Tidigare publicerat i DN 24.08.08

När Federico García Lorca anländer till New York 1929 har han sju år kvar att leva. Hemma i Spanien är han redan en uppburen författare, men har plågats av en tilltagande depression, kanske orsakad av en olycklig kärlekshistoria, kanske av fiendskapen till de forna vännerna Buñuel och Dalí. Han umgås med idéerna om "duende", en mörk, inspirerande urkraft, vagt mytologisk, närvarande i all verklig konst. Redan när han kliver nedför landgången har han idéer färdiga om vad han kommer att se: det ytterst nya och det ursprungliga, inbegripet i någon sorts kamp.

Resultatet av hans vistelse i USA som sträckte sig en bit in i 1930 blev diktsamlingen "Poet i New York", som dock inte kom att publiceras förrän tio år senare: efter att Francos fascister avrättat honom blev Lorcas dikter belagda med publiceringsförbud som varade fram till 1953. Alltså kom boken att först ges ut i Mexiko.

Lorcas dikt är modernistisk till formen. Men han uppfattar sin roll som poet som ett slags siare, försedd med en annan blick, som ser igenom tingen. Man förstår att hans lyrik gjorde Artur Lundkvist entusiastisk: samme Lundkvist var också den som först översatte "Poet i New York". Nu har samlingen kommit i en nyöversättning, signerad Marika Gedin (Tranan). Själv läste jag den första gången som tjugofemåring, och mindes dikter som kunde vara anspända, rentav störande i sin programmatiska extas, ett intryck som visar sig hålla.

Men här och där finner man också det som Lorca ansåg sig förfoga över: en plötslig blick som ser det andra, sådant som man hos andra modernistiska diktare brukar kalla för en epifani, ett slags uppenbarelse. Det intressanta är att dessa ögonblick hos Lorca, som är så inställd på att försätta sig i ett slags extas, präglas av en vardaglig saklighet. Han ser sådant andra inte ser, kanske inte vill se. Det överblivna hos människorna.

Poeten framställer sig som överväldigad av det moderna, sjunkande i ett hav av människor:

Jag försvarar mig med denna blick
Som bryter fram ur vågorna som gryningen räds.
Jag, poet utan armar, vilsen
I den kräkande folkmassan.

Han drömmer om hur det moderna ska övervinnas av det urgamla. "Måtte snart börsen bli en pyramid av mossa." Och han spinner märkliga fantasier kring de svarta amerikanerna. Det är börskraschens år; men det är också mitt i det som brukar kallas Harlemrenässansen, med dess enorma uppsving av intellektuell och konstnärlig aktivitet i ett Harlem som med ens tycks myllra av begåvade författare, dramatiker och politiska aktivister. Lorca är där, men i hans dikter är de svarta hela tiden det ursprungligas väktare, de som besitter en djupare kunskap om världen än det som ryms i det "moderna". Ibland tar sig Lorcas beundran för det svarta USA vackra uttryck:

O, Harlem! O, Harlem! O, Harlem!
Det finns ingen ångest jämförbar med dina tyngda ögon
Med ditt skälvande blod inuti förmörkelsens svärta
Med ditt granatröda våld, dövstumt i halvskuggan
Med din store fängslade kung i en vaktmästares uniform.

Lorca urskiljer, i det föredrag han höll i USA och som infogats i volymen, att de svarta har ett större kulturellt inflytande på USA än vad någon ännu förstått. Men vad han hoppas på hos dem är att de ska skaka av sig "de vitas modernitet" .

Ändå ser han rätt som det är människorna omkring sig - ser dem på ett sätt som poeten själv inte vet vad han ska göra med. Han ser kockarna och servitörerna, den svarte mannen i vaktmästaruniformen och hans majestätiska resning. Han ser emigranterna i hamnen. En drunknad flicka. ("men jag protesterade varje dag. Jag protesterade när jag såg de svarta ynglingarna med onaturliga kostymer och stövlar halshuggna av de hårda kragarna bära ut spottkopparna åt kalla män som pratar som ankor.") Och, inte minst ser han den ensamma stripteasedansösen i Harlem:

"Men när alla skrek som om de trodde att hon var besatt av rytmen kunde man under ett ögonblick överraskas av en reservation, av avståndet, övertygelsen i hennes ögon om hennes egen frånvaro inför publiken av amerikaner och utlänningar som beundrade henne."

 

I Lorcas ord finns denna ensamma blick bevarad. I den sortens märkliga beständighet ligger också det som kallas dikt.

 

 

 

Federico García Lorca: Poet i New York. Övers Marika Gedin. Tranan 2008