om informationsrevolutioner nu och då

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 04.01.00

 

När Johannes Gutenberg runt 1450-talets mitt i Mainz tryckte den berömda fyrtiotvåradiga Bibeln hade han uppfunnit boktryckarkonsten.

  Nej. Det hade han inte alls. Men det hindrar inte att något viktigt precis ägt rum.

Vårt behov av att sätta namn och ansikten på viktiga historiska händelser kan verka barnsligt. Men i slutändan handlar det om att kunna urskilja något alls av de förändringar och genombrott som måste synliggöras för att vi alls ska kunna överblicka historien. Alltså påstår vi att Alexander Graham Bell uppfann telefonen, även om varje uppslagsbok kan berätta att elektricitetsprofessorn Elisha Grey helt enkelt kom några timmar försent till patentbyrån den där dagen i oktober 1876. Även om man bara flyktigt läser av teknikhistorien slås man av det fascinerande i att det tycks finnas trösklar i tiden där genombrotten hopas, väntar på att få finnas. Inte sällan har de nya ”uppfinningarna” redan existerat ett tag, i fantasin och dikten som t ex telegrafen, vilken det ryktades om redan på trettioåriga krigets dagar. Eller varför inte tänka på datorterminalerna och disketterna ombord på rymdskeppet Enterprise i TV-serien Star Trek, vars första säsong spelades in 1965-66.  Vad Gutenberg - och hans kolleger - gjorde var att koppla ihop. Kunskapen om papper, trycksvärta och möjligheten att mångfaldiga skrift hade skvätt för skvätt läckt till Europa via Sidenvägen, ofta med en liten tur över arabiskt område. Vad europeerna själva bidrog med var sitt förenklade alfabet, som gjorde det lättare att utveckla typografin, tryckandet av text med utbytbara typer gjutna i metall. Med sin bakgrund som guldsmed var Gutenberg rätt person för att bokstavligen sätta rätt bit på rätt plats.

Något liknande sker 1950, när ingenjören Douglas Engelbart på väg till arbetet får en snilleblixt. Varför inte koppla datorer - eller ”elektroniska minnen” - till TV-skärmar? Och varför inte haka på ett pekdon och ett tangentbord? Själv hade han arbetat med radar och tyckte inte det verkade omöjligt. Det tog dock några decennier och många sköna skattedollar innan prylen stod färdig - och få utpekar idag Engelbart som persondatorns uppfinnare. Behöver man ett nylle till det genombrottet brukar folk nämna Apples Steve Jobs. (Historien berättas t ex av Peter Antman i TLM 2/99.)

Det finns uppenbara paralleller mellan de båda genombrotten. Men går man litet mer på djupet kan man finna andra samband, andra kopplingar mellan Tryckpressrevolutionen och Nätet som kan tyckas mer förbryllande, men som kanske är av större intresse för förståelsen av samspelet maskin-samhälle. Jag tänker inte minst på vad som skedde under sjuttonhundratalets andra hälft. Det märkliga är att så mycket av debatten, farhågorna och förhoppningarna kring den digitala kommunikationen luktar just sjuttonhundratal.  Ty mot slutet av det århundradet står tryckkonsten inför en ny tröskel. Den gamla bygelpressen har ännu inte tjänat ut, men förfinats till bristningsgränsen för sin förmåga. Runt hörnet väntar sådant som rotationspressen, ångtryckpressen eller ”snällpressen”. Men tryckkonsten, alltså mångfaldigandet och spridandet av text, ingår som en komponent i det samelsurium av tekniska, ekonomiska och ideologiska förändringar som leder upp till franska revolutionen.

Det hela skildras i litteratursociologen Robert Darntons numera klassiska studie ”Boken i rännstenen” - hur den franska revolutionens stolta skepp gungar fram på en störtflod av snuskiga småtryck. Darnton excellerar i berättelser om det stora, litterära trasproletariat som i l’ancien régime- Frankrike slåss mot salongerna, mot censorerna och polisens mer eller mindre diskreta försök att hindra nya idéer från att spridas. Liksom hur dessa utfattiga litteratörer radikaliseras och även perverteras: flera av dem var, i likhet med Daniel Defoe på andra sidan kanalen, också själva spioner i polisens tjänst.  Det är via det tryckta ordet som den gamla staten undermineras. Det är visserligen inte ens halva sanningen, men tycks ha varit den uppfattning som makthavarna själva slöt sig till. Man får också lägga till distributionen - diligensväsendet fungerade alltmer likt senare tiders järnväg och förbjudna franska skrifter trycktes med fördel i det liberala Holland. Det är också vid denna tidpunkt som nästan alla de litterära genrer vi idag tar för givna får sin igenkänneliga form. Romanen, följetongen, debattboken, uppslagverket, dagspressen, tidskriften och även reklamen alla växer de ut inom en ny typ av offentlighet med helt nya egenskaper.

