Folkhem? Vilket folkhem?

Om politiska slagord, religiös extas och damer med AK-4:or


En tidigare version publicerad i Dagens Nyheter  14.02.99

 

 

Jag har flera gånger sett bilden i ETC: en äldre dam, av modellen "svensk tant", framför en kolonistuga. Hon ler. Bilden andas hembygdsidyll, ett intryck som motsägs av det faktum att hon i händerna håller en skjutklar AK-4. Under bilden följande text: "Försvara folkhemmet"

Bilden är intelligent satir och anspelar på krigets beredskapsaffischer. Men vad den signalerar är hur begreppet "folkhem" blivit till ett av nittiotalets mest politiskt infekterade begrepp. För eller mot, välj sida, nu! Folkhemmet är här ett territorium som ska försvaras.

Anledningen till att ordet på nytt blivit så gångbart är naturligtvis att det också är behagligt vagt. Den som är "för" folkhemmet sätter likhetstecken mellan ordet och välfärdsstaten, den samhällslösning som under större delen av nittonhundratalet varit liktydigt med det moderna.

Den som är "mot" folkhemmet ser det som en unken och korporativ hörna av världen där man ägnar sig åt allehanda övergrepp mot individens integritet.

Per Albin Hansson visste förmodligen inte vilket seglivat begrepp han skulle komma att mynta när han i januari 1928 äntrade riksdagens talarstol för att hålla sitt numera berömda "folkhemstal". In i det sista vacklade han mellan orden "folkhem" och "medborgarhem", och han använder omväxlande bägge formuleringarna i talarstolen. Samma vacklan finns kvar när han senare samma år framför ett liknande tal vid den socialdemokratiska partikongressen. Men även sjuttio år senare framstår Hanssons tal som en retorisk prestation:

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilgerade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i priviligerade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade. Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet."

Symbolen är tydlig. I det goda hemmet har alla olika uppgifter, men behöver varandra - och ömsesidighetens princip härskar. Det är förvisso en patriarkal bild, men Hansson har tänkt även på detta: längre fram i talet avvisar han tanken på över- och underordning: "begreppen herre och tjänare måste definitivt övergivas."

Talet rymmer inte bara stilblommor, utan en genomtänkt idé om framsteget. Ojämlikheten i det svenska samhället är ett hinder för utveckling, inte minst inom näringslivet. Skillnader i förmåner och inkomst hindrar människor från att ge sitt allra bästa och ekonomin går i baklås, förlamas i värsta fall av arbetskonflikter. Det han formulerar, som blir socialdemokratins återkommande tema, är ett erbjudande om arbetsfred - och i gengäld förväntar man sig sociala reformer. "Samförståndslösningar".

Från vänsterhåll har man tidvis betraktat Per Albins tal som det definitiva sveket och uppbrottet från en marxistisk utvecklingsväg. Det skulle vara här man kastar sig i armarna på liberalen Keynes.

På Hanssons retoriska meritlista skall i alla händelser skrivas att han här annekterar ett ord som flutit omkring i dagligt tal och sätter in det i ett sammanhang. Går man till Svenska Akademins ordbok hittar man en mycket trängre definition. Ordet ska ha använts i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1896, som beskrivning på en slags värmestuga och bibliotek:

"Ställe, där mindre bemedlade få mot en ringa afgift tillgång till böcker, tidningar och skrifmaterial."

I den politiska debatten smyger sig "folkhemmet" först in hos jordbruksministern och bonden Alfred Petterson i Påboda, som i ett tal 1906 drömde om samhället som "ett människohem, ett stort folkhem". 1912 gjorde den konservative professorn Rudolf Kjellén ett försök att lansera bergeppet i den patriarkala meningen, förmodligen inspirerad av Bismarcks Tyskland.

Att Hanssons uttryck - även om det nu knappast var "hans" - slog igenom på så bred front beror naturligtvis på att det fanns en innebörd i tiden som väntade på sitt ord. Men vilken var då denna innebörd?

I juli 1843 samlades runt tvåtusen människor i den lilla orten Kvistbro i Närke. De ville lyssna till lekmannapredikanten och drängen Adam Smedberg, som höll sitt tal från en höskrinda. Han for i flera timmar ut mot högfärd, synd och orättfärdigheter i tiden - ända tills han övermannades av religiös extas och medvetslös föll ned.

Ansamlingen av alla dessa människor gjorde också överheten orolig och landshövdingen i Örebro skickade ut polisbetjänter för att gripa "uppviglaren" Smedberg. Det var dock lättare sagt än gjort. Ett nytt försök att häkta honom gjordes några dagar senare i Vekhyttan - vid det tillfället gick folkmassan till motattack under stridsropet "hugg ihjäl de förbannade herrarna" I flera dagar rasade ett regelrätt gerillakrig i trakterna, där såväl gevär som påkar och hötjugor ingick i beväpningen. Till sist kunde Smedberg gripas och släpas iväg till fängelse, där han dock inte förblev särskilt länge. Han benådades efter några dagar av självaste kungen.

