VEM AR DEN DAR BELLMAN, säger en man med tre ståltander mitt i sitt breda leende, som av den starka vårsolen bokstavligen görs blandande. Han ar klädd i stor pälsmössa, står med händerna nedkörda i rockfickorna, omgiven av ett moln ångande andedräkt.

- En stor svensk poet, svarar tolken på ryska. Mannen vänder sig om och ser över den leriga gatan.

 -Ajgi känner jag igen, säger han till sist. Men vem av dom ar Bellman?

På andra sidan körbanan pågår ett mycket litet men ändock historiskt drama.

Det var en svensk, en tjuvasjier, en ryss; och så Bellman. Den svenske skalden dock bara andligen närvarande. På andra sidan håller några medlemmar ur det Tjuvasjiska Bellmanistsällskapet på att sätta upp nya, provisoriska gatuskyltar över de gamla; några deltagare ur den svenska delegationen hjälper till att hålla tejprullar och stegar. Dzerzjinskijgatan, står det på de gamla plåtskyltarna; Bellmangatan på den nya av papp. Platsen ar Tjeboksary, huvudstad i den lilla ryska delrepubliken Tjuvasjien; tid en kylig förvårsdag i början av april 1995.

Jag fryser. For ögonblicket undrar jag vad jag har här att göra. Det uppspelta lämmeltåget av litteratörer och representanter från kulturministeriet drar vidare uppför backen med stegar, tejprullar, plakat och kameror; Bellmaná muchtav. Leve Bellman.

 

NÅGONTING HÄNDER med Bellman. Plötsligt tycks han ha blivit det världsnamn hans lyrik - i betydelsen sångbar dikt - alltid förtjänat. De nya tolkningarna kommer nu i ett pärlband; senast volymer på tjeckiska, ryska, estniska, ungerska - och tjuvasjiska. Det förefaller främst vara det forna östblocket som fått upp ögonen for hans speciella, rolltolkande och musikaliska diktning.

Vägen till den ryska utgåvan var i alla händelser lång och krokig. Redan 1933 blev den då unge Leningradnordisten Sergej Petrov under de pågående utrensningarna arresterad for »anti-sovjetisk verksamhet« och förpassad till Sibirien. Efter några års lägervistelse blev domen omvandlad till förvisning. Han gifte sig och anpassade sig till livet långt från universitetsmiljön.

Bland de få böcker han fått med sig vid sin hastiga avfärd fanns Bonniers utgåva av Bellman från slutet av 1800-talet; i sin sibiriska stuga satt han sedan under Sergels porträtt av skalden och filade på en översättning av epistlarna och sångerna, något han fortsatte med sedan han 1954 återupprättats.

Manuskriptet blev liggande. Efter hans död i början av nittiotalet kom hans änka i kontakt med Lars Kleberg på svenska ambassaden i Moskva, som sedan hjälpte till med att förbereda det for utgivning. Våren 1995 var det dags for en rysk volym; enligt kännarna är Petrovs tolkningar närmast kusligt exakta.

Men redan tidigare hade Gennadij Ajgi, en av det. moderna Rysslands främsta poeter, men född Tjuvasjien, fått upp ögonen for Bellman. Ajgi, som idag är i sextioårsåldern, tillbringade en del av sin uppväxt Sovjetiska Karelen. Det nordiska landskapet och den nordiska litteraturen fick en särskild lyster for honom han har också tolkat poeter som Tranströmer, Fröding, Ekelöf till sitt eget sprak tjuvasjiskan, som är släkt med turkiskan och idag talas av kanske två miljoner människor. Under en konvalescens for något ar sedan var det dags att ägna sig åt Carl Michael Bellman.

Ajgi hade tillgång till kopior av Petrovs manuskript till ryska prosaversioner av vissa dikter, franska och polska översättningar - samt en utgåva på svenska. Resultatet blev en volym som utgavs i en illustrerad och numrerad, samlarupplaga i Tjeboksary våren 1995.

