Sändes i P1 den 24 och 31 maj, 7 och 14 juni kl 6.50

 

(1) HOMEROS

 

Frågan är hur allvarligt man egentligen ska ta litteraturen.

                      Förhållandet till det skrivna ordet, till berättelser i bokform, är ofta litet skuldbelagt. För bra hundra år sedan var ”romaner” något lite skamligt, nästan oanständigt. Idag är skulden den omvända: man skäms för att man inte läser, som om läsandet var en nyttighet i still med att äta fullkornsbröd eller att dricka ekologisk mellanmjölk.

                      Har man hamnat i den där skuldfällan tror jag risken är rätt stor att man missar poängen med litteraturen.. Man läser inte för att det skulle vara ”fint”. Det finns ett nästan överväldigande allvar i litteraturen och det skrivna ordet, men detta allvar är långt ifrån något högtidligt.

                      Vad jag tänker på är den nästan skrämmande möjlighet som litteraturen har att påminna oss om hur den mänskliga erfarenheten ser ut.

                      Man diskuterar ännu hur gammal Iliaden är. Förmodligen komponerades den muntligt under grekisk bronsålder, någon gång tusen år före Kristus, med eller utan en enskild upphovsman vid namn ”Homeros”. Jag öppnar boken idag, tretusen år senare, och läser avsnittet då krigaren Hector, som försvarar staden Troja, innan han går ut i strid tittar in hos sin fru Andromake och lille son Astyanax. På huvudet har Hector sin stora hjälm med en ordentlig plym av hästtagel:

 

Gossen gav till ett skrik och mot fagergördlade ammans

famn han tryckte sig  hårt, förfärad vid synen av fadern,

bävande både för bronsens glans och för busken av tagel,

vilken så hotfullt vajade uppe på spetsen av hjälmen.

Hjärtligt logo de då, både fadern och vördade modern,

Genast av huvudet tog han sin hjälm, den strålande Hektor,

ställde den ner på jorden – det skimrade av den på gruset -,

kysste sin älskade son och gungade gossen på armen (...)

 

Många läsare har stannat för den här scenen. Den är förunderlig. Jag vet inte hur mycket du eller jag egentligen har gemensamt med de här bronsåldersmänniskorna, tretusen år avlägsna. Men bilden av gemensam omsorg om barnet som skräms av pappans hjälm, det plötsligt ofarliga och intima i hela situationen – allt detta går att föreställa sig, som om en sorts samförstånd gick att upprätta med sedan tretusen år döda människor. Det är bara litteraturen som kan sådant: den lilla raden av svarta bokstäver på vitt papper eller över bildskärmens ljus som förmår skapa det möjligheten till samtal över seklerna.

Hektor ställer ifrån sig sin hjälm på marken för att inte skrämma barnet. Som det står: ”det skimrade av den på gruset”. Slut ögonen så ser du det också.

 

---

 

(2) MARK TWAIN

 

Det är en gammal fin filosofisk fråga om hur väl man egentligen kan ”förstå” andra människor. ”Du förstår inte hur det är”, kan man alltid klämma i med för att markera hur ensam och missförstådd man känner sig.                      När det gäller romaner och deras sätt att skildra människor hamnar man i en märklig specialsituation. Vi läser om vad som sker inuti människor, på ett sätt som vi aldrig skulle kunna följa rörelserna i en annan människas tankar. Men samtidigt rör  det sig om fiktion, om påhittade människor som är konstruktioner av ord.

Men det är här som man hittar det man brukar kalla för ”romanens ironi”. Vi vet plötsligt det vi inte kan veta: det är ”som om” vi kunde veta det. Som om det gick att förstå vad och hur andra tänkte. Det är mycket som hänger på  detta ”som-om”: frågan är om inte, djupast sett, själva demokratin som samhällsform ligger just därinne.

                      En bok som på senare år fått mycket kritik är Mark Twains gamla klassiker ”Huckleberry Finns äventyr” från 1884. Många har pekat på det fördomsfulla i skildringen av den förrymda slaven Jim, som visserligen framställs som en vänlig själ,  men också som ganska barnslig, vidskeplig och allmänt obegåvad.

