Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 23.07.03

MED JÄMNA MELLANRUM fick Samuel Beckett, under större delen av sitt liv bosatt i Frankrike, frågan om han var engelsman. Han svarade likadant var gång: "Au contraire." Nej, tvärtom.

Var gång man besöker Dublin får man stadens litterära historia hälld över huvudet hinkvis. Och bland de namn man gör störst affär av finns naturligtvis Joyce och Beckett, vilket är dubbelt ironiskt då de tidigt lämnade ett Irland där klimatet i den nybildade örepubliken var outhärdligt kvavt.

Det hindrar inte att Beckett var mycket klarögd inför det kulturella spel han som irländsk författare var indragen i. Han var inte engelsman utan engelsmannens motsats, avtrycket, negationen som bekräftade engelsmannens engelskhet.

Man ska naturligtvis akta sig för att stoppa stora författarskap i askar, eller för den delen i soptunnor, med prydliga etiketter som "politisk" eller "irländsk" på locken. Becketts senare dramatik vägrar helt enkelt att stå still och betyda det ena eller det andra. Som all god teaterkonst blir hans stycken till ekokammare där ett otal innebörder projiceras på scenrummet samtidigt, eller byter plats så snabbt att man knappt hinner fixera dem. Dessa snabba växlingar är särskilt tydliga i till exempel "Slutspel" som visades förra måndagen i SVT:s serie 10 x Beckett: en text där olika betydelseskikt bokstavligen slåss om tolkningsföreträdet. Ingen vinner.

"Slutspel" har nu utsatts för ett antal tolkningsförsök. Själva scenrummet, två fönster och en trappa ut, kan leda tankarna till insidan av ett huvud: att gestalterna är olika sidor av samma personlighet i ständig kamp. En del uppsättningar har olyckligt hårt fokuserat på "Efter katastrofen"-temat: världen har gått under och det finns nästan inget och inga kvar. Allt detta finns där.

Men den serie tv-bearbetningar som sänts under sommaren - och som på ett litet omtumlande vis påmint om vad tv-mediet faktiskt kan vara - har lagt ytterligare ett skikt till pjäser som "Slutspel" och "Vad var". I dessa två stycken, som regisserats av irländska dramatiker, tillåts skådespelarna att tala sin egen, irländska dialekt - och det är svårt att värja sig mot de betydelsekomplex som tar form. Inte minst i den gåtfulla "Vad var", med fyra gestalter och en megafonröst, alla inlåsta i ett naket scenrum (i tv-versionen ett bibliotek) stiger en betydelse fram:

Bam: Nåå?

Bim: (sänkt huvud hela tiden) Ingenting.

Bam: Han sa det inte?

Bim: Nej.

Bam: Du gav honom en omgång?

Bim: Ja.

Bam: Och han sa det inte?

Bim: Nej.

(översättning Magnus Hedlund)

... och så vidare, oupphörligt, varv efter varv, tills alla är borta och förmodligen torterade till döds. Av varandra. Dessa män med tre bokstäver i namnet. Över dem alla ideologins stora megafon.

Mer intrikat blir det i "Slutspel", regisserad av Conor McPherson. För första gången tycker jag mig se hur provocerande ett skikt i stycket måste ha varit för någon med Becketts egen bakgrund, protestantisk övre medelklass, född i början av seklet. Vad är det Hamm dillar om, där han sitter mitt på scenen?

Allt är slut. Nästan alla är döda. Han berättar, teatraliskt, om hur någon söker upp honom och ber om arbete, om mat åt sig och sin svältande son, som kanske redan är död, Hamm är lite för (själv)upptagen för att ta det på allvar, eller berätta vad han faktiskt gjorde. Vem är Hamm i just detta ögonblick?

Michael Gambon, som gör Hamm, spelar här suveränt: en styltig överklassengelska som fläckvis låter en irländsk accent lysa igenom i de mest självmedlidsamma ögonblicken. Bakom Hamm-rollen anar man här ett av Irlands mest fruktansvärda, mest formativa ögonblick, som präglat landet fram till i dag: hungersnöden vid artonhundratalets mitt då upp till en miljon människor dog. ("Mannen kom krypande mot mig på magen. Blek, underbart blek och mager.") Hamm, som är Herre i spelet med drängen Clov, sitter där och tynar bort i resterna av sitt rike. Alla är döda. (Repliken "Va, finns det fortfarande råttor?" hade varit fullkomligt rationell i 1840-talets Irland. De hade alla varit uppätna.) Och Clov förblir vid sin läst. Kanske är han den döende pojke som fadern i Hamms berättelse vädjade för: kanske inte. Han utför sin drängsyssla, alltmer ironiskt, alltmer upproriskt, tänker till sist kanske ge sig av. Det gör han nog inte. Men när upproret övergått i medlidande har också makten skiftat.

Vad som är mest uppenbart i Becketts dramatik är vad man skulle kunna kalla för upprepnings-tvånget - hur ta sig ur de givna rollerna, de föreskrivna replikerna? Hamm och Clov diskuterar saken, men faller åter i samma beteenden som förut. Samtidigt som maktbalansen långsamt skiftar. Alltför långsamt.

Beckett gav sig av från premiärminister De Valeras inskränkt nationalistiska och nostalgiska republik. Ändå förblev han livet ut irländsk medborgare. 1946 skrev han ett föredrag för irländsk radio där han berättade om återuppbyggnaden av Frankrike, efter ockupation och nazistiskt förtryck. Här, i ett land som vågade "tänka igenom sina utgångspunkter på ett nytt sätt, från början" såg han en förebild för ett Irland som i det längsta snavade runt i de brittiska, feodala kedjor man försökt kapa. Föredraget förbjöds av den irländska radions regimtrogna redaktörer.

Är det då att förminska Becketts dramatik, att läsa in sådana skikt i texterna - som ett inslag i en pågående virvelstorm av betydelser? Au contraire. Med allt vad det nu innebär.

Anthony Cronin: Samuel Beckett - the last modernist

Flamingo 1996

Torsten Ekbom: Samuel Beckett

N&K 1991

Declan Kiberd: Inventing Ireland

Vintage 1996