Jag bläddrar i den drygt hundrasidiga häftade volymen. De kyrilliska skrivtecknen kan jag stava mig igenom - men inte orden. Bakom den för mig ogenomskinliga tjuvasjiska texten ryms fraser som jag är förtrogen med. Bilderna är professionella men visar inget jag kan känna igen. Den svenska rokokon lyser med sin frånvaro; gestalterna tycks snarare hämtade ur en chagall­värld. Det enda som leder tankarna till Fredman är groteskeriet, den idylliska erotiken, musikinstrumenten; samt naturligtvis flaskorna.

Man kan, i ett anfall av optimism, hävda att god lyrik alltid, åtminstone glimtvis, klarar av även en språklig passage som denna. Men det förklarar ända inte - åtminstone inte for mig - den väl synliga entusiasmen har i Tjeboksary; Skål käraste bröder.

Den självutnämnda gatunamnskommissionens arbete närmar sig sitt slut. De intresserade åskadarna kommer och går, bildar ett ögonblick en liten klunga vid stegens fot, skyndar sedan vidare ut på den mer trafikerade Karl Marx-gatan. Bellman leder nu över Dzerzjinskij med sju-tre.

Tjeboksary är beläget tjugo mil öster om Nizjnij-Novgorod, fd Gorkij, invid Volgaflodens krök. Staden har kanske en halv miljon invånare och förefaller på ytan välhållen; man ser inte särskilt mycket varken av det snabba förfall eller den nybrackighet som ar så iögonfallande i Moskva. Delrepubliken lär präglas av en viss konservatism; sa har man ännu inte bytt namn på sarskilt många paradgator.

I en vägkorsning står en stålblank staty av Jurij Gagarin, »rest av hans tjuvasjiska kosmonautkamrater«. Närmare centrum tätnar namnen på Sovjettidens dignitäarer.

Som denne Feliks Dzerzjinskij, polsk adelsman och grundare av Tjekan, »den utomordentliga kommissionen«, som senare blev GPU och KGB. Hans staty har for länge sedan försvunnit från torget utanför KGB-palatset i Moskva. Här finns han kvar, åtminstone fläckvis, for ögonblicket dock dold bakom Bellmanpapp.

Jag förstår att den händelse jag bevittnar, själva uppsluppenheten, har andra, for mig mer svårurskiljbara undertoner; kommunistterrorns tillskyndare överklistrad av en på ytan levnadsglad och exotisk sjuttonhundratalsskald.

Färdigt. Sista tejpremsan på plats. Vi står stilla i snålblåsten utifrån Volga och beskådar vårt verk. Men Bellmangatan slutar ännu i den lilla ravin nära stadens centrum där de massavrättade kulakerna vilar. Idag är där kolonilotter.

 

BELLMANAFTON på Teatern i Tjeboksary. President Fjodorov, en man på runt trettiofem, hedrar tillställningen med sin närvaro. Bredvid honom nationalskalden Ajgi. Scenen flankeras av tre moderna kameror från den tjuvasjiska televisionen. Det höga, ljusa sekelskiftesrummet påminner mig om aulan på min högstadieskola.

Plötsligt och oväntat dånar Fred Åkerströms röst ur högtalarna:

 

Vila vid denna källa

Vår lilla frukost vi framstä-älla

Rött vin med pimpinella,

och en nyss skjuten b-e-e-eckasin.

 

Tre flickor i gröna långklänningar kommer in på scenen, åtföljda av män i vagt sjuttonhundratalsliknande dräkter; stela leenden och perfekta piruetter. En av Bellmanistsällskapets ledamöter äntrar scenen, tar på sig en svart slokhatt och föreställer därmed Fredman. Det hela ar trevande, som sökte man ännu den betydelse man tillmäter den svenske skalden; ord och klanger tvåhundra år och femhundra mil avlägsna. I fonden Per Krafft den äldres porträtt av Bellman själv, uppblåst till jätteformat.

