En kortare version publicerad i Dagens Nyheter, 30.04.98

 

Den svenska statskuppen i mars 1809 blir, betraktad på nära håll, nästan till en sängkammarfars. Det springs ut och in, slås i dörrar, kutas i lönntrappor. 

                     

 Inte så att det saknas verklig politisk dramatik. Den svenska armén förlorade under 1808 större delen av Finland till ryssarna. Sveaborgs befälhavare Cronstedt lämnade efter underliga överväganden befästningen till ryssarna, som besatte Åland, tog sig över till  fastlandet och intog Umeå. Det gick rykten om att det återstående svenska territoret skulle delas på tvären mellan Danmark och Ryssland, i höjd med Dalälven.

Den svenska officerskåren föreberedde ett antal kuppförsök och lönnmord på den envise Gustaf IV, men kom i sista stunden av sig. Den 8 mars 1809 tågar iallafall den upproriske överstelöjtnanten Adlersparres armé ut från Karlstad och beger sig mot Stockholm. I huvudstaden blir de presumtiva kuppmakarna oroliga: man vill hindra kungen från att komma undan och även snappa åt sig initiativet. 

 

På morgonen den 13 mars är det dags. En grupp officerare under ledning av C J Adlercreutz klampar in i kungens sängkammare och ger honom reseförbud. För att markera allvaret i det sagda tar man kungens värja och gömmer den i en vedlår. Sedan går man ut för att förbereda maktövertagandet.

Men det är litet si och så med bevakningen. Inte nog med att Gustav lyckas lura till sig en ny värja av vakten Silfverstolpe – han lämnas ensam och tar sig ut ut genom en lönndörr, förföljd av den äldre och överviktige Adlercreutz, som han lätt lämnar bakom sig. Nu vidtar en kurragömmalek i slottets trappor och salar; kungen hinns i porten upp av hovjägmästare Greiff. Just då dyker en vedbärare vid namn Bergman upp och kastar sig in i jakten under stridsropet ”vi skola försvara vår konung!” Kuppens enda blodvite uppstår här: Greiff får en skråma på armen. Gustav IV kånkas av en stark soldat upp på kammaren, där han blir så arg att han spyr.

En liten palatskupp bland andra, knappt minnesvärd. Men som gräns mellan gammalt och nytt duger den. En utveckling har nått sitt slut, en annan tar vid, vilket blir synligt inte minst i litteraturen.

 

Trots allt tal om sjuttonhundratalets glans präglades seklets slut av ideliga reträtter och tilltagande socialt förfall. Gustaf den III:s förhållningssätt till den nya industrin hade varit vacklande; tidvis var han lika benägen att satsa på alkemistiska guldmakare eller på att få in Sverige i slavhandelstraden genom införskaffandet av ön St Barthelemy. Superiet nådde astronomiska höjder. En stad som Stockholm har under sjuttonhundratalets slut en negativ befolkningsutveckling, fler dör än föds, vilket endast balanseras av inflyttningen från landet. Ett bottenrekord i fråga om nativitet sätts just år 1809 (så lågt att det räknat i procent inte slås förrän år 1997). De samhällstendenser som pekar framåt är hänvisade till marginalen. På Svaneholm i Skåne sitter den landsförvisade Rutger Maclean och förbereder allehanda skiftesreformer. 1801 har för första gången riktigt smittkoppsvaccin provats i landet.

Artonhundratalets första decennium är en historisk sump. Men under de närmaste decennierna tar något form, man kan kalla det en ”seg struktur”, som sedan på gott och ont kommer att prägla mycket av såväl arton- som nittonhundratal. Det handlar om hur ett samhälles självförståelse ändrar form. Hur begrepp som ”nationell identitet” konstrueras: och hur man skapar en ny uppsättning urgamla sanningar åt den modernitet som bryter fram. Och det är något som skall glömmas. Nämligen det sammanstörtade stormaktsbygge man först nu slutgiltigt ger upp hoppet om att kunna rekonstruera.