                      Det stämmer nog. Twain kunde  inte kliva ur hela sin egen tids tankeapparat, lika lite som vi kan göra det. Men det finns något fascinerande i skildringen av hur Huck Finn i slutet av romanen kommer fram till att han ska hjälpa Jim att rymma en andra gång. I en enklare historia hade det inte varit något problem: berättelsen hade gått vidare till pojkboksäventyret att få Jim fri. Men Huck drabbas av dåligt samvete. Att befria en slav är något skamligt, och Gud kommer att straffa honom. Vad har den stackars slavägaren egentligen gjort Huck? Han drabbas av alla samvetets kval. Ändå känner han den onda lusten i sig som säger åt honom att befria Jim. Till sist bestämmer sig Huck, och resonerar själv på det här viset: 

 

”Det var hemska ord och en hemsk tanke, men nu var det gjort. Och jag höll fast vid vad jag sagt och struntade för all framtid i att försöka bli en bättre människa. Jag slog alltsammans ur hågen och sa att jag skulle ägna mig åt synden igen för det var nog mera min stil, som jag blivit uppfostrad, för det andra begrep jag mig inte på. Som inledning skulle jag stjäla Jim fri från slaveri igen och om jag kunde hitta på något ännu värre skulle jag göra det också.”

 

Det här är ett av de finaste exempel på romanens ironi jag känner till. Huck tror att han är ond, att han skall drabbas av Guds straff. Vi vet att Huck gör rätt, och det vet nog han också. Men han bestämmer sig för att göra det han tror är fel av ett särskilt skäl: därför att han plötsligt tror att han förstår det han egentligen inte kan förstå. Hur det är att vara Jim. Och i samma ögonblick som han gör det experimentet, att verkligen ställa sig i en annan människas skor, smälter hans egen tids inskränkta och faktiskt onda moral bort som snö i solsken.

 

---

 

 (3) SAMUEL BECKETT

 

Jag skulle tro att de flesta som hör namnet ”Samuel Beckett” främst tänker på en enda sak han skrivit: pjäsen ”I väntan på Godot” från 1952, om de två luffarna Estragon och Vladimir och deras väntan på den Godot som lovat dem något – om det är ett arbete eller ett svar på en fråga blir alltmer oklart. De tror att de står och väntar på ”Godot”: i själva verket är det livet som pågår, de grälar, skämtar, förtvivlar.

Pjäsen blev en klassiker, och man hör ibland folk tala om Becketts ”nihilsm” eller hans ”svartsyn”. Det är kanske litet olyckligt att han fått stå som själva symbolen för en konst eller en livssyn som skulle hävda att ”allt är meningslöst”. Då vore det ju också ganska meningslöst att skriva böcker och pjäser eller att ta del av dem. Faktum är att det nog är  omöjligt att på samma gång ”vara svartsynt” och att hävda alltings meningslöshet.

                      Mot slutet av sitt liv skriver Beckett en märklig bok, som jag tycker blivit litet borttappad av Beckett-älskarna. Han är faktiskt nästan sjuttiofem år gammal när han ger ut den lilla, tunna romanen ”Company”, eller ”Sällskap”, som den kom att heta på svenska. Det verkar inte som om det händer så mycket i denna lilla roman: en gammal man ligger i mörkret och tänker. Han tycker sig höra att någon berättar något, eller försöker göra det, men han är osäker på om denne röst vänder sig till honom eller inte, men det kan kvitta lika. Och medan han ligger där i märkret kommer så plötsliga, starka, minnesbilder till honom., ur en barndom i det sekelskiftes-Irland där Beckett själv växte upp.

                      Vad boken gör är att väga innebörden i dessa bilder: av en död igelkott i en hattask, av ett ögonblick då modern var obegripligt ond eller arg utan anledning.