Så ändrar föreställningen karaktär. Samma danslag kommer tillbaka in, nu klädda i tjuvasjiska folkdräkter. Kvinnorna bär den traditionella metallhättan, sammanfogad av mynt, långa svepande dräkter i rött och vitt, männens utstyrsel enklare, med vita bondskjortor och stövlar.

Stämningen lättar. Artisterna känner sig synbarligen mer hemmastadda; några virvlande folkdanser ackompanjerade av den höga, gälla kvinnokör jag känner igen från finskugrisk folkmusik.

Under avbrottet före andra akten talar jag kort med en av representanterna från kulturministeriet. Jag får för mig att jag bör slå ett slag för den svenska litteraturen: frågar om de möjligtvis hört talas om en annan skald av betydelse - Evert Taube.

- Ja säger han allvarligt. Vi känner till Taube. Vi gillar honom bara inte. Inte alls som Bellman.

 

Någon klappar i händerna: gästerna inviteras till en mottagning hos presidenten. Vi vandrar uppför höga, branta trappor till ett festdukat rum under taknocken, där Fjodorov tar emot med ett litet tal. Särskilt vänder han sig till »Folkrepubliken Jugoslaviens representant, ambassadör Danilo Markovic.«

Rummet tystnar for några sekunder. Fjodorov vet mycket väl att situationen ar känslig, säger kort att »kulturen« ar »större an nationerna«. En skål for den gemensamma Kulturen, ur vodkaflaskor med Bellmans porträtt. Flera låter glasen stå, ingen tar någon notis om det. Dekorum iakttas. Jag hamnar bredvid Markovics pressekreterare, hon säger att hon tycker mycket om Stockholm, en vacker stad, hon tycker mycket om att komma till Tjeboksary, hon blir så nostalgisk, »precis som i det gamla Sovjet«. Samtalet flyter trögt. Det flyter inte alls.

EFTER PAUSEN har programmet förändrats. Den tjuvasjiska nationalkören intar scenen tillsammans med ett par solister från Operan och en stråkkvartett. De sjunger Bellman. Det ar bedövande vackert. Bellman framförd som Mozart: jag tänker att det ar så Gustaf III skulle velat ha det, sneglar bort mot ”Folkrepubliken Jugoslaviens” representant Markovic, som sitter tyst och trumpen utan att instämma i de entusiastiska applåderna. Han gillar tydligen inte Bellman.

DET TJUVASJISKA landskapet präglas av en sorts gleshet. Sen eftermiddag nere vid Volgas strand. Vårsmältan gör vattenståndet högt; floden ligger som en opalskimrande skiva nedsänkt i det flacka slättlandet. Kraftig vind; i fjärran några mörka gestalter, man, kvinna och två barn, som stretar uppför en ljus sanddyn. I övrigt ligger stranden öde. Himlen ar täckt av moln men ljuset starkt. Bakom oss staden i sin ravin; en hamnpir med rostande flodbåtar och turistfärjor. Överallt vatten. också på land, där det rinner från kyrktak och stenbalustrader. De guldklädda lökkupolerna putsas: en äldre kvinna spolar ren stentrappan ned mot vattnet, skapar sin egen lilla vårflod.

Pa en sockel står bysten av Ajgis föregångare, den unge nationalskalden Ivanov, som vid sekelskiftet skrev Tjuvasjiens folkepos och sedan dog i TBC, ännu inte trettio år fyllda. Hans stenögon ser ut over vattnet, bort mot sanatoriebyggnaden på den motsatta stranden. Längre bort börjar barrskogen och den finskugriska grannrepubliken Mari-El.

TJUVASJISKAN hör till den turkiska språkstammen och är inte släkt vare sig med finskan eller ryskan. Ände finns klara finskugriska inslag i kulturen. både vad gäller folkmusikens klanger och i textilier och hantverk, vilket förklaras av att republiken ligger omgiven av finskugriska grannar.

Under tidig medeltid ingick tjuvasjerna i det protobulgariska storväldet, men bröt sig ur och vandrade norrut för att undgå att islamiseras. Man säger att man kom till det nuvarande Tjuvasjien under senmedeltiden, främst for att bevara sin egen, animistiska religion - men vandrade rakt i gapet på Ivan den Förskräcklige. Något århundrade senare var Tjeboksary känt for sina många kyrkor och kloster.