 

Försök att skapa en fri press fanns: men i och med Gustaf III:s säkerhetsakt från ödesåret 1789 hade censuren med full kraft återkommit. Efter mordet på kungen och under det följande förmyndarstyret sitter yttrandefriheten trångt. Ingen lättnad sker heller när Gustaf IV blir myndig. Detta är ”järnåren”, vilket inte minst den s k Juntan i Uppsala får känna av; gruppen, med filosofen Benjamin Höijer i spetsen, är påpassad för sitt intresse för modern europeisk filosofi och statslära. Deras betydelse som samhällsomstörtare har säkert överskattats – i själva verket var de en samtalsklubb – men de fick ett visst inflytande som förmedlare av kontinentala idéer till nybakade akademiker som Erik Gustaf Geijer. 

Det är i ett sådant klimat, av sammanstörtande stormaktsruiner och en industri och ett borgerskap som börjar vädra morgonluft, som tidskrifterna Phosphoros och Iduna startas. Och hur ska man betrakta den nationalromantik författare som Geijer och Tegnér börjar skapa?

Som glömska. Och som växtplats för det moderna.

 

Det är nationalstatens tid. Idéer om ”folksjälen” drar genom Europa, inte minst inom den seriösa filosofin. Man vill rekonstruera en förlorad autenticitet, få fram det genuint tyska, franska etc. I Sverige får det en stark klang av att ”återvända” till ett mer storslaget förflutet än den under största möjliga pinsamhet avslutade stormaktstiden. Den historiska ideologins scen står tom, den frambrytande industrialismen saknar emblem och kulturell form. Geijer och Tegnér är bägge ofrälse ståndspersoner som tagit plats inom den nya samhällselit som formerar sig efter 1809. De är det nyas talesmän. Det handlar om att konstruera en nationell självförståelse som höjer blicken över det nyss timade. De försöker se både bakåt och framåt på samma gång.

 En händelse som ser ut som en tanke är att bygget av Göta Kanal sätts igång just 1810; en ny, teknologisk infrastruktur skapar ett mönster för hela den verkstadsindustri som kommer att prägla landet under lång framtid, samtidigt som skiftesreformerna slår den gamla landsbygdskulturen i bitar. Med början i den nya regeringsformen genomgår den utövande politiska makten en serie reformer och finner inte ny stabilitet förrän i och med allmänna rösträttens införande 1919-21.

 

Det är sådana rörelser i tiden som låter sig avläsas i den nationalromantiska lyrik vi idag betraktar som torkade stilblommor. Man skapar sig det förflutna man behöver. Såväl Geijer som Tegnér är hänförda av den nye kronprinsen Carl XIV Johans bedrift att erövra Norge 1814, bägge ser något av landets förlorade gloire återuprättas. Men i deras lyrik ryms andra idéer. Geijer prisar i Iduna 1811 såväl ”Vikingen” som ”Odalbonden”. Men det är i den senare han ser något förebildligt, en historisk plattform att bygga på:

 

 Må hvem som vill gå kring verldens rund;

Vare Herre och Dreng den det kan!

Men jag står helst på min egen grund

Och är helst min egen man.
 

 

"Herre och Dreng”. Det är Hegels dialektik som på en bestämd punkt avvisas. Det är inte spännvidden mellan herre och behärskad som driver samhället framåt, utan någonting annat. Att gå ”kring verldens rund” är inte heller förenligt med den modernitet han vill urskilja; imperiedrömmen är och förblir nedruttnad. Geijer gör sig i verk efter verk till jämlikhetens talesman: han menar sig i historien finna en nödvändig och växande maktspridning han förknippar med den självägande svenska bondeklassen.

 

Samma filande på någonting nytt hittar man i den svenska självförhävelsens högtidskantat nr 1, nämligen Tegnérs ”Svea” från samma år, 1811. Generationer av skolbarn har lärt sig rabbla dess alexandriner, citat singlar ännu lösryckta genom vardagsspråket. Men den historiefilosofi som Tegnér griper efter blir sällan utredd. En rad kan många utantill: den om att ”inom Sveriges gräns/erövra Finland åter.” Men man citerar sällan hela strofen:

 

Led flodens böljor kring som tamda undersåter,

Och inom Sverges gräns erövra Finland åter.