När ”Boken i rännstenen” skrevs var Internet ännu inte en kulturell angelägenhet. Men när Darnton 1995 återvänder till den kungliga censuren i sin ”Censorship in comparative perspective” börjar något att låta bekant. Här jämför han den sönderfallande monarkin Frankrikes censur med det lika eroderande Östtysklands motsvarighet. Han ser uppenbara paralleller. Men det finns också något i sjuttonhundratalets franska försök att tämja den alltmer fritt framvällande floden av trycksaker som kan leda tankarna till den skräck Nätet tills helt nyligen förknippades med. Darnton listar tre typer av genrer 1700-talscensorerna var särskilt bekymrade för: Pornografin, som enligt honom då hade en klart radikal tendens i det att den ”framställde makthavare i pinsamma situationer”. Självbiografiska texter av tjuvar och mördare, som var en allt populärare genre. Samt, inte minst förvånande: reseskildringar från USA, den farliga, revolutionära republiken i väster. Det rör sig om tre genrer: porr, våld, politisk extremism. Förmedlade till en växande och okontrollerbar läsarskara i hela landet, för att inte säga hela västvärlden, via ett nytt och billigt medium. Är det någon som ser paralleller?  Och varför då jaga sådana likheter? Av två skäl. För det första finns det i diskussionen kring den digitala kommmunikationen en vimsig och ytlig historielöshet, som försöker vinna gehör för den ena eller andra apokalyptiska visionen genom att hänvisa till att detta är något radikalt nytt i mänsklighetens historia, vars konsekvenser vi inte har en suck att förstå.  Fel.

Nätet och IT överhuvud ingår en historisk process, med följder för demokrati, offentlighet och kultur. Vi har dessutom varit här förr. Eller i varje fall nästgårds.

Det andra skälet handlar om just detta: att sjuttonhundratalets liberala och revolutionära filosofer tycks ha grunnat på Internet före oss. För några år sedan kunde man på omslaget till TIME se George Washington med ett par moderna hörlurar över öronen: bilden fångade en intressant tanke. Ty när den amerikanske senatorn James Exon och andra nymoralister 1995 lyckades genomdriva en extrem censurlag för digital kommunikation var det sjuttonhundratalsarvet som vaknade. Lagen, Communications Decency Act (CDA), var fullkomligt absurd: den förbjöd, ”i digital form”, avbildande eller beskrivning av ”Ord eller handlingar förknippade med sexualitet eller avföring”. Det blev, i princip, förbjudet att skriva ”kissa” i ett e-brev. Men också att informera om AIDS.  Få förstod lagens konsekvenser. Förutom den grupp av datatekniker, författare och bibliotekarier som genom paraplyorganisationen CIEC stämde amerikanska staten för brott mot konstitutionen. För att göra en lång historia kort vann man i två separata domstolar i vad som utvecklades till ett klassiskt tryckfrihetsmål. Försöket att censurera det nya mediet krockade med en av sjuttonhundratalskonstitutionens allra viktigaste principer. Resultatet: ett-noll till sjuttonhundratalet.

Ett annat intressant sammanflöde mellan då och nu äger, på ett mer svårurskiljbart sätt, rum på närmare håll. Nämligen här i Sverige. I flera år har det nu bråkats och debatterats kring den svenska grundlagens eget sjuttonhundratalssmycke - nämligen offentlighetsprincipen. Och anledningen till att det hettar till är just den digitala kommunikationens framväxt.  Debatten har till exempel handlat om möjligheten för kommuner att lägga ut offentliga handlingar på sina hemsidor liksom om vilka offentlighetsregler som över huvud bör gälla i digital form.

När beslutet om en ny tryckfrihetsförordning fattades på den stormiga riksdagen 1766 var det som en nödlösning: hattar och mössor käbblade om makten, sekretessen användes av den för stunden härskande klicken som ett vapen mot de politiska motståndarna, någon sorts spelregler var av nöden. Alltså fattade man beslutet att sekretess var undantaget, offentlighet regeln. Man förstod knappast de långsiktiga följderna; men det var en tanke i upplysningens anda, öppenhet att föredra framför skumrask. Det märkliga med grundtanken i denna tryckfrihetsförordning är idéernas överlevnadsförmåga. 333 år senare är de fortfarande svensk grundlag.

Men just i samband med den digitala hanteringen av information skulle denna princip ifrågasättas. Inte öppet eller ens avsiktligt, men tanken bakom 1973 års datalag och 1998 års personuppgiftslag är att just tillgängligheten, den snabbare och vidare spridningen, möjligheten till snabba och exakta sökningar i en databas, kvalitativt förändrat situationen så att en helt ny situation uppstått. I nuläget skall en svensk kommun ansöka om tillstånd för att publicera handlingar där personuppgifter (namn, yrke, politisk tillhörighet, inkomst) förekommer på nätet. Man måste alltså begära lov av en särskild tillsynsmyndighet, Datainspektionen, för att få tillämpa grundlagens bestämmelser på digital information. Och telefonkatalogen får idag inte publiceras på nätet utan /samtliga/ abonnenters samtycke.  Det är lätt att vara raljant och påpeka det paradoxala i situationen.  Samtidigt finns det komplicerade frågor att ta ställning till. När nazistterrorister använder ofentlighetsprincipen till att få ut passfoton på tilltänkta offer ställs saker på sin spets. Hur försvaras demokratiska landvinningar mot ren terror?

Men faktum kvarstår. En teknisk landvinning för oss på sätt och vis tillbaka till sjuttonhundratalet, på så vis att vi åter måste tänka dess tankar, på samma allvar som då. Ingen tror att Internet kommer att leda till att konungar nackas. Men den fråga man måste ställa sig är: om sjuttonhundratalets upplysningstänkare tog stöd i sin tids teknik - var finns då dagens upplysning?

Tekniken har vi.