Men talar man med de intellektuella i Bellmanistsällskapet menar de att landet aldrig kristnats på allvar. I en tre-fyra distrikt ute på landsbygden praktiseras ännu en lätt sekulariserad form av den gamla folktron. Det är svårt att få grepp om dess lära; olika människor jag talar med ger olika, entusiastiska besked. Eken ingår som heligt träd i centrum av kulten; på konstmuseet finns åtskilliga bilder av människor i folkdräkt som utför sina våroffer framfor ekar, vilka behängts med getskallar och fina kläden.

Någon menar att kulten är polyteistisk och dyrkar åskan och andra naturkrafter. Någon annan hävdar med bestämdhet att den är monoteistisk och hyllar överguden Tore.

- Förlåt, säger jag, vad sade du att guden hette?

 -Tore, blir det lätt irriterade svaret; Tore, säger jag ju.

NÅGON DAG senare befinner vi oss i en utflyktsbuss på väg mot republikens södra delar, passerar över högslätten; ett skoglöst, eroderat land präglat av djupa bäckraviner. Gennadij Ajgi sitter framför mig med blicken stint ut genom fönstret.

Han debuterade redan 1959 med en volym på tjuvasjiska; men året efter började han, på Pasternaks inrådan, att skriva på ryska. I det gamla Sovjet var han belagd med publiceringsförbud men har hela tiden fortsatt att skriva. Nu kommer diktsamlingarna, en efter en. En märklig upplevelse, förmodar jag: att se sina redan färdiga verk publiceras som följetong.

Genom hela hans poesi möter man landskapsbilderna som bärande element. Ord som »jord«, »ravin«, » fält« upprepas ofta - men inte som tecken for något annat: närmast geologiskt skiktade med olika betydelser behöver de inget bildled. De är sina egna metaforer.

På vägen till den största kolchosen i distriktet Jantichovo stannar bussen mitt på landsvägen: människor i folkdräkt och rasslande mynthuvor, bröd och öl ur handtäljda träskopor. Inne i byn har barnen fått ledigt från skolan och står skrattande uppradade längs staketen. En solig vårdag, allt smälter, rinner åt olika håll, körbanan upplöst till ett träsk.

Vi visas runt i hembygdmuseet av en synnerligen barsk dam, hon pekar ut alla kända personer som fötts i just denna by; författare, folkbildare, militärer, konstnärer. Snart är man övertygad om att det var just här, på denna punkt på denna leriga slätt, som alltet hade sitt upphov. Och varför inte: lika gärna har som någon annanstans. Klafs klafs klafs.

Jag tänker på Bellman, på finskugrisk sång. Jag frågar om alla inlån från annat håll och får ett svar som jag hört förut: Vi tjuvasjer tar till oss främmande kultur på ett närmast aggressivt sätt.

Barnen studerar oss nyfiket.

 

KOLSCHOSEN HÖR SÄKERT till de mönsterjordbruk som tidigare visats upp för utländska besökare. Dess ordförande är van vid gäster och radar upp siffror: så och så många kor, grisar och hästar. Nej, man har inte privatiserat: nu får man sälja sina varor till fria priser och kollektivdriften är för första gången meningsfull. Man byter spannmål mot fisk från Murmansk, fyrahundra mil bort.

Men avsikten med just detta besök tycks honom litet oklar. Gästfriheten tar sig enorma proportioner; vi leds från ett dukat bord till nästa. Till maten serveras vodka ur Bellmanflaskor. Under middagstalet säger han så litet trevande:

- Vi tillämpar redan Bellman har på vår kolchos. I skolan. För barnen.

Han sätter sig lättad ned.

Kapprummet var tidigare det lokala poliskontoret: dess vägg pryds av ett porträtt och en längre devis. Nar jag hämtar min jacka frågar jag vem mannen ar: Dzerzjinskij, säger någon. Devisen lyder: endast den med ett kallt huvud, ett hett hjärta och rena händer kan bli en sann tjekist.

 

PRESIDENT FJODOROVS tjänsterum är stort och luftigt, med utsikt over Volga. Han har gett oss trettio minuter; men han verkar själv angelägen om att de ska räcka så länge som möjligt, talar snabbt och koncentrerat.

Fjodorov är ung och gör ett ungt intryck: till skillnad från andra presidenter bor han och hans familj i en vanlig hyrestrea. I grunden ar han jurist, ingick tidigare i  Jeltsins regering men avgick före stormningen av Vita Huset. Tjuvasjien är en av de få republiker som vägrat skicka soldater till ryska armens krigföring i Kaukasus.

Han berättar kort om sin egen uppväxt i en av de små byar som tidigare dominerade den tjuvasjiska landsbygden: son till en bonde gjorde han bra ifrån sig i skolan – och priset var att förtränga det tjuvasjiska språket. ”För den som kunde hävda sig på ryska gick det bra. Alla kunde inte det.”

- Regeringen i Moskva drev en kortsynt urbaniseringspolitik ­och rev by efter by. Folk blev bokstavligen injagade i kaserner. Den by där jag själv föddes är idag borta: där byggde man en fabrik for kemiska stridsmedel – som idag är stängd, skyndar han sig att tillägga.

- Denna politik ledde till en degradering av det allmänna medvetandet, med dryckenskap och brottslighet som följd.

Frågan om repressalier for republikens vägran att delta i kriget viftar han undan.

- Vi har konstitutionen på var sida. Jag är jurist och jag kan den. Det verkliga problemet är frånvaron av en federal politik. De stiftade lagarna verkställs inte, besluten finansieras inte - trots att vi betalar 50% av vår budget i federal skatt.

^- Alla har redan tagit avsked av Moskva. Jag skulle i praktiken kunna strunta i allt man beslutar där - vad de kan göra är att sända tanks.

-Det finns de som vill hävda Tjuvasjiens suveränitet; det är oklokt, ofördelaktigt, oansvarigt. Vi måste inom ramen för de strukturer som skapats av historien verka för så stor frihet för Tjuvasjien som möjligt.

- Vi är ett tolerant folk; vi har alltid levat omgivna av turkar, fennougrer, ryssar - utan att hamna i konflikter.

Rätt som det är säger han: Vi har mycket att lära av er Bellman.

- Vi hyllar honom eftersom han fötts på en särskild plats, i en särskild tid – och skapat något av internationellt värde utifrån sina förutsättningar. Bellman blev svensk nationalskald eftersom han hade en internationell sida.

Det här är enkla sanningar. Fenomenet Bellman är, rätt förstått, en lärdom för tjuvasjisk politik.

Han säger faktiskt så.

 

SEN KVÄLL i Tjeboksarys folkmuseum, för dagen omdöpt till ”Bellmanhuset”.

Tjuvasjiska Bellmanistsällskapets sammanträde lider mot sitt slut: Bellmanflaskorna är tomma. Sångerna har sjungits, talen hållits. Folk börjar droppa av.

Jag talar med en av redaktörerna bakom den tjuvasjiska utgåvan: han är inte helt nykter, har något viktigt på hjärtat.

- Er Bellman... säger han - är min vän. Han är en kamrat. Sedan tystnar han, tackar for sig och går.

Jag undrar vem »min« Bellman ar: något jag aldrig behövt fundera på förut. Död 1795, verksam mellan två statskupper, under Sveriges siste envåldsharskare och Stockholms värsta förfallsperiod. Rörde sig inom ett borgerskap som sett sina förhoppningar - åtminstone temporärt - grusas, i en värld av dryckenskap och urbanisering som gått i baklås. Stolta stad. Det svenska imperiet faller sönder omkring honom. Han sjöng det han såg.

Vi går ut. Snålblåst langs Karl Marx-gatan: de provisoriska gatskyltarna hänger ännu kvar, fladdrar lätt i vinden.

Vi är torstiga alla.