                      Men vad Beckett faktiskt också berättar om är något som många gamla människor kan vittna om: hur minnen man trodde var sedan länge borta plötsligt kan komma tillbaka, med en nästan obegriplig lyskraft. Det är en del av åldrandets psykologi. Alltihop fanns där: bevarat, lagrat, undanstuvat, redo att plockas fram igen. En hel värld.

Det är här romanens mod blir synligt. Som jag läser den handlar den om en oväntad insikt – om ålderdomen och dess speciella erfarenheter som ett motgift mot nihilismen eller cynismens alltför enkla förklaringar. Ingenting verkar någonsin försvinna. Plötsligt kommer minnena tillbaka, i all sin färgstarka komplikation. Åldrandet har gjort något synligt, något som fanns där hela tiden, något som inte passar in i de färdiga tankemodellerna – på samma sätt som verkligt betydande litteratur aldrig kan vara en illustration till ett filosofiskt problem.

Det är då han skriver ”Company”, i sprickan mellan vad han trott sig veta och det han nu vet. Beckett skulle inte ta ordet ”försoning” i sin mun, än mindre skriva det. Men hela ”Sällskap” är ett vittnesbörd om att världen var och är mer sammansatt än att den låter sig avfärdas med en aldrig så munter cynism om alltings meningslöshet. Tillvaron kan nog vara absurd, men den är också outtömlig på innebörder.

 

---

 

(4) GÖRAN SONNEVI

 

Som många andra i min generation arbetade jag också något år i långvården. Jag tyckte att jag var väl förtrogen med miljön: de hektiska arbetspassen, bristen på tid för att ta hand om människor varav en del själva tappat mycket av sin egen tidsuppfattning. Den säregna lukten av bonvax, matos, vissnande blommor. Det mycket speciella ljudet av träskor mot linoleumgolv och ekon från hisschakten.

                      Några år efter det att jag slutat arbeta på sjukhus var jag tillbaka i samma miljö igen. Alla dessa vardagliga intryck fick en ny innebörd då min far drabbades av slaganfall och låg döende på en avdelning av samma sjukhus där jag arbetat. Vad jag minns av dessa veckor är kanske främst ordlösheten. Det fanns efter en tid inte längre mycket att säga. Efter en tid kunde pappa inte heller prata. Här fanns med ens en fruktansvärd leda: att vänta utan att det fanns något att vänta på, en leda vars innebörd jag då inte förstod innebörden av. Allt som återstod var de vardagliga göromålen. Vi väntade och vakade, som man gör. Lysrören surrade i taket.

Mitt i natten blev jag avlöst av min mor. Jag gick iväg genom korridoren till det gästrum för anhöriga vi fick låna. Längs vägen plockade jag reflexmässigt åt mig en bok från biblioteksvagnen. Jag hade inte läst något på flera veckor. Jag lade mig på britsen utan att sova, bläddrade i boken. Det visade sig vara Göran Sonnevis diktsamling ”Dikter utan ordning. Jag läste:

 

 Vems liv? frågade du

Och jag svarade

mitt liv, och ditt

det finns inga andra liv

Men skillnaderna mellan människor?
Det finns bara skillnader

Det gör ingen skillnad! (...)

bara när du blir tydlig

när du

frågar mig, och jag

svarar, och sedan

tillbaka. Bara då finns språk,

bara då finns människa.

Det händer alltså inte

särkilt ofta?

Nej, det mesta

är ännu skillnad

Ska vi prata nån mer gång?

Ja

Tror du att någon förändring är möjlig?

Ja, också det

 

 

Jag hade inte tagit dikten till mig, kunnat läsa den så klart, om det inte handlat om sådant jag just då inte hade ord för: just frånvaron av ord var en del av den skrämmande meningslösheten. Lysrören surrade fortfarande likadant. Någonting var helt annorlunda.

Så kan det vara med litteraturen, ordens ligger vilande i mörker mellan böckernas slutna pärmar. Sedan stiger de fram, när någon har bruk för dem, här eller om tusen år. ”Bara då finns språk. Bara då finns människa.”