Du äger icke allt av fädrens helga bygd;

Hav mer än deras land, hav ännu deras dygd,

Den lugna storheten, den djärva frihetsanden:

Knyt fastare ihop de sprängda samfundsbanden

 

Här ryms en samhällelig självförståelse som litteraturen är med och snickrar på. Att ”leda flodens böljor kring” syftar på en enda sak: bygget av Göta Kanal, som emblem för den nya tidens ingenjörskonst, sinnebilden för moderniteten. Samtidigt gäller det att knyta ihop ”de sprängda samfundsbanden” – en tanke som radikaliseras betydligt i diktens visionära mittparti. Sedan asadrömmarna klingat av sker något annat.

 

 Se, upp till Statens Nya Tempel tåga

Ej skilda Stånd, men blott ett Brödrafolk.

Det ligger aska öfver Afunds låga,

Och Tvedrägt faller för sin egen dolk.

 

 I den febrila intellektuella aktiviteten efter 1809 tar flera nya sanningar form. Sveriges ”naturliga” utseende blir den långsmala landremsa vi sedan levat med. Man gör sig urarva erfarenheterna från stormaktstidens myller av folk och det klotrunda imperiets människoströmmar – det där var en smärtsam period, forntiden känns i alla avseenden mer autentisk – och odlar ett embryo till självförståelse vi känner igen: svensken som jämlik, etniskt homogen och modern, vilket i stunden uppfattas som tre sidor av samma sak. Det är inom moderniteten som ”Finland” kan återerövras, ingen annanstans. Samtidigt knyts just förmågan att vara modern till en ideologisk konstruktion: den om den etniska homogeniteten.

 

Mattias Tydén och Ingvar Svanberg har räknat ut att det under 1600-talets stormaktstid rådde en invandring till svenskspråkigt territorium från andra delar av Europa (Och än längre ifrån) på ca 2-3 %. Landet sträckte sig då över åtta-tio språkområden där det fanns fyra religioner. Allt detta förknippas nu med något smärtsamt som bör tänkas bort. 

Frågan är om det vi ser ta form hos Geijer och Tegnér inte är vad som blir en huvudlinje i svensk litteratur under hela den moderna epoken. Man kan kalla det för ”sagan om det moderna”, om hur landet Sverige omdanas av en modernisering som här tvingas gå snabbare än på andra håll. Vi återfinner den i Lagerlöfs ”Nils Holgerssons resa genom Sverige” (1905-06). Här sömmas landet ihop, bokstavligen som ett lapptäcke, till en enda enhet. (Man kan påminna sig att det bara var fem år tidigare som hela Sverige fick en *enhetlig tideräkning – vilket var en följd av järnvägens utbyggnad.) Och Lagerlöf uträttar detta arbete, att sy ihop det moderna Sverige, med mytens och sagans hjälp, en metod som är vanlig i 1890-talets närmast postmodernt eklektiska konst. Ingenjörsdrömmar och tomtar. De hänger samman: Grünewalds ”Näcken” ställs ut på den stora, tekniskt dominerade Stockholmsutställningen 1897.

”Sagan om det moderna” blir kvar som en grundläggande tråd i skönlitteraturen. Med tiden blir granskningen av moderniteten allt mer mångbottnad, som i böcker som Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan och Traktorn, Mobergs Utvandrarsvit, i Delblancs, Ekmans och Lidmans stora romanserier, långt in på 1980-talet. Temat är (naturligtvis) inte liktydigt med svensk litteratur i dess helhet – men ofta är det romaner på det temat som fångat den stora publiken.

 

Ändå: arvet från 1809 börjar uppvisa sprickor. Tiden har gått. Det kan vara dags att inventera vårt eget koloniala arv. Vilka avtryck lämnade Stormaktssverige i sina baltiska besittningar? Vad ligger bakom det gamla hockeygrollet mellan Tre Kronor och Finland? Samepolitiken. Behandlingen av zigenarna.

Och de tre komponenter som 1809 ligger till grund för den nya ideologiska konstruktionen ”Sverige” – jämlikhet, modernitet, etnisk homogenitet – vill inte längre hålla samman, om de någonsin gjort det. Är man jämlik och modern kan man knappast längre hålla sig med någon sorts etnisk idé om vad ”Sverige” är. Om man å andra sidan är ”etniskt homogena” och därmed jämlika som ”svenskar” – en idé som på sistone formulerats här och där i debatten – så är man allt annat än modern. Två kan behållas, en ska bort. Vilken är faktiskt en ödesfråga.

 

 

Not: Tegnérs Svea föreligger i flera versioner där formuleringarna varierar.