till populärmusik är de sista resterna av en gemensam referensram. Något vi ”alla” hör och kan relatera till. Rock som modern liturgi.

Över ett annat Edinburgh än det existerande hänger en järngrå kalvinistisk himmel. I Rankins romaner är staden i första hand skådeplats för en ännu äldre berättelse än den om Jekyll och Hyde: det medeltida Spelet om Envar.