Smedberg var inte den enda predikande drängen. Genom såväl Östergötland och Västergötland som Närke drog vid denna tid "roparerörelsen" - en religiös väckelse där fattigfolk som drängar och pigor drabbades av ett oemotståndligt behov av att sjunga och predika, göra sin röst hörd på offentliga platser. Rörelsen betraktades med stor skepsis av "herrarna" - inte bara därför att stora människomassor kom i rörelse, utan därför att det i predikningarna formulerades radikala förkastelsedomar över storbönder och "högfärd", vilket ofta betydde "rikedom".

Under hela fyrtiotalet rapporteras sedan om nya utbrott av "smittan". Historikern Peter Aronsson har tolkat roparerörelsens framväxt i handfast ekonomiska termer. Bakom det hela finns det stora skred som äger rum i befolkningen i Sverige under samma 1840-tal.

Vid ingången av artonhundratalet har Sverige knappt två och en halv miljon invånare. År 1840 har antalet stigit till dryga tre miljoner, för att 1890 vara uppe i nästan fem. Det är en svindlande snabb utveckling, som bottnar i en sak: sänkt barnadödlighet. Det är Tegnérs berömda ramsa om "freden, vaccinet och potäterna" som blir synlig i siffrorna. Små babyboomar anas här och där, men överlag beror befolkningsökningen inte på att fler barn föds utan på att färre dör.

1832 grundas Munktells mekaniska verkstad: 1845 C G Bolinders mekaniska verkstad AB. Herrarna gör sig som bekant kända genom att framställa bland annat mekaniska vidunder som hjälper till med slåtter, skörd och tröskning - sådant som tidigare krävde insatser av många par händer. Under loppet av några decennier sker en snabb skiktning av det svenska samhället.

Storbönderna får det bättre, lantbruket får alltfler drag av modern företagsverksamhet - och samtidigt blir det svårare för de mindre bönderna att få jorden att räcka till åt de alltfler överlevande. Mot slutet av fyrtiotalet kommer emigrationsvågen att dra igång.

Det är naturligtvis sådant man brukar kalla "proletarisering". Men det finns en aspekt till på saken: många av dem som kom att bilda underlag för olika folkrörelser - av vilka "roparna" är ett tidigt utslag - har ramlat rakt ut ur en politiskt ovanligt stark bondeklass.

Antalet självägande bönder i Sverige var under såväl medeltid som den tidigmoderna epoken ovanligt stor, med europeiska mått mätt. Och man var van att göra sin röst hörd såväl i ståndsriksdagen som vid den lokala sockenstämman. Något viktigt glider ur händerna på de allt större grupper som nyss utgjorde en inflytelserik klass, men som nu sprängs inifrån.

Första maj brukar man ju sjunga "människovärdet vi fordra tillbaka". Jag har alltid undrat vad man menade med tillbaka - hade de jordlösa i det gamla Bondesverige något att kräva tillbaka? I det här sammanhanget börjar det hela klarna.

I samband med att socialdemokraternas epok tar sin början i och med den första SAP-liberalstyrda regeringen hösten 1917 styrs partiet av en rätt klassisk maktelit, där flera har sin bakgrund i lågadel och högre borgerskap, en Palmstierna, en Branting, småningom en Palme - men en stor del av väljarna, pigor, drängar, första eller andra generationens industriarbetare, har knuffats ut ur en snabbt försvagad bondeklass, så sent som en eller två generationer tidigare. Vad folkhemssymbolen gör är att snickra en brygga mellan en sjunkande, dunkelt anad och förlorad "jämlikhet" och en ny, modern - som plötsligt tycks finnas inom räckhåll.

Första gången Hansson talar om nationen Sverige som ett "hem" slås han av åhörarnas bifall. Det var 1921. Sju år senare föreligger ett utkast till socialdemokratisk strategi: det moderna, välfärdsstaten, legeras med en idé om ett förlorat "hem" - ett ord som varit på rundvandring hos olika ideologiska kretsar men inte hittat sin boplats förrän den kokas samman med en vision av moderniteten. Det är naturligtvis ett snilledrag. Den rationella framtiden erbjuds med med en stor dos nostalgi.

Vad jag föreställer mig att damen med AK-4:an egentligen bevakar - i alla fall hoppas jag det - är just idén om det moderna. Om det sociala framsteget, om jämlikheten, som återigen ser ut som tidens mest provokativa idé.

Socialdemokratin vinner på bred front i Europa, utan att hittills ha kunnat presentera en lika slagkraftig tanke om det moderna som för sjuttio år sedan. Hur dimmiga och samtidigt tilltalande Blairs ord om "a stakeholder society" än kan vara har de inte samma kraft som det "folkhem" som Hansson närmast av en slump snubblade över. Frågan är väl närmast denna: kan man lösgöra tanken på en modern välfärdsstat ur nostalgins grepp? Kan den sociala rättvisan gå framåt iförd Nikeskor?