Tidigare publicerad i Dagens Nyheter  1 maj 2001

 

TV-serien ”Eureka Street”, som i vintras visades i TV 1, möter man ett brokigt persongalleri, alla bosatta i den sargade staden Belfast. I centrum stod Chuckie, överviktig, arbetslös protestant utan utbildning, som en dag drabbas av en brilliant idé: han ska bli rik. Genom minst sagt lugubra försäljningsannonser på kvällstidningarnas allra sista sidor får han ihop sitt startkapital och vänder sig till Nordirlands investeringsfond, där han med ett antal oöverskådliga pilar och skisser på ett blädderblock lyckas få loss en halv miljon pund. Det anförande han håller för en alltmer entusiastisk kommitté är en lysande parodi på hela ”den nya ekonomins” retorik:

 

 ”Vinstmarginal! Visst får ni gärna hävda att vinstmarginal betyder allt. Men låt mig måla upp en annan bild, en bild av ett nytt företagande, ett nytt Ulster. Tillverkning! Distribution! Försäljningsställe! Olika led i den kapitalistiska kedjan – men stämmer det? Det handlar inte om olika led, allt hänger ihop! Och den som kontrollerar kedjan kontrollerar vinsten!” 

 

Och så vidare. Det är bland det roligaste jag sett på TV på länge.

                      Men Chuckies, snart förverkligade, dröm om rikedom spelar en roll i berättelsens övergripande idé, som kan låta smått nietzscheansk: allt är möjligt om man vill. Men det har ingenting med övermänniskoideal att göra. Snarast tvärtom.

                      TV-serien byggde på Robert McLiam Wilsons bestseller med samma namn, som utgavs 1996 (på svenska 1998).  Och det är väl sällan som en roman på ett så underhållande och intelligent sätt lyckas teckna konturerna av ett politiskt, historiskt ögonblick som ”Eureka Street” gör.  I romanen och TV-serien får man syn på sidor av den nordirländska ”situationen” som de flesta i Sverige (och litet varstans) är okunniga om, aspekter som har stark bäring på demokratins själva utveckling.  I den långsamma och krångliga fredsprocessen på Nordirland formuleras frågor som vi alla gör klokt i att ta del av.

                      Ändå är rapporteringen från Nordirland i svenska medier oftast – med något enstaka, lyckligt undantag – pliktskyldig, grund och filtrerad genom londontidningarna. Det gör att viktiga sidor förblir i skuggan och kanske inte går att urskilja förrän en roman lyckas formulera ett språk för dem.

                      Var vänlig och missförstå mig rätt. Jag är inte ute efter att slå ett slag för en romansyn som ser ett fiktivt verk som en pamflett eller ett dokumentärreportage. Att man får vända sig ”Eureka Street”, som roman och TV-serie, för att få syn på utvecklingen är snarast ett nederlag för nyhetsrapporteringen och den politiska debatten. Men McLiam Wilson, som också gjort sig känd som dokumentärförfattare och –filmare, lyckas i sin pikaresk över det sena nittiotalets Belfast formulera flera av de frågor som borde återfinnas på tidningarnas ledarsidor. Vad romanen klär i språk är en annan mentalitet, ett språk mellan människor som såväl Chuckie som han obotligt romantiske vän, katoliken Jake, ger uttryck för. En känsla av att andra ord skall till, att något tagit slut – och, vilket är romanens sens moral i den mån den håller sig med någon: att allt nu är möjligt.

 När ”The Good Friday Agreement” - enligt vilket vapenvila rådde, paramilitärerna skulle avväpnas och ett lokalt parlament återbildas - faktiskt undertecknades 1998 kom det inte som en blixt från en klar himmel. Under hela nittiotalet hade ett envist ideologiskt och, faktiskt, statsvetenskapligt arbete pågått, inte bakom kulisserna men väl i skymundan. Situationen i ”provinsen” hade sakta förändrats, opinioner långsamt svängt, faktiska förutsättningar omformulerats. I grunden fanns ett för många besvärande demografiskt faktum.

                      Det är bekant att ”katoliker” har en något annan syn på familjeplanering än ”protestanter”. Påven har inte så mycket med saken att göra, men siffrorna talade sitt tydliga språk. Familjerna i traditionellt ”katolska” områden växte snabbare än de i ”protestantiska”. Vid en given punkt en bit in på 2000-talet skulle ”katolikerna” helt enkelt vara i en liten majoritet i förhållande till ”protestanterna”. Situationen skulle helt enkelt att spegelvänts.

                      Detta påpekande satte en pyrande lunta under hela den politiska strukturen på Nordirland. Partibildningen hade sedan Collins och Carsons tjugutal utgått från en numera fossiliserad religiöst etnisk identitet, som naturligtvis avspeglade ekonomiska maktförhållanden. I Orange-ordens slutna möteslokaler avgjordes oftast vem som skulle få jobb var, vilken stadsdel som skulle renoveras och vilken som skulle förfalla. En sådan maktstruktur var möjlig så länge ”demokratin” kunde bekräfta den – genom att ”protestantiska” väljare alltid var i majoritet. Och efter det att det ”gamla” nordirländska lokala parlamentet upplösts 1972 hade den politiska klassen inte någon reell makt, utan kunde ägna sig åt mer eller mindre skruvade retoriska utfästelser.

                      Hela den förment ”demokratiska” grunden för dödläget hade nu börjat rämna. Under tiden hade också den thatcheristiska, brittiska regeringen ägnat sig åt vad som måste beskrivas som socialdemokrati i smyg, med satsningar inte minst på bostäder och sjukvård: sakta men säkert rustades de mest nedgångna slumområdena på såväl katolsk som protestantisk mark upp, något som även gällde McLiam Wilsons gamla stadsdel Turf Lodge. Som han själv formulerade saken i en intervju (DN 17/12 92) : ”man har till sist insett att det finns ett samband mellan hur folk har det och det sekteristiska våldet”.

                      Detta handlade inte om en dold sosseagenda hos Thatcher, utan om en pragmatisk insyn i fakta. Inte bara demografin hade skiftat, utan även mentaliteten: medan de från allt ansvar bortkopplade politikerna yrade vidare om Nationen och Äran hade deras väljare sedan länge börjat fundera på annat. Det gällde ”bara” att synliggöra denna opinion, som inte rymdes i de etablerade partibildningarna.

                      Det skedde 1993, när boken ”A Citizens’ Inquiry” publicerades. Det rörde sig om en fyrahundrasidig bjässe, som var resultatet av ett års arbete av en stab av ”barfotaakademiker”, med den norske juristen Torkel Opsahl i spetsen. Idén hade kommit från tidskriften Forthnight och dess dynamiske redaktör Robin Wilson: varför inte ta reda på hur folk verkligen vill ha det, på riktigt?

                      Man utförde ca 3000 djupintervjuer med människor som valdes ut från varje tänkbar delgrupp, religiöst, klass- och könsmässigt. Resultatet var inte oväntat, annat än för de etablerade politikerna. Även om många av de utfrågade hade starka känslor inför konflikten mellan ”prods” och ”taigs” var det helt klart att den nu hade rangen av andrahandsfråga. Annat stod fram som de verkligt tunga politiska frågorna: arbetslösheten, bristen på daghem, skolor, modern och billig sjukvård, bättre bostäder... vad majoriteten av Nordirlands invånare krävde var inte en etniskt ren statsbildning utan kort och gott en modern välfärdsstat. 

                      Rapporten kritiserades hårt av alla de etablerade partierna, från Unionister till Sinn Fein, vilket fick Forthnight att lakoniskt konstatera: ”It can’t be all bad, then”.

                      Den nya opinionen byggde i sin tur på annat. Genom EU-medlemskapet hade republiken Irland i söder börjat genomgå den förändring som skulle få landet att framstå som ett litet ekonomiskt under. Bidragen strömmade in, infrastrukturen moderniserades, diverse IT-företag, bland dem Microsoft och Dell, valde att lokalisera stora anläggningar till Irland. Mycket lite av detta nya välstånd kom Nordirland till del, då ”Provinsen” bedömdes som politiskt instabil. Skulle man få del av det sena nittiotalets högkonjunktur var det bråttom nu.

                      Det parti som fick vind i seglen av utvecklingen var SDLP, det moderata, katolska socialdemokratiska partiet under ledning av den allt annat än karismatiske John Hume. Opsahl-rapporten var en riktig present till SDLP, som visade sig ha det rätta väderkornet för vad väljarna egentligen önskade sig. Mycket av arbetet bakom det ännu bräckliga men gällande fredsavtalet får tillskrivas Humes parti, medan David Trimbles unionister mer eller mindre fick släpas till skrivbordet för det slutliga undertecknandet. (Dock delade de lika på Nobels fredspris när det var dags.) Sinn Fein, med sin ofrånkomliga koppling till IRA, har haft svårt att anpassa sig till den nya situationen – även om man haft läget klart för sig. Man har några år på sig att omvandlas till politiskt parti på vänsterkanten, att gå från terrorism till politik. Annars försvinner all möjlighet till inflytande. Det är samma process som Michael Collins försökte genomdriva inom det ursprungliga IRA efter frihetskriget mot britterna – vilket slutade med hans död i ett bakhåll 1921.

                      Men under hela fredsprocessen i Nordirland skymtar ett scenario som i högsta grad angår oss alla. Vad Opsahl-rapporten framkallade var nämligen detta: majoriteten av befolkningen önskade, för att inte säga krävde, en modern välfärdsstat. Men  detta kopplades till en demokrati bortom nationsgränserna – en annan typ av demokrati än den strikt nationellt parlamentariska. Vad man ville komma bort från var två-tredjedelssamhällets parlamentariska sanktion – att en liten majoritet (i det här fallet protestanterna) i praktiken skulle kunna förtrycka en stor minoritet (i det här fallet katolikerna). Att den parlamentariska demokratin är nationellt fotad är på Nordirland själva problemet, något som EU:s konstruktion knappast löser. Det nuvarande styresskicket på Nordirland, där såväl den brittiska som den iriska regeringen har ett slags vetorätt och man dessutom åter har ett eget parlament med viss beslutanderätt, är och förblir en intelligent kompromiss. För att hitta modellerna till en annan slags demokrati har man t ex studerat förarbetena till USA:s konstitution, vilket också kritiserats: vad kan det tjuguförsta århundradet lära av sjuttonhundratalet? De frågor som idag ställs i Belfast och Derry är frågor som gäller hela den framtida demokratin.

                      Det är i ett sådant osäkert och kreativt ögonblick som personerna i ”Eureka Street” vistas. I slutet av TV-serien formulerar Chuckie Lurgan saken som så:

 

 ”Här är det femtio man som vill städa toaletter för tre pund i timmen... politiken är skrattretande enkel: folk vill ha hyfsade jobb, tak som inte läcker, lite respekt. Men från politikerna får de sekteristiskt skitprat.” 

 

–  detta innan han bryter ut i en parafras på Martin Luther Kings ”I have a Dream”-tal.

    Eller, annorlunda uttryckt, i romantikern Jakes ord:

 

”Belfast är Rom, fast med fler kullar... åt vilket håll man än tittar glittrar gatorna som juveler, som pärlband av stjärnor. Och husen och gatorna härbärgerar hundratusen, en miljon, ja tio miljoner berättelser lika levande och komplexa som ens egen. Det kan inte bli mer gudomligt än så.”

 

Detta är vad romaner och demokrati